För ärligt talat, det kan ju aldrig finnas någon som på
allvar menar att det faktiskt är kul att stå där och fånstirra in i en
vägg/fönster/spegel ett helt träningspass? Och om någon nu tycker att det
faktiskt är roligt undrar jag om denna någon någonsin har testat på hur härligt
ett löppass på en fin skogsväg, på en löparbana en solig vårdag eller till och
med en enformig cykelbana i ösregn kan vara? Nej, denna någon måste i så fall
vara född på löparbandet så att den inte vet bättre.
Dock ska jag inte sticka under stol med att uppfinnaren
av helvetesmaskinen kanske trots allt var ett ljushuvud, för visst fyller det
där bandet en viss funktion för oss stackars löpare här uppe i nordpolen som
trots att det är vinter vill försöka hålla löpformen på en något sånär
acceptabel nivå.
Jag kör i princip uteslutande alla mina pass utomhus
oavsett väder och är av uppfattningen att distanspass går att genomföra på alla
underlag, det handlar bara om att acceptera att man får modifiera hastigheten
efter rådande förhållanden. Jag försöker känna mig trygg i att så länge pulsen
och ansträngningsnivån är densamma som på ett distanspass en dag med bra
underlag är farten oväsentlig och struntar således i om klockan visar 4,15
eller 4,45.
Men så ibland måste man ju låta benen känna på
tävlingsfart, man måste kunna ta ut steget som i vanlig löpning utan att vara
rädd för att ramla och man måste nå den där utmattande tröttheten som man
faktiskt bara kan få om man springer riktigt fort.
Det är då jag får stänga av mitt hat och full av ångest
beger mig till gymmet och förlikar mig med helvetesmaskinen.
För mig kräver det rejält med mental förberedelse inför
ett löpbandspass, jag vet inte varför egentligen, för på sistone har jag
tvingat mig själv att köra 1 pass/vecka på band och jag har varje gång
förvånats över att det faktiskt inte är så farligt. Men kanske är det just för
att jag målar fan på väggen och förbereder mig på hur pestigt det ska vara som
det sedan faktiskt känns ganska okej för att det inte är riktigt SÅ illa som
jag har målat upp?
Idag stod det snabbdistans på schemat och efter att ha
slirat runt på både backintervaller, styrkeintervaller och halvsnabba
distanspass ute i snön under denna kvalitetsvecka var det dags att äntra
gymmets band.
Då gymmet vid den här årstiden är full av nyårslöftande
människor som ska börja sitt nya hälsosammare liv eller kanske bli snygga till
beach 2013 fick det bli till att flexa ett par timmar från jobbet för att köra
passet på en tid när jag förutsatte att gymmet skulle vara förhållandevis tomt
så att jag skulle slippa hatiska blickar för att jag barrikaderar ett av de
ynka tre löpbanden under så lång tid.
Förberedde mig som om det vore tävlingsdag. Ställde
klockan två timmar innan planerad start, vilket i och för sig inte hade varit
nödvändigt eftersom att snubben som sköter skottningen av parkeringen utanför
vårt hus uppenbarligen inte nöjer sig med att skotta undan snön utan helst vill
ha med ett par decimeter asfalt i skopan varför jag väcktes av att hela huset
vibrerade var gång skopan gick i marken vid 05,45. Laddade med en frulle som
jag vet funkar inför kvalitetspass och efter en lång väntan på att maten skulle
smälta tillräckligt, en extremt noggrann knytning av skor, några
nervöskissningar på toan, tillrättningar av löparlinnet, uppradning av handduk
och vattenflaska på bandet och andra onödiga åtgärder för att fördröja det
fruktade startskottet tryckte jag till slut igång bandet och passet var igång.
För att underlätta för mig själv mentalt delade jag 10km
passet på 2*5000m (+5km upp- och nerjogg) och tog 2min joggvila. Planen var att
försöka göra två femtusingar på ca 17,30 – 18.00 men
någonstans hade jag lite otur när jag räknat ut vilken hastighet bandet skulle
stå på (ville nämligen stegra farten efter hand för att ha något att göra. Har
man tråkigt när man tycker att passet livas upp av att man får trycka på
fartknappen en gång var fjärde minut? Ja, det har man) varför jag hamnade på
strax över 18min istället. Fullt godkänt då det är långt ifrån den fart jag
kunnat hålla i snömodden men värt att räkna lite bättre till nästa gång. Återigen
blev jag dock varse att löpbandet kanske inte är riktigt så farligt som jag
alltid inbillar mig innan och att tiden faktiskt går ganska fort när man väl tagit
sig förbi motståndet att släpa sig dit.
Ett tack bör dock riktas till den dam som uppenbarligen
var på gymmet första gången och ställde sig på bandet bredvid mig en bit in på
mitt pass. Helt ogenerad började hon fråga mig om hur bandet fungerade, hur man
ställde in det på bästa sätt, berätta om sig själv och så vidare. Jag gjorde
vad jag kunde för att förklara och föra ett samtal samtidigt som jag med andan
ganska långt upp i halsen skulle hålla 3,30 fart och även om det var jobbigt
var jag sjukt tacksam att få fundera på något annat än klockan som sniglade sig
fram och vips hade man snackat bort ett par jobbiga kilometer.
Hur gör ni andra för att få tiden att gå på era
löpbandspass?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar