Dag 4, PlayItas

Idag var dagen då jag väggade. Rejält.

Favoritpasset långpass stod på schemat och 35km skulle avklaras. Jag hade verkligen sett fram emot passet eftersom njutarpasset idag dessutom skulle få avklaras i strålande sol istället för svensk vinter och med sällskap av Elina halva passet istället för helt ensam som brukar vara fallet för min del. Lyx!

Men redan från start kände vi båda att något var konstigt, vi var andfådda likt två storrökande pensionärer. Båda trodde (och hoppades) att det skulle lossna efter hand men så var inte fallet, vi flåsade oavbrutet och kunde stundtals knappt prata med varandra. Är det värmen? Backarna? Seghet från igår? Vi hittade igen orsak, men att det var tungt var vi klart överens om.

Planen var att kuta fyra varv på den 9km slinga som ska vara den flackaste rundan på ön. Som jag sagt tidigare finns det inga flacka rundor här på ön så den flackaste rundan är fortfarande betydligt backigare än min backigaste runda hemma vilket inte direkt underlättade när allt känns tungt även på platten.
När Elina klev av efter två varv och jag insåg att två helvetesbackiga varv till skulle springas fegade jag ur och bestämde mig för att köra några varv på den 1,4km korta men o-backiga strandslingan för att få återhämta mig lite. Det funkade hyfsat och efter att ha fått lite nya krafter gav jag mig på backarna igen.
Men ganska snart blev det tyngre igen, och sen ännu tyngre och kilometertiderna blev långsammare och långsammare till de till slut var så långsamma att jag knappt höll styrfart. Kom här på den briljanta idén att hitta på en egen liten runda för att slippa undan de värsta backarna men insåg snart att jag blivit bestraffad för min lathet genom att ha sprungit vilse. Hade ingen aning om vart jag var, här ser allt likadant ut, bara svart sand överrallt.
Någonstans därute i ödemarken fick jag ett psykbryt och bara tvärstannade och, låt oss säga att jag behövde stretcha men om sanningen ska fram behövde jag vila. Jag orkade verkligen inte ta ett steg till. Benen var trötta, magen värkte, jag hade håll, var stel i hela kroppen, överhettad av den grymma värme som rådde nu när solen stod som högst mitt på dagen och p g a felspringningen var det dessutom alltför länge sedan jag fått i mig någon vätska. Hur sjutton skulle jag ta mig hem?

Efter en stunds funderande stod det klart att för att någonsin ta mig hem måste jag i alla fall försöka springa så jag började vilset leta mig tillbaka på rätt väg igen. Efter en stunds irrande, som kändes som en evighet, var jag på rätt spår och på väg hemåt, skönt.
Jag brukar säga att "springa fel är den bästa vägen till extraträning" men ärligt talat, idag var tre extra kilometer det sista jag behövde.
Knäppte av klockan utanför hotellet med en distans på 38km enligt GPSen och en snittfart som (tro det eller ej) ändå höll sig under skamgränsen 5,00/km. Kastade mig ner på närmsta parkbänk och tömde direkt de sista resterna av min sportdryck och mitt vatten innan jag vinglade mot hissen och mitt rum.
Efter en halvtimme i fosterställning på sängen och 1,5liter vatten i magen insåg jag hur mycket jag frös och ställde mig istället i duschen och duschade varmt en låååång stund. Inte ett bra tecken att frysa när det är typ 30grader varmt ute.
Vätskebrist? Check. Blodsockerlåg?Check.
Staplade mig ner till den italienska restaurangen på hotellets torg och lyckades, trots illamående, få i mig en stor och riktigt ostig Lasagne som jag överöste med salt (salt och fett var precis vad kroppen behövde) och ytterligare någon liter vätska.
Efter att ha sovit på en solstol i en timme, varit på en timme stretchpass och tryckt i mig ännu mera vätska och ännu mera salt börjar jag nu återigen bli människa och hoppas innerligt att jag ska orka kolla in den modevisning av träningskläder med tillhörande försäljning som äger rum på hotellets sportbar ikväll.

Slutsats:
1. Spring inte vilse när det är trettio grader varmt ute och du är astrött.
2. Använd vätskebälte om du inte är kamel.
3. Smörj armhålan med vaselin om planen är att skrubba svettsalt mot huden i tre timmar och du inte känner att du vill gå utan deo de närmaste två veckorna.

En bottenlös törst som ännu inte är släckt trots litervis med både vatten,
cola och sportdryk...