Inledde med morgonjoggen i mörker och tiogradig kyla,vägarna var dock bra skottade vilket var tur då mina ben var en aning mosiga efter söndagens långpass. Hur som helst flöt passet på ganska bra, finns ju inte så mycket att säga om morgonjoggar – de är ju som de är liksom, man drar ju oftast inga större växlar i om det känns bra eller dåligt.
Fortsatte dagen med en stressig heldag på jobbet men kom ändå hem rejält taggad inför kvällens backintervaller vilket har blivit lite av ett favoritpass på sistone då jag är övertygad om att just det är en träningsform som i kombination med massa styrketräning för benen kommer att förbättra mig till nästa säsong.
När jag kom hem insåg jag att jag hade ganska gott om tid innan det var dags att möta upp träningskompis B för dagens pass och jag kom på den briljanta idén att ta en liten powernap på 15 minuter. Detta var kvällens misstag nummer ett och första steget till att göra träningen lite jobbigare än planerat, för att lägga sig och vila på det sättet funkar ungefär lika bra som att kissa på sig för att få upp värmen när det är kallt ute. Känns väldigt bra för stunden men funkar dåligt i längden, och jag kände mig plötsligt inte alls lika taggad längre när det var dags att krypa upp från den varma soffan under filten för att bylsa på sig vintermunderingen för kvalitetspass.
Men eftersom jag, som tur var, hade en tid att passa fanns det inte så mycket att välja på mer än att pinna på och göra sig redo. Här kom misstag nummer två och steg nummer två till att göra passet ytterligare lite jobbigare. Stod och velade mellan IceBugs eller vanliga distansskor och då jag på morgonpasset upplevt vägarna som rena och fina kändes det helrätt att välja distansskorna för att få bra känsla på intervallerna. Insåg ganska snart när jag kommit ut att det var oklokt då det dels hade snöat lite lätt under dagen vilket bidrog till en härlig halka, dels att när man ska springa upp och ner för en backe i full fart har man plötsligt en aning högre krav på underlag än när man ska morgonjogga. Detta skulle komma att bli en halkfest, eller ”livat och glatt som i Khanans land” som min pappa skulle sagt. Nåväl.
Då uppsamlingsplatsen för gemensamma träningspass med B normalt sett sker på min parkering hade jag lite problem att beräkna transporttiden till hans hem varför det visar sig, trots det sliriga underlaget, att jag är på plats 10 minuter för tidigt. Misstag nummer tre och tredje steget mot ett jobbigt träningspass togs när jag bestämde mig för att utnyttja bonustiden till att stretcha vilket visade sig vara ganska bortkastat utomhus när det är tio minusgrader och endast resulterade i att jag var nerkyld, stel och frusen när det var dags att påbörja färden mot den fruktade Aborrakullbacken.
Aborrakullbacken är min hatbacke då den hela tiden varierar i lutning och dessutom är lite slingrig så att man får svårt att hitta rytm och ska jag vara ärlig brukar jag ha problem att hålla anständig fart sista biten över krönet. Kanske är det just därför min tränare älskar den här backen och tydligt i träningsprogrammet inte bara skriver 8*350m backe (för då vet han att jag väljer någon annan backe) utan skriver 8*ABK.
Det är en backe som jag mest springer på vår och sommar då den är belägen mitt ute i skogen och min mörkerrädsla hindrar mig från att ge mig ut dit vintertid. Nu skulle ju träningskompis B följa med så nu var det ju inget problem eftersom denna stora, starka, biffiga långlöparman såklart skulle försvara mig mot alla eventuella farligheter.(!) Problemet var att träningskompis B har varit skadad och inte skulle köra intervaller utan hade planerat lite stretch och rörlighetsträning under tiden jag körde intervallerför att sedan fortsätta distanslöpningen hem tillsammans med mig. Även han insåg dock att det var på tok för kallt för att stå stilla varför han istället fortsatte löpningen hem och lämnade mig ensam åt mitt öde i den mörka skogen där jag hörde fler och fler läskiga ljud ju mer jag tänkte efter. Detta blev dock ytterligare ett steg i att göra träningen lite jobbigare då jag var för mörkrädd för att ta någon vila mellan intervallerna utan istället dyngade på så fort jag kunde uppför backen och vilade så lite som möjligt nedför i ren rädsla och för att få alla intervaller avklarade innan något spöke eller monster skulle hoppa ur skogen och äta upp mig.
Det sista och allra mest avgörande steget för att göra träningen jobbig kom dock när jag insåg att när min tränare skrivit 8*ABK med total distans om 13km menade han inte att jag skulle springa hela rundan som tar mig ut till backen utan att jag antingen skulle sprungit den kortare bilvägen till backen och sedan vänt hem, alternativt kört bil ut i skogen och kört hela passet på plats. Jag hade sedan i höstas när jag senast sprang rundan glömt både hur långt det är och hur backigt det är, varför jag redan när intervallerna inleddes hade tio backiga kilometer i benen och efter intervallerna ungefär lika långt och ungefär lika backigt innan jag skulle vara hemma. Plötsligt hade således 13km blivit till 21km där de planerade jäkliga 8*ABK kompletterades med sisådär 25 ytterligare backintervaller utmed rundan.
Som det kan bli.
Till följd av ovanstående missräkningar blev således att även morgonpasset idag en extra jobbig historia då jag på grund av det oväntat tuffa passet hade ont, som växtvärk, i benen när jag vaknade vid 05,00 i morse och skulle ut och morgonjogga. Tog mig upp ur sängen med trösten att det bara varen lugn morgonjogg som skulle genomföras men insåg snart att den lugna morgonjoggen skulle komma att ersättas av en timme snöpulsning då det tydligen snöat hela natten utan att någon haft lust att skotta.
Så träningsläger på varmare breddgrader, barmark och högre höjd i all ära, men inget slår den tuffa träning man får i hederlig svensk vinter som bygger både pannben och styrka.
Det som inte dödar – det härdar. |
| Löpare rustad för svensk vinter och backlöpning i de djupaste, mörka smålandsskogarna... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar