Passet inleddes med att vi joggade från hotellet till grannbyn där friidrottsanläggningen finns (5,5km) och efter att ha kört lite löpskolning och stegringar kändes det overkligt att jag skulle kunna klara genomföra passet då chocken över värmen höll på att ta kol på mig.
På mitt schema för dagen stod det egentligen 8*300m med riktigt lång vila (3min) men jag bestämde mig för att istället köra 400-ingar med kort vila (45sek) tillsammans med de andra då det dels är mycket roligare att ha sällskap och dels för att man såklart springer bättre när man får hjälp att hålla farten.
Cecilia och Jonas (ni vet, han som typ räddade livet på mig på Sthlm marathon) skulle köra 12st i 75-76sek fart med 45sek vila. För att inte trotsa min tränare genom att både köra för långa, för många och för kort vila bestämde jag mig för att köra 2*3*400m med en lite längre setvila.
Trots den dåliga uppvärmningen kändes det bra, riktigt bra, när vi väl var igång. Hade förväntat mig att gårdagens kvalitetspass skulle sitta betydligt värre i benen än det gjorde med tanke på hur lite kvalitet jag kört på sistone, men det kändes bra och lätt varför jag snabbt reviderade om min plan och bestämde mig för att köra 2*4*400 istället, alltså två intervaller extra.
Samtliga fyrahundringar passerade på ganska exakt 76sek vilket får anses vara helt okej under förutsättnignarna. Jag brukar normalt ligga några sekunder snabbare än så men då brukar jag också vila betydligt längre och dessutom ha mer kvalitetsträning i benen.
När jag var klar med mina åtta intervaller hade stackars Cecilia två kvar och samtidigt bestämde sig även vår lyxhare Jonas att kliva av. Cecilia såg helt förtvivlad ut och samtidigt helt förstörd av trötthet (såklart) vilket jag också hade gjort om jag hade haft tio fyrahundringar i benen och plötsligt inser at jag måste köra de två sista alldeles ensam i vinden. Men shit vad den tjejen har pannben, så fort den planerade 45sek vilan var slut startade hon ändå sin intervall och kutade iväg i sin vanliga fart. Inspirerad av hennes viljestyrka och av medlidande över hennes ensamhet bestämde jag mig för att "offra" mig och göra henne sällskap på den sista fyrahundringen också. Kan hon, kan väl jag tänkte jag och så kom det sig plötsligt att jag hade kört 9 fyrahundringar av bara farten.
Som det kan bli.
Sedan joggade vi hemåt och de där 5,5km hem kändes betydligt längre än på vägen dit när man nu var vansinnigt trött i benen och framförallt led en liten vattenbrist och därmed var vråltörstiga allihop. Vi diskuterade alla hur mycket isthe vi skulle dricka på rummet, hur gott det vore med en flaska vatten och började hallucinera om ett stort glas Cola med en citronskiva och mycket is.
Någon Cola fanns det tyvärr inte på mitt rum och eftersom jag bor så långt bort från receptionen man kan komma var det inte läge för min mörbultade kropp att promenera tillbaka för att inhandla denna magiska dryck. Istället blev det till att bälja i sig en flaska vatten halvliggande i solstolen på balkongen, så trött och blodsockerlåg så ni anar inte.
Tillsammans med ett stort gäng tjejer blev det sedan lunch på en liten restaurang vid havet. Tyvärr verkar restaurangerna fatta att vi tränande människor behöver rejält med mat varför luncherna tyvärr är helt kass. En räkomelett och en macka, på allvar? Vem står sig på något sånt?
För att orka med dagens andra pass var det inte annat att göra än att gå direkt från lunchbordet till supermarketen och handla på sig en komplettering med lite yoggi och frukt.
Mycket märkligt att inte hotellet, som har den rikligaste frukost- och middagsbuffé jag någonsin sett, inte kan stå med vettig lunch. Dåligt.
Gjorde sedan misstaget att tro att jag skulle bli piggare av att lägga mig och vila en stund innan dagens andra pass. Somnade som en stock och när jag trettio minuter senare skulle vakna till liv och snöra på mig löparskorna ångrade jag mig, för inte var jag direkt piggare, tvärtom.
Kände mig fullständigt mörbultad och som om jag blivit överkörd av en lastbil, två kvalitetspass på två dagar kan vara tufft i vanliga fall, men två kvvalitetspass när man inte har kört kvalitet på länge är mördande och det kändes overkligt att jag skulle palla med att springa distans samt komplettera med styrketräning. Men efter fyra-fem kilometer började kroppen vakna till liv igen, stelheten släppa och ju längre passet gick desto bättre blev det. Nu tror jag nästan att jag är mig själv igen och hoppas att jag ska ha lite ork kvar i benen till imorgon då 36km långpass står på schemat.
Ska bli ljuvligt att springa långt och långsamt som omväxling till de två senaste, tuffa dagarna.
På återhörande!
 |
| Sällskapet var trevligt, utsikten likaså men både maten och personalens service lämnade mycket övrigt att önska... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar