Den sista dagen i paradiset börjar nu gå mot sitt slut. Väskan står packad i hörnet på hotellrummet, en sista kvällste tillsammans med tjejerna har just intagits på sportbaren och endast en uppsättning träningskläder ligger kvar framme inför det avslutande passet tidigt imorgon bitti innan hemfärd.
Dagen idag har sett ut som de flesta andra dagar här med en morgondistans, en långfrukost i solen och en massa slappande för att ladda om inför eftermiddagens pass. Möjligen att det där slappandet mellan passen idag var extra lugnt då det kändes som om alla gick och laddade med lite skräckblandad förtjusning inför kvällens hatpass, tusingar. Det var som om alla såg dagen som en enda lång transportsträcka mot vad som komma skulle och bröt upp tidigare än vanligt efter lunchen för att verkligen hinna bli av med "solsegheten" innan det var dags för kraftmätningen.
Vi ville använda en perfekt 1000m slinga på golfbanan till passet men då det (såklart) inte är tillåtet att springa där var vi tvungna att vänta ut dagens sista golfare för att inte störa spelet men framförallt för att slippa dö av en golfboll i huvudet. Det blev lite av en kamp mot klockan då vi visste att vi var tvungna att vara klara med uppvärmning och att sista golfare måste gått av banan senast 18.00, annars skulle vi inte hinna hela passet innan mörkret faller kl 18,40.
Just när vi stod redo uppradade för tusing nummer ett i tron att vi just sett sista man lämna banan, dyker det upp en golfbil med en eftersläntrare som absolut skulle spela ett hål till. Hänsynslösa och egoistiska struntade vi i det och startade ändå, hur skulle han kunna stoppa 15 löpare i full fart liksom?
Då tusingar egentligen inte stod på mitt program för veckan och då jag hade långpass med tröskel så sent som igår var ordern från min tränare att inte gå på för fullt. Började därför lite trevande den första intervallen och la mig i rygg på ett par av de andra tjejerna och det kändes riktigt lätt och fint. Körde samma upplägg på intervall nummer två och även den flög iväg utan större problem så när det sen var dags för mig att stå över en intervall var jag duktigt sugen på att strunta i tränarens order om att bara köra 3*2*1000m med 1min vila + två längre serievilor eftersom min kropp kändes så bra, men jag höll mig i skinnet och bestämde mig istället för att dra på lite hårdare på nästkommande två tusingar. Höjde farten med ca 5sek och det kändes fortfarande läskigt lätt varför jag på de sista två intervallerna höjde farten med ytterligare 5sek.
Fantastiskt skönt att känna hur kroppen svarade och underbart när benen liksom rullar av sig själva och man hittar det där flytet, det var så länge sedan jag fick ha den känslan så den var väldigt välkommen och efterlängtad.
Efter den planerade distansen imorgon bitti kan jag summera en vecka på Fuerteventura där jag fått det kvitto jag sökte på att min kropp är på väg tillbaka och återigen kan gå på för fullt med träningen.
Jag har lyckats få ihop 21 löpmil på en vecka innehållande fyra kvalitetspass (backintervall, 400-ingar på bana, långpass med tröskel och tusingar) samt tre rörlighetspass och tre pass på gymmet. Ett riktigt bra facit för att vara mig och med den bra känsla som har följt mig hela veckan åker jag hem full av motivation att köra stenhårt på kommande försäsongsträning hemma i vintersverige.
Men först ska jag ha några återhämtande dagar i hemmets lugna vrå tillsammans med min fina J och mina vanliga vardagsrutiner.
Borta är bra, men konstigt nog är hemma alltid bäst...
måndag 7 januari 2013
söndag 6 januari 2013
Dag 6, PlayItas
Idag fick jag ett precis så härligt långpass som jag hade hoppats på där jag verkligen fick revenge för det lusiga långpasset i fredags!
Hela gänget samlades klockan 10.00 för att gemensamt ge oss iväg på passet och det var så himla kul att möta upp 15 löpare och veta att man lätt skulle kunna snacka bort stora delar av passet och att man skulle få sällskap nästan hela vägen.
Alla skulle springa olika långt, eftersom det i gruppen finns allt från 800m löpare till marathonlöpare, så någon skulle avvika efter 15km medan andra (jag) hoppades på att få ihop runt 30km där de fem sista kilometerna skulle gå i tröskelfart. För att vi alla skulle kunna hålla ihop så länge som möjligt och för att vi skulle kunna fylla på med vätska sprang vi på kortare slingor där vi med jämna mellanrum passerade hotellet för att ta vätska och för att lämna av de som kände att de hade gjort sitt för dagen.
Självklart splittrades gruppen upp i mindre grupper efter hand, likväl som inte alla vill springa lika långt vill ju inte alla springa i samma fart, men jag hade i alla fall med mig en grupp om fyra personer fram till 25km där jag lämnades ensam åt mitt öde.
Med superlätta och pigga ben hela passet flög tiden iväg, andningen var inte i närheten av att vara så ansträngd som på förra långpasset (även om vi alla är mer flåsiga här än hemma) och kroppen levererade på allra bästa sätt.
Därför var det inte det minsta motigt att dra upp farten till strax under 4,00 min/km vid 25km trots att jag då såg hur mina kamrater fick sätta sig och vila, dricka vatten och gå och bada medan jag skulle fortsätta springa en stund till. Tvärtom var jag glad och kände att jag dragit vinstlotten som fick fortsätta springa!
Körde 5km i den lite högre farten och klockade av de fem kilometerna mellan 25km och 30km på 19,48 vilket jag är nöjd med i värmen och backarna även om ca 15-20sek snabbare hade varit att föredra. Avslutade med att jogga ner två kilometer och summera dagens distans till 32km innan jag, fortfarande iklädd träningskläder, kastade mig i havet och kylde ner mig med ett långt och skönt bad.
När det är så här är verkligen löpning helt underbart och livet lätt att leva!
Efter en dusch träffades gruppen på den italienska restaurangen på området där vi äntligen fick dricka den stora Cola med is och citron vi alla pratat om i ungefär två timmar av passet och även fylla på depåerna med lite pasta. Efter lite tid i en solstol (inte så länge för mig, kände att jag började få lite för mycket av värmen) var det dags att mjuka upp kroppen med en timme stretchpass likt tidigare dagar och den här gången lyckades jag även tjata med mig Jonas och Johanna som sällskap.
Tre stela löpare, med ett nyligen avklarat långpass i kroppen som stretchade till musklerna vibrerade måste ha varit en skojig syn för förbipasserande men vi konstaterade allihop att det var som balsam för våra kroppar och att just detta kommer göra att vi springer superfort på morgondagens tusingar.
Ja, som ni hör är dagarna ganska lika här på Fuerteventura när man är på träningsläger och tiden går så vansinnigt fort - dagarna bara försvinner.
Man kör morgonpass, käkar frukost, vilar en stund i en solstol, käkar lunch, svalkar av sig en stund på rummet innan man tränar igen, äter middag, umgås över en kopp kaffe i sportbaren innan man stupar i säng vid 21.30 tiden.
Man har liksom skapat sig en vardag även här, fast en riktigt lyxig sådan. En lyxvvardag som jag helt klart hade kunnat vänja mig vid och det känns som om jag vill vara här för alltid. Samtidigt längtar man såklart också hem ibland. Absolut inte hem till mörkret, slasket, kylan, jobbet vardagen och alla måsten som det innebär men man längtar efter sin familj, sin egen säng och sitt eget hem.
Tänk om man kunde flyttat hit allt det man längtar till hemma och liksom både haft kvar kakan men ändå fått äta upp den...
Men det går ju inte såklart, mitt hem och min familj har jag ju övriga 358 dagar om året, så nu ska jag verkligen passa på att njuta av proffslöparlivet den sista tiden innan det bär hem till kalla Svedala igen på tisdag.
Hela gänget samlades klockan 10.00 för att gemensamt ge oss iväg på passet och det var så himla kul att möta upp 15 löpare och veta att man lätt skulle kunna snacka bort stora delar av passet och att man skulle få sällskap nästan hela vägen.
Alla skulle springa olika långt, eftersom det i gruppen finns allt från 800m löpare till marathonlöpare, så någon skulle avvika efter 15km medan andra (jag) hoppades på att få ihop runt 30km där de fem sista kilometerna skulle gå i tröskelfart. För att vi alla skulle kunna hålla ihop så länge som möjligt och för att vi skulle kunna fylla på med vätska sprang vi på kortare slingor där vi med jämna mellanrum passerade hotellet för att ta vätska och för att lämna av de som kände att de hade gjort sitt för dagen.
Självklart splittrades gruppen upp i mindre grupper efter hand, likväl som inte alla vill springa lika långt vill ju inte alla springa i samma fart, men jag hade i alla fall med mig en grupp om fyra personer fram till 25km där jag lämnades ensam åt mitt öde.
Med superlätta och pigga ben hela passet flög tiden iväg, andningen var inte i närheten av att vara så ansträngd som på förra långpasset (även om vi alla är mer flåsiga här än hemma) och kroppen levererade på allra bästa sätt.
Därför var det inte det minsta motigt att dra upp farten till strax under 4,00 min/km vid 25km trots att jag då såg hur mina kamrater fick sätta sig och vila, dricka vatten och gå och bada medan jag skulle fortsätta springa en stund till. Tvärtom var jag glad och kände att jag dragit vinstlotten som fick fortsätta springa!
Körde 5km i den lite högre farten och klockade av de fem kilometerna mellan 25km och 30km på 19,48 vilket jag är nöjd med i värmen och backarna även om ca 15-20sek snabbare hade varit att föredra. Avslutade med att jogga ner två kilometer och summera dagens distans till 32km innan jag, fortfarande iklädd träningskläder, kastade mig i havet och kylde ner mig med ett långt och skönt bad.
När det är så här är verkligen löpning helt underbart och livet lätt att leva!
Efter en dusch träffades gruppen på den italienska restaurangen på området där vi äntligen fick dricka den stora Cola med is och citron vi alla pratat om i ungefär två timmar av passet och även fylla på depåerna med lite pasta. Efter lite tid i en solstol (inte så länge för mig, kände att jag började få lite för mycket av värmen) var det dags att mjuka upp kroppen med en timme stretchpass likt tidigare dagar och den här gången lyckades jag även tjata med mig Jonas och Johanna som sällskap.
Tre stela löpare, med ett nyligen avklarat långpass i kroppen som stretchade till musklerna vibrerade måste ha varit en skojig syn för förbipasserande men vi konstaterade allihop att det var som balsam för våra kroppar och att just detta kommer göra att vi springer superfort på morgondagens tusingar.
Ja, som ni hör är dagarna ganska lika här på Fuerteventura när man är på träningsläger och tiden går så vansinnigt fort - dagarna bara försvinner.
Man kör morgonpass, käkar frukost, vilar en stund i en solstol, käkar lunch, svalkar av sig en stund på rummet innan man tränar igen, äter middag, umgås över en kopp kaffe i sportbaren innan man stupar i säng vid 21.30 tiden.
Man har liksom skapat sig en vardag även här, fast en riktigt lyxig sådan. En lyxvvardag som jag helt klart hade kunnat vänja mig vid och det känns som om jag vill vara här för alltid. Samtidigt längtar man såklart också hem ibland. Absolut inte hem till mörkret, slasket, kylan, jobbet vardagen och alla måsten som det innebär men man längtar efter sin familj, sin egen säng och sitt eget hem.
Tänk om man kunde flyttat hit allt det man längtar till hemma och liksom både haft kvar kakan men ändå fått äta upp den...
Men det går ju inte såklart, mitt hem och min familj har jag ju övriga 358 dagar om året, så nu ska jag verkligen passa på att njuta av proffslöparlivet den sista tiden innan det bär hem till kalla Svedala igen på tisdag.
lördag 5 januari 2013
Dag 5, PlayItas
Idag får det bli ett kort inlägg, klockan är mycket, jag är trött och slö och internetuppkopplingen är om möjligt ännu tröttare och slöare. 35 Euro för en internetuppkoppling som funkar ungefär lika bra som modemen gjorde hemma för 15år sedan är rena rånet, men vad gör man inte när man desperat vill ha lite kontakt med omvärlden?
Dagen idag har varit ganska lugn för min del då jag kände av gårdagens urladdning ganska rejält i kroppen och var både stel och urlakad på vätska och energi när jag vaknade i morse. Bestämde mig därför för att ta det lite lugnare än planerat för att istället orka ge allt på de dagar som sen återstår och inte bränna ut mig redan nu.
Körde 15km morgonpass tillsammans med hela Spårvägengänget och efter att sedan fått en behandling och massage av deras medföljande naprapat vilade jag upp mig tillsammans med de andra tjejerna genom att ligga raklång vid poolen en stund och avnjöt sedan en lunch på hotellets poolbar.
Minnet från förra året var att lunchen var lite klen i poolbaren så för säkerhets skull beställde jag en sallad OCH en kycklingbaguette då salladen förra året bestod av två tomater och en burk tonfisk och baguetten av torrt bröd och en halv kycklingfilé.
Kyparen tittade lite konstigt på den taniga lilla tjejen som tydligen tänkte äta två luncher och när jag fick in maten förstod jag varför. De hade uppenbarligen reviderat sin lunchmeny en aning, till salladen ingick numera rejält med bröd och till baguetten en hel hög med pommes frites. Kändes således ganska overkill att ha beställt både och (särskilt som jag inte gillar potatis!) men som tur var kom just killarna i gänget till undsättning och var inte svårtrugade att lura på en tallrik pommes och ett lass med bröd.
Efter att ha vilat en stund på rummet för att bli av med segheten från solen var det sedan dags för dagens andra pass som även det blev lugnt. Körde en kopia på morgonpasset med ytterligare 15km lugn distans, den här gången enbart i sällskap av "Stockholm Marathon Jonas" och det var supertrevligt att under en timme få prata och lära känna min räddare i nöden lite bättre, tiden flög förbi och i kombination med perfekt väder blev det ett riktigt lyxpass. Avslutade sedan på gymmet med lite styrka och rörlighet och sen hade även den träningsdagen passerat i ett nafs. Dagarna går så sjukt fort!
Som grädde på moset innehöll lyxdagen utöver två lugna myspass och en stund solande även ett glas skumpa efter middagen. Jag vet, busigt att dricka alkohol på träningsläger, men Johanna fyllde år och hotellet bjöd på en flaska skumpa. Vi andra var bara snälla nog att offra oss för hennes skull så att inte hon skulle behöva dricka hela flaskan själv och få morgondagens träning förstörd. En väldigt stor uppoffring för oss, tänk vad snälla vi är...
Nu, sovdags, längtar som bara den till imorgon då hela gruppen ska köra gemensamt långpass!
Dagen idag har varit ganska lugn för min del då jag kände av gårdagens urladdning ganska rejält i kroppen och var både stel och urlakad på vätska och energi när jag vaknade i morse. Bestämde mig därför för att ta det lite lugnare än planerat för att istället orka ge allt på de dagar som sen återstår och inte bränna ut mig redan nu.
Körde 15km morgonpass tillsammans med hela Spårvägengänget och efter att sedan fått en behandling och massage av deras medföljande naprapat vilade jag upp mig tillsammans med de andra tjejerna genom att ligga raklång vid poolen en stund och avnjöt sedan en lunch på hotellets poolbar.
Minnet från förra året var att lunchen var lite klen i poolbaren så för säkerhets skull beställde jag en sallad OCH en kycklingbaguette då salladen förra året bestod av två tomater och en burk tonfisk och baguetten av torrt bröd och en halv kycklingfilé.
Kyparen tittade lite konstigt på den taniga lilla tjejen som tydligen tänkte äta två luncher och när jag fick in maten förstod jag varför. De hade uppenbarligen reviderat sin lunchmeny en aning, till salladen ingick numera rejält med bröd och till baguetten en hel hög med pommes frites. Kändes således ganska overkill att ha beställt både och (särskilt som jag inte gillar potatis!) men som tur var kom just killarna i gänget till undsättning och var inte svårtrugade att lura på en tallrik pommes och ett lass med bröd.
Efter att ha vilat en stund på rummet för att bli av med segheten från solen var det sedan dags för dagens andra pass som även det blev lugnt. Körde en kopia på morgonpasset med ytterligare 15km lugn distans, den här gången enbart i sällskap av "Stockholm Marathon Jonas" och det var supertrevligt att under en timme få prata och lära känna min räddare i nöden lite bättre, tiden flög förbi och i kombination med perfekt väder blev det ett riktigt lyxpass. Avslutade sedan på gymmet med lite styrka och rörlighet och sen hade även den träningsdagen passerat i ett nafs. Dagarna går så sjukt fort!
Som grädde på moset innehöll lyxdagen utöver två lugna myspass och en stund solande även ett glas skumpa efter middagen. Jag vet, busigt att dricka alkohol på träningsläger, men Johanna fyllde år och hotellet bjöd på en flaska skumpa. Vi andra var bara snälla nog att offra oss för hennes skull så att inte hon skulle behöva dricka hela flaskan själv och få morgondagens träning förstörd. En väldigt stor uppoffring för oss, tänk vad snälla vi är...
Nu, sovdags, längtar som bara den till imorgon då hela gruppen ska köra gemensamt långpass!
fredag 4 januari 2013
Dag 4, PlayItas
Idag var dagen då jag väggade. Rejält.
Favoritpasset långpass stod på schemat och 35km skulle avklaras. Jag hade verkligen sett fram emot passet eftersom njutarpasset idag dessutom skulle få avklaras i strålande sol istället för svensk vinter och med sällskap av Elina halva passet istället för helt ensam som brukar vara fallet för min del. Lyx!
Men redan från start kände vi båda att något var konstigt, vi var andfådda likt två storrökande pensionärer. Båda trodde (och hoppades) att det skulle lossna efter hand men så var inte fallet, vi flåsade oavbrutet och kunde stundtals knappt prata med varandra. Är det värmen? Backarna? Seghet från igår? Vi hittade igen orsak, men att det var tungt var vi klart överens om.
Planen var att kuta fyra varv på den 9km slinga som ska vara den flackaste rundan på ön. Som jag sagt tidigare finns det inga flacka rundor här på ön så den flackaste rundan är fortfarande betydligt backigare än min backigaste runda hemma vilket inte direkt underlättade när allt känns tungt även på platten.
När Elina klev av efter två varv och jag insåg att två helvetesbackiga varv till skulle springas fegade jag ur och bestämde mig för att köra några varv på den 1,4km korta men o-backiga strandslingan för att få återhämta mig lite. Det funkade hyfsat och efter att ha fått lite nya krafter gav jag mig på backarna igen.
Men ganska snart blev det tyngre igen, och sen ännu tyngre och kilometertiderna blev långsammare och långsammare till de till slut var så långsamma att jag knappt höll styrfart. Kom här på den briljanta idén att hitta på en egen liten runda för att slippa undan de värsta backarna men insåg snart att jag blivit bestraffad för min lathet genom att ha sprungit vilse. Hade ingen aning om vart jag var, här ser allt likadant ut, bara svart sand överrallt.
Någonstans därute i ödemarken fick jag ett psykbryt och bara tvärstannade och, låt oss säga att jag behövde stretcha men om sanningen ska fram behövde jag vila. Jag orkade verkligen inte ta ett steg till. Benen var trötta, magen värkte, jag hade håll, var stel i hela kroppen, överhettad av den grymma värme som rådde nu när solen stod som högst mitt på dagen och p g a felspringningen var det dessutom alltför länge sedan jag fått i mig någon vätska. Hur sjutton skulle jag ta mig hem?
Efter en stunds funderande stod det klart att för att någonsin ta mig hem måste jag i alla fall försöka springa så jag började vilset leta mig tillbaka på rätt väg igen. Efter en stunds irrande, som kändes som en evighet, var jag på rätt spår och på väg hemåt, skönt.
Jag brukar säga att "springa fel är den bästa vägen till extraträning" men ärligt talat, idag var tre extra kilometer det sista jag behövde.
Knäppte av klockan utanför hotellet med en distans på 38km enligt GPSen och en snittfart som (tro det eller ej) ändå höll sig under skamgränsen 5,00/km. Kastade mig ner på närmsta parkbänk och tömde direkt de sista resterna av min sportdryck och mitt vatten innan jag vinglade mot hissen och mitt rum.
Efter en halvtimme i fosterställning på sängen och 1,5liter vatten i magen insåg jag hur mycket jag frös och ställde mig istället i duschen och duschade varmt en låååång stund. Inte ett bra tecken att frysa när det är typ 30grader varmt ute.
Vätskebrist? Check. Blodsockerlåg?Check.
Staplade mig ner till den italienska restaurangen på hotellets torg och lyckades, trots illamående, få i mig en stor och riktigt ostig Lasagne som jag överöste med salt (salt och fett var precis vad kroppen behövde) och ytterligare någon liter vätska.
Efter att ha sovit på en solstol i en timme, varit på en timme stretchpass och tryckt i mig ännu mera vätska och ännu mera salt börjar jag nu återigen bli människa och hoppas innerligt att jag ska orka kolla in den modevisning av träningskläder med tillhörande försäljning som äger rum på hotellets sportbar ikväll.
Slutsats:
1. Spring inte vilse när det är trettio grader varmt ute och du är astrött.
2. Använd vätskebälte om du inte är kamel.
3. Smörj armhålan med vaselin om planen är att skrubba svettsalt mot huden i tre timmar och du inte känner att du vill gå utan deo de närmaste två veckorna.
Favoritpasset långpass stod på schemat och 35km skulle avklaras. Jag hade verkligen sett fram emot passet eftersom njutarpasset idag dessutom skulle få avklaras i strålande sol istället för svensk vinter och med sällskap av Elina halva passet istället för helt ensam som brukar vara fallet för min del. Lyx!
Men redan från start kände vi båda att något var konstigt, vi var andfådda likt två storrökande pensionärer. Båda trodde (och hoppades) att det skulle lossna efter hand men så var inte fallet, vi flåsade oavbrutet och kunde stundtals knappt prata med varandra. Är det värmen? Backarna? Seghet från igår? Vi hittade igen orsak, men att det var tungt var vi klart överens om.
Planen var att kuta fyra varv på den 9km slinga som ska vara den flackaste rundan på ön. Som jag sagt tidigare finns det inga flacka rundor här på ön så den flackaste rundan är fortfarande betydligt backigare än min backigaste runda hemma vilket inte direkt underlättade när allt känns tungt även på platten.
När Elina klev av efter två varv och jag insåg att två helvetesbackiga varv till skulle springas fegade jag ur och bestämde mig för att köra några varv på den 1,4km korta men o-backiga strandslingan för att få återhämta mig lite. Det funkade hyfsat och efter att ha fått lite nya krafter gav jag mig på backarna igen.
Men ganska snart blev det tyngre igen, och sen ännu tyngre och kilometertiderna blev långsammare och långsammare till de till slut var så långsamma att jag knappt höll styrfart. Kom här på den briljanta idén att hitta på en egen liten runda för att slippa undan de värsta backarna men insåg snart att jag blivit bestraffad för min lathet genom att ha sprungit vilse. Hade ingen aning om vart jag var, här ser allt likadant ut, bara svart sand överrallt.
Någonstans därute i ödemarken fick jag ett psykbryt och bara tvärstannade och, låt oss säga att jag behövde stretcha men om sanningen ska fram behövde jag vila. Jag orkade verkligen inte ta ett steg till. Benen var trötta, magen värkte, jag hade håll, var stel i hela kroppen, överhettad av den grymma värme som rådde nu när solen stod som högst mitt på dagen och p g a felspringningen var det dessutom alltför länge sedan jag fått i mig någon vätska. Hur sjutton skulle jag ta mig hem?
Efter en stunds funderande stod det klart att för att någonsin ta mig hem måste jag i alla fall försöka springa så jag började vilset leta mig tillbaka på rätt väg igen. Efter en stunds irrande, som kändes som en evighet, var jag på rätt spår och på väg hemåt, skönt.
Jag brukar säga att "springa fel är den bästa vägen till extraträning" men ärligt talat, idag var tre extra kilometer det sista jag behövde.
Knäppte av klockan utanför hotellet med en distans på 38km enligt GPSen och en snittfart som (tro det eller ej) ändå höll sig under skamgränsen 5,00/km. Kastade mig ner på närmsta parkbänk och tömde direkt de sista resterna av min sportdryck och mitt vatten innan jag vinglade mot hissen och mitt rum.
Efter en halvtimme i fosterställning på sängen och 1,5liter vatten i magen insåg jag hur mycket jag frös och ställde mig istället i duschen och duschade varmt en låååång stund. Inte ett bra tecken att frysa när det är typ 30grader varmt ute.
Vätskebrist? Check. Blodsockerlåg?Check.
Staplade mig ner till den italienska restaurangen på hotellets torg och lyckades, trots illamående, få i mig en stor och riktigt ostig Lasagne som jag överöste med salt (salt och fett var precis vad kroppen behövde) och ytterligare någon liter vätska.
Efter att ha sovit på en solstol i en timme, varit på en timme stretchpass och tryckt i mig ännu mera vätska och ännu mera salt börjar jag nu återigen bli människa och hoppas innerligt att jag ska orka kolla in den modevisning av träningskläder med tillhörande försäljning som äger rum på hotellets sportbar ikväll.
Slutsats:
1. Spring inte vilse när det är trettio grader varmt ute och du är astrött.
2. Använd vätskebälte om du inte är kamel.
3. Smörj armhålan med vaselin om planen är att skrubba svettsalt mot huden i tre timmar och du inte känner att du vill gå utan deo de närmaste två veckorna.
 |
| En bottenlös törst som ännu inte är släckt trots litervis med både vatten, cola och sportdryk... |
torsdag 3 januari 2013
Dag 3, PlayItas
Idag har varit den allra varmaste dagen än så länge, vilket verkligen kändes i kroppen redan på uppvärmningen till dagens första pass då pulsen rusade i topp och andningen satt i halsen innan vi ens börjat anstränga oss.
Passet inleddes med att vi joggade från hotellet till grannbyn där friidrottsanläggningen finns (5,5km) och efter att ha kört lite löpskolning och stegringar kändes det overkligt att jag skulle kunna klara genomföra passet då chocken över värmen höll på att ta kol på mig.
På mitt schema för dagen stod det egentligen 8*300m med riktigt lång vila (3min) men jag bestämde mig för att istället köra 400-ingar med kort vila (45sek) tillsammans med de andra då det dels är mycket roligare att ha sällskap och dels för att man såklart springer bättre när man får hjälp att hålla farten.
Cecilia och Jonas (ni vet, han som typ räddade livet på mig på Sthlm marathon) skulle köra 12st i 75-76sek fart med 45sek vila. För att inte trotsa min tränare genom att både köra för långa, för många och för kort vila bestämde jag mig för att köra 2*3*400m med en lite längre setvila.
Trots den dåliga uppvärmningen kändes det bra, riktigt bra, när vi väl var igång. Hade förväntat mig att gårdagens kvalitetspass skulle sitta betydligt värre i benen än det gjorde med tanke på hur lite kvalitet jag kört på sistone, men det kändes bra och lätt varför jag snabbt reviderade om min plan och bestämde mig för att köra 2*4*400 istället, alltså två intervaller extra.
Samtliga fyrahundringar passerade på ganska exakt 76sek vilket får anses vara helt okej under förutsättnignarna. Jag brukar normalt ligga några sekunder snabbare än så men då brukar jag också vila betydligt längre och dessutom ha mer kvalitetsträning i benen.
När jag var klar med mina åtta intervaller hade stackars Cecilia två kvar och samtidigt bestämde sig även vår lyxhare Jonas att kliva av. Cecilia såg helt förtvivlad ut och samtidigt helt förstörd av trötthet (såklart) vilket jag också hade gjort om jag hade haft tio fyrahundringar i benen och plötsligt inser at jag måste köra de två sista alldeles ensam i vinden. Men shit vad den tjejen har pannben, så fort den planerade 45sek vilan var slut startade hon ändå sin intervall och kutade iväg i sin vanliga fart. Inspirerad av hennes viljestyrka och av medlidande över hennes ensamhet bestämde jag mig för att "offra" mig och göra henne sällskap på den sista fyrahundringen också. Kan hon, kan väl jag tänkte jag och så kom det sig plötsligt att jag hade kört 9 fyrahundringar av bara farten.
Som det kan bli.
Sedan joggade vi hemåt och de där 5,5km hem kändes betydligt längre än på vägen dit när man nu var vansinnigt trött i benen och framförallt led en liten vattenbrist och därmed var vråltörstiga allihop. Vi diskuterade alla hur mycket isthe vi skulle dricka på rummet, hur gott det vore med en flaska vatten och började hallucinera om ett stort glas Cola med en citronskiva och mycket is.
Någon Cola fanns det tyvärr inte på mitt rum och eftersom jag bor så långt bort från receptionen man kan komma var det inte läge för min mörbultade kropp att promenera tillbaka för att inhandla denna magiska dryck. Istället blev det till att bälja i sig en flaska vatten halvliggande i solstolen på balkongen, så trött och blodsockerlåg så ni anar inte.
Tillsammans med ett stort gäng tjejer blev det sedan lunch på en liten restaurang vid havet. Tyvärr verkar restaurangerna fatta att vi tränande människor behöver rejält med mat varför luncherna tyvärr är helt kass. En räkomelett och en macka, på allvar? Vem står sig på något sånt?
För att orka med dagens andra pass var det inte annat att göra än att gå direkt från lunchbordet till supermarketen och handla på sig en komplettering med lite yoggi och frukt.
Mycket märkligt att inte hotellet, som har den rikligaste frukost- och middagsbuffé jag någonsin sett, inte kan stå med vettig lunch. Dåligt.
Gjorde sedan misstaget att tro att jag skulle bli piggare av att lägga mig och vila en stund innan dagens andra pass. Somnade som en stock och när jag trettio minuter senare skulle vakna till liv och snöra på mig löparskorna ångrade jag mig, för inte var jag direkt piggare, tvärtom.
Kände mig fullständigt mörbultad och som om jag blivit överkörd av en lastbil, två kvalitetspass på två dagar kan vara tufft i vanliga fall, men två kvvalitetspass när man inte har kört kvalitet på länge är mördande och det kändes overkligt att jag skulle palla med att springa distans samt komplettera med styrketräning. Men efter fyra-fem kilometer började kroppen vakna till liv igen, stelheten släppa och ju längre passet gick desto bättre blev det. Nu tror jag nästan att jag är mig själv igen och hoppas att jag ska ha lite ork kvar i benen till imorgon då 36km långpass står på schemat.
Ska bli ljuvligt att springa långt och långsamt som omväxling till de två senaste, tuffa dagarna.
På återhörande!
Passet inleddes med att vi joggade från hotellet till grannbyn där friidrottsanläggningen finns (5,5km) och efter att ha kört lite löpskolning och stegringar kändes det overkligt att jag skulle kunna klara genomföra passet då chocken över värmen höll på att ta kol på mig.
På mitt schema för dagen stod det egentligen 8*300m med riktigt lång vila (3min) men jag bestämde mig för att istället köra 400-ingar med kort vila (45sek) tillsammans med de andra då det dels är mycket roligare att ha sällskap och dels för att man såklart springer bättre när man får hjälp att hålla farten.
Cecilia och Jonas (ni vet, han som typ räddade livet på mig på Sthlm marathon) skulle köra 12st i 75-76sek fart med 45sek vila. För att inte trotsa min tränare genom att både köra för långa, för många och för kort vila bestämde jag mig för att köra 2*3*400m med en lite längre setvila.
Trots den dåliga uppvärmningen kändes det bra, riktigt bra, när vi väl var igång. Hade förväntat mig att gårdagens kvalitetspass skulle sitta betydligt värre i benen än det gjorde med tanke på hur lite kvalitet jag kört på sistone, men det kändes bra och lätt varför jag snabbt reviderade om min plan och bestämde mig för att köra 2*4*400 istället, alltså två intervaller extra.
Samtliga fyrahundringar passerade på ganska exakt 76sek vilket får anses vara helt okej under förutsättnignarna. Jag brukar normalt ligga några sekunder snabbare än så men då brukar jag också vila betydligt längre och dessutom ha mer kvalitetsträning i benen.
När jag var klar med mina åtta intervaller hade stackars Cecilia två kvar och samtidigt bestämde sig även vår lyxhare Jonas att kliva av. Cecilia såg helt förtvivlad ut och samtidigt helt förstörd av trötthet (såklart) vilket jag också hade gjort om jag hade haft tio fyrahundringar i benen och plötsligt inser at jag måste köra de två sista alldeles ensam i vinden. Men shit vad den tjejen har pannben, så fort den planerade 45sek vilan var slut startade hon ändå sin intervall och kutade iväg i sin vanliga fart. Inspirerad av hennes viljestyrka och av medlidande över hennes ensamhet bestämde jag mig för att "offra" mig och göra henne sällskap på den sista fyrahundringen också. Kan hon, kan väl jag tänkte jag och så kom det sig plötsligt att jag hade kört 9 fyrahundringar av bara farten.
Som det kan bli.
Sedan joggade vi hemåt och de där 5,5km hem kändes betydligt längre än på vägen dit när man nu var vansinnigt trött i benen och framförallt led en liten vattenbrist och därmed var vråltörstiga allihop. Vi diskuterade alla hur mycket isthe vi skulle dricka på rummet, hur gott det vore med en flaska vatten och började hallucinera om ett stort glas Cola med en citronskiva och mycket is.
Någon Cola fanns det tyvärr inte på mitt rum och eftersom jag bor så långt bort från receptionen man kan komma var det inte läge för min mörbultade kropp att promenera tillbaka för att inhandla denna magiska dryck. Istället blev det till att bälja i sig en flaska vatten halvliggande i solstolen på balkongen, så trött och blodsockerlåg så ni anar inte.
Tillsammans med ett stort gäng tjejer blev det sedan lunch på en liten restaurang vid havet. Tyvärr verkar restaurangerna fatta att vi tränande människor behöver rejält med mat varför luncherna tyvärr är helt kass. En räkomelett och en macka, på allvar? Vem står sig på något sånt?
För att orka med dagens andra pass var det inte annat att göra än att gå direkt från lunchbordet till supermarketen och handla på sig en komplettering med lite yoggi och frukt.
Mycket märkligt att inte hotellet, som har den rikligaste frukost- och middagsbuffé jag någonsin sett, inte kan stå med vettig lunch. Dåligt.
Gjorde sedan misstaget att tro att jag skulle bli piggare av att lägga mig och vila en stund innan dagens andra pass. Somnade som en stock och när jag trettio minuter senare skulle vakna till liv och snöra på mig löparskorna ångrade jag mig, för inte var jag direkt piggare, tvärtom.
Kände mig fullständigt mörbultad och som om jag blivit överkörd av en lastbil, två kvalitetspass på två dagar kan vara tufft i vanliga fall, men två kvvalitetspass när man inte har kört kvalitet på länge är mördande och det kändes overkligt att jag skulle palla med att springa distans samt komplettera med styrketräning. Men efter fyra-fem kilometer började kroppen vakna till liv igen, stelheten släppa och ju längre passet gick desto bättre blev det. Nu tror jag nästan att jag är mig själv igen och hoppas att jag ska ha lite ork kvar i benen till imorgon då 36km långpass står på schemat.
Ska bli ljuvligt att springa långt och långsamt som omväxling till de två senaste, tuffa dagarna.
På återhörande!
 |
| Sällskapet var trevligt, utsikten likaså men både maten och personalens service lämnade mycket övrigt att önska... |
onsdag 2 januari 2013
Dag 2, PlayItas
En dag som inleddes på allra bästa sätt tillsammans med Ann och Johanna på en morgonjogg som inte startade förrän klockan 08.00 som en härlig kontrast till de morgonpass som normalt startar 05.30 hemma i vardagen. Vad som också var annorlunda mot en vanlig vardag i januari var att passet genomfördes i värme och solsken och jag njuter varenda sekund jag får springa i lätta skor och lätta kläder. Ytterligare en sak som skiljer ett lugnt morgonpass på PlayItas mot ett vanligt morgonpass är att här blir egentligen inga pass riktigt lugna för vart man än springer är det sinnessjukt mycket backar och det blåser helt stört mycket utmed havet. Jobbigt såklart, men det är ju bara att tacka för extraträningen!
Efter avklarad morgonjogg avnjöt vi hotellets frukostbuffe på uteserveringen med härlig utsikt över havet. En riktig långfrukost där vi över flera koppar kaffe ömsom pratade om ditt och datt, ömsom satt tysta och blundade med ansiktet mot den stekande solen och bara njöt.
Efter en lång trevlig stund släpade vi oss de få meterna ner till hotellets poolområde där vi med varsin bok attackerade solstolarna för ytterligare ett par avkopplande timmar.
Sedan var det dags för dagens andra pass, 8 * 500m backintervall med en total distans om 18km. Egentligen är det lite overkill att köra backintervall här då alla rundor man springer som sagt innebär backträning men eftersom min tränare beordrat detta var jag lydig och gjorde som han sagt. Det var ju inte direkt svårt att hitta en lämplig backe, ska man springa 500m backe hemma blir det nästan alltid en backe som planar ut någonstans på vägen, här gick det stadigt uppåt hela distansen. I kombination med vansinnig motvind blev det ett tufft pass, så tufft att det blixtrade framför ögonen och illamåendet var nära vid varje backkrön. Men ett grymt bra pass blev det och jag njöt av att illamåendet och smärtan kom av att jag tog ut mig och gav allt på passet och inte av mina magproblem vilket har varit fallet tidigare i höst. En härlig känsla att känna sig frisk!
Efter passet skyndade jag tillbaka till rummet för att byta till torra kläder och sedan delta i det timslånga stretchpass som arrangeras dagligen på anläggningen. Grymt att ha tid att ägna en hel timme åt att tänja stela löpmuskler, inte direkt något man hinner i vardagen hemma.
Nu har jag vilat en stund med ännu mera bokläsning på min fina balkong och det är dags att möta upp de andra för middag innan jag återigen kommer att stupa i säng för att ladda om inför en ny, härlig träningsdag.
Livet på en pinne.
Efter avklarad morgonjogg avnjöt vi hotellets frukostbuffe på uteserveringen med härlig utsikt över havet. En riktig långfrukost där vi över flera koppar kaffe ömsom pratade om ditt och datt, ömsom satt tysta och blundade med ansiktet mot den stekande solen och bara njöt.
Efter en lång trevlig stund släpade vi oss de få meterna ner till hotellets poolområde där vi med varsin bok attackerade solstolarna för ytterligare ett par avkopplande timmar.
Sedan var det dags för dagens andra pass, 8 * 500m backintervall med en total distans om 18km. Egentligen är det lite overkill att köra backintervall här då alla rundor man springer som sagt innebär backträning men eftersom min tränare beordrat detta var jag lydig och gjorde som han sagt. Det var ju inte direkt svårt att hitta en lämplig backe, ska man springa 500m backe hemma blir det nästan alltid en backe som planar ut någonstans på vägen, här gick det stadigt uppåt hela distansen. I kombination med vansinnig motvind blev det ett tufft pass, så tufft att det blixtrade framför ögonen och illamåendet var nära vid varje backkrön. Men ett grymt bra pass blev det och jag njöt av att illamåendet och smärtan kom av att jag tog ut mig och gav allt på passet och inte av mina magproblem vilket har varit fallet tidigare i höst. En härlig känsla att känna sig frisk!
Efter passet skyndade jag tillbaka till rummet för att byta till torra kläder och sedan delta i det timslånga stretchpass som arrangeras dagligen på anläggningen. Grymt att ha tid att ägna en hel timme åt att tänja stela löpmuskler, inte direkt något man hinner i vardagen hemma.
Nu har jag vilat en stund med ännu mera bokläsning på min fina balkong och det är dags att möta upp de andra för middag innan jag återigen kommer att stupa i säng för att ladda om inför en ny, härlig träningsdag.
Livet på en pinne.
tisdag 1 januari 2013
Dag 1, PlayItas
Igår firades nyårsafton traditionsenligt tillsammans med bästa vännerna Nettan och Pelle och deras lilla Stella. Eftersom jag skulle iväg till flygplatsen för avresa mot träningsläger på Fuerteventura redan vid 05.30 på nyårsdagens morgon och min fina J snällt nog lovat att offra sig genom att följa med som chaffis var planen att inte låta kvällen bli alltför sen varför vi istället träffades redan på eftermiddagen för att hinna med alla skojigheter som ska hinnas med. Stella skulle grattas på tvåårsdagen, en trerätters middag skulle tillagas tillsammans, sällskapsspel skulle spelas innan vi skulle avsluta kvällen med att skåla in det nya året vid tolvslaget.
Självklart hann vi ju inte allt detta innan klockan var tolv varför uret trots allt ändå visade 01,30 innan vi kom i säng varför man inte direkt var pigg som en nötkärna när det var dags att stiga upp 3,5 timme senare. Gissar dock att det var något lättare för mig som faktiskt skulle iväg på något kul, än för Jonne som faktiskt bara skulle åka bil fram och tillbaka till Göteborg för att vinka av mig för så många suckar och så många fy fan som jag hörde denna morgon har mitt öra aldrig tidigare skådat. Men iväg och fram kom vi och vi hann t o m med att käka frulle på ett fik tillsammans innan det var dags för mig att gå till gaten.
Kalla mig löjlig, men det där momentet när vi skulle skiljas åt och jag liksom ensam skulle knalla iväg åt mitt håll medan han vände hemåt var överraskande jobbigt. Kanske för att jag väldigt sällan reser iväg utan Jonne som sällskap men kanske framförallt för att jag för första gången reste iväg helt utan något sällskap överhuvudtaget. Jag är en person som kan njuta av lugnet i att få vara själv och till och med gillar att vara ensam hemma, att få styra mina egna tider och jag kan verkligen njuta av att bara ha en bra bok som sällskap. Men ändå var det en mycket märklig känsla att sätta sig ensam på flygplanet, att ensam vänta på sin väska på bagagebandet, att ensam åka bussen från flygplatsen till hotellet och att ensam sätta sig på ballkongen och njuta av den fantastiska utsikten utan att kunna dela det med någon.
Jag måste ärligt erkänna att jag hann känna mig riktigt ensam där någon timme innan Ann från Spårvägen messade att Stockholmarna var på väg mot hotellet och att ett första gemensamt träningspass väntade klockan 17.00. Tur att de förbarmar sig över en ensam stackars smålänning på äventyr!
Så nu är vi igång med träningen och jösses vad det ska tränas, jösses vad underbart det var att springa i shorts och linne, att ha lätta skor på fötterna och framförallt att ha fäste i frånskjutet och inte kana runt på snömodd eller isfläckar. Trots den knappa sömnen kändes kroppen så lätt, som en kalv på grönbete och det var inte förrän efter avslutad träning när jag pustade ut i den "kabinbana" jag måste åka från receptionen till mitt hotellrum som ligger allra längst bort och allra högst upp på berget som jag kände hur trött jag faktiskt var. Hade det inte varit för att jag var vrålhungrig efter en dålig matdag som mest bestått av bananer och mackor på flygplanet och jag visste att en middagsbuffé av modell större väntade i hotellrestaurangen hade jag utan problem kunnat krypa ner i sängen och somna redan klockan 19.
Men det gjorde jag inte utan istället tog jag mig ner till matsalen och åt till magen stod i fyra hörn innan jag återigen tog kabinbanan tillbaka till rummet och nu äntligen ska få krypa till kojs och njuta av de nio timmar härlig sömn som väntar innan det är dags för morgonpass.
Ett morgonpass i solen, iklädd shorts, med träningssällskap och med havet som närmsta granne. Nej, värre kan man allt ha det. Mycket värre.
Självklart hann vi ju inte allt detta innan klockan var tolv varför uret trots allt ändå visade 01,30 innan vi kom i säng varför man inte direkt var pigg som en nötkärna när det var dags att stiga upp 3,5 timme senare. Gissar dock att det var något lättare för mig som faktiskt skulle iväg på något kul, än för Jonne som faktiskt bara skulle åka bil fram och tillbaka till Göteborg för att vinka av mig för så många suckar och så många fy fan som jag hörde denna morgon har mitt öra aldrig tidigare skådat. Men iväg och fram kom vi och vi hann t o m med att käka frulle på ett fik tillsammans innan det var dags för mig att gå till gaten.
Kalla mig löjlig, men det där momentet när vi skulle skiljas åt och jag liksom ensam skulle knalla iväg åt mitt håll medan han vände hemåt var överraskande jobbigt. Kanske för att jag väldigt sällan reser iväg utan Jonne som sällskap men kanske framförallt för att jag för första gången reste iväg helt utan något sällskap överhuvudtaget. Jag är en person som kan njuta av lugnet i att få vara själv och till och med gillar att vara ensam hemma, att få styra mina egna tider och jag kan verkligen njuta av att bara ha en bra bok som sällskap. Men ändå var det en mycket märklig känsla att sätta sig ensam på flygplanet, att ensam vänta på sin väska på bagagebandet, att ensam åka bussen från flygplatsen till hotellet och att ensam sätta sig på ballkongen och njuta av den fantastiska utsikten utan att kunna dela det med någon.
Jag måste ärligt erkänna att jag hann känna mig riktigt ensam där någon timme innan Ann från Spårvägen messade att Stockholmarna var på väg mot hotellet och att ett första gemensamt träningspass väntade klockan 17.00. Tur att de förbarmar sig över en ensam stackars smålänning på äventyr!
Så nu är vi igång med träningen och jösses vad det ska tränas, jösses vad underbart det var att springa i shorts och linne, att ha lätta skor på fötterna och framförallt att ha fäste i frånskjutet och inte kana runt på snömodd eller isfläckar. Trots den knappa sömnen kändes kroppen så lätt, som en kalv på grönbete och det var inte förrän efter avslutad träning när jag pustade ut i den "kabinbana" jag måste åka från receptionen till mitt hotellrum som ligger allra längst bort och allra högst upp på berget som jag kände hur trött jag faktiskt var. Hade det inte varit för att jag var vrålhungrig efter en dålig matdag som mest bestått av bananer och mackor på flygplanet och jag visste att en middagsbuffé av modell större väntade i hotellrestaurangen hade jag utan problem kunnat krypa ner i sängen och somna redan klockan 19.
Men det gjorde jag inte utan istället tog jag mig ner till matsalen och åt till magen stod i fyra hörn innan jag återigen tog kabinbanan tillbaka till rummet och nu äntligen ska få krypa till kojs och njuta av de nio timmar härlig sömn som väntar innan det är dags för morgonpass.
Ett morgonpass i solen, iklädd shorts, med träningssällskap och med havet som närmsta granne. Nej, värre kan man allt ha det. Mycket värre.
 |
| Den här utsikten blir nog inte särskilt svår att stå ut med... |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)