Musik!

Jaha, så nu har jag skaffat mig en sådan där grej man har på armen så att man kan ha med sig musik ut på sina pass.

Ser ju så sjukt motionärigt ut så jag lovar att försöka gömma den under kläderna. Lovar också att enbart använda den på återhämtningsjoggar och andra "Lull-Lull" pass och lovar även dyrt och heligt, över min döda kropp, att aldrig någonsin bli en person som har lurar i öronen på race. 

Så nu vet ni det. Bortförklaringar completed.

             

Nu återstår bara den stora frågan om vad sjutton jag ska ha i lurarna? Har aldrig sprungit till musik tidigare och vet inte vad som funkar... 

Jag vet att ni är många därute som är rutinerade musiklöpare - Tips?

Från myrsteg till elefantkliv!

Efter sex helger i rad med tävlande där min kropp med myrsteg sakta men säkert har levererat något bättre både gällande känsla och fart för var gång började jag ändå bli lite otålig. Självklart roligt att se och känna en stadig förbättring och att jag är på väg tillbaka, men ska det bara plockas någon sekund hör och där blir vägen tillbaka till min "vanliga" nivå väldigt lång och jag är väl framme lagom typ till min 60års dag.

Men så kom då den sjunde helgen av tävlande med tredje halvmaran för säsongen på agendan. Gutenberg halvmarathon i Mainz som visade sig vara ett betydligt större lopp än jag förväntat mig med över 7000 startande på halvmaran samt ytterligare 3000 startande i marathonloppet som avgjordes samtidigt. Som vanligt i Tyskland var det ett arrangemang som var "alles in ordnung" där allt ifrån fixande av startplats med kort varsel (trots att anmälan stängde för en månad sedan) till hantering av överdragskläder, till uppvärmningsområden, till startfållor, till prisutdelning var välorganiserat in i minsta detalj. 

Till skillnad från halvmaran i Stockholm vaknade jag pigg, glad och taggad på söndagsmorgonen. Kanske är det så att jag helt enkelt behöver få ha ett par lugna dagar inför race där jag får vila ut och koppla av för att min skalle riktigt ska orka mobilisera kraft att koppla på sitt "race-mood". Nu hade jag två lediga dagar bakom mig som ägnats åt turistande, sovmorgon, god mat och fotbollstittande tillsammans med min bättre hälft vilket verkar ha fyllt mig full av positiv energi. 

Stod därför på startlinjen med regnet hängande i luften och diggade i takt till den hårdrock som blåstes ut på högsta volym i högtalarna och klappade glatt i takt när speakern uppmanade oss att höja armarna i luften. 

Jag var helt enkelt på ett härligt humör!

Taggad inför start.
Bilden ljuger inte - leendet är äkta och tummen
upp beskriver min positiva sinnesstämning innan start!

Jag hade som plan att försöka hålla mig på 3,45min/km då det är den fart som  har känts bekväm på de kortare lopp jag sprungit och som känns som ett rimligt mål att kunna hålla även på halvmaran inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag tänker ha det som utgångspunkt på alla halvmaror ett tag framåt och hoppas att det håller någon kilometer längre för var gång till jag plötsligt klarar hela vägen.

Trots att himlen öppnade sig nästan direkt efter startskottet och det blåste så mycket att en av följecyklisterna blåste omkull kände jag mig pigg och stark och jag som normalt hatar allt vad kyla och regn heter tyckte inte att det gjorde så mycket. Det var kul ändå liksom.

Jag hakade på damtrion som låg i täten på marathonloppet och fick därmed en fin klunga med bra farthållning. Första fem kilometerna avklarades på 18,30, vid 7-8km blev jag tvungen att släppa kenyanerna och ryskan då de drog upp farten men fick istället sällskap av en man med ett par roliga, prickiga shorts som jag sprang och småfnissade åt en lång stund. Vet att löpning inte är skönhetstävling, men hans shorts var så fula att jag bara väntade på att modepolisen skulle komma och plocka honom av banan.
 

Hur som helst.

Allt kändes fortsatt lätt och bra när jag passerade milen på 37,15 och vi svängde in i stadens centrum och möttes av mängder av publik som peppade och hejjade. De gav mig massor av energi men jag blev ändå förvånad när jag sneglade på klockan igen vid 15km och insåg att jag fortfarande höll farten trots den kraftiga blåsten, det stundtals hällande regnet och det faktum att vi just avklarat två 180 graders svängar runt koner som gjorde att man tappat all fart och fick starta om den stela kroppen. 

Vid 16km stod min fina J för att leverera den gel som jag brukar behöva för att få en sockerkick till de avslutande kilometerna. Tyvärr verkar det som att min mage inte pallar varken sportdryck eller gel, vilket jag ju egentligen noterade redan på Womens health marathon för två veckor sedan, men då jag inte hunnit prova fram något alternativ fick det ändå bli gel även denna gång. Jag hann knappt svälja gelen innan illamåendet, magknipen och halsbrännan som begränsar min andning dök upp så från och med nu är gel bannlyst i min kostcirkel. Detta är en av anledningarna till att min fart de sista 6km sjönk från 3,45 till 3,50. Den andra anledningen är att jag fortfarande är mentalt klen och inte kan mobilisera mental styrka nog att pressa mig när det börjar ta emot eller till att "stänga av" om det gör ont eller om jag mår dåligt. Den tredje anledningen till att jag tappade fart är den enklaste - jag blev trött.

Om det var så att det inte fanns skyltar vid varje kilometer eller om det var så att jag inte såg dem låter jag vara osagt. Men eftersom jag inte hittade någon mellan 15-20km började jag istället titta på min GPS för att beräkna hur långt det var kvar vilket är lite farligt eftersom man nästan aldrig springer den exakta tävlingsdistansen då man dels inte brukar lyckas balansera på den blå linje som är "idealspåret" och då en GPS ibland helt enkelt inte mäter helt exakt. 

När jag på min klocka bara hade 400m kvar hade jag en tid strax över 77min, räknade fram att det torde innebära en sluttid runt 78,5min och då loppet avslutades på en lång raksträcka och jag redan såg  målet började jag spurta. Och spurta. Och spurta. För jäklar vilken bra tid jag hade på gång.
När man springer på en lång raka känns vägen väldigt lång till målet vid rakans ände och det kändes som en evighet innan jag kom fram till den "båge" som markerade målet. Väl framme visade det sig dessutom att själva mållinjen var ytterligare en bra bit fram. 

När jag så väl var framme blev jag förvånad att den officiella klockan dragit iväg till 79,45. Vad hände? Det var väldigt vad tiden tickade iväg mot slutet trots att jag spurtade?

Kikade på min klocka och som vanligt hade jag såklart inte 21,1km på min GPS utan 21,5km - vilket förklarar varför upploppet kändes väldigt långt. När jag trodde att det var 400m var det egentligen hela 800m... 

Men vad gjorde det?

Äntligen fick jag vara under 80 minuter på halvmaran igen vilket känns lite som en "skamgräns" och även om 79,47 fortfarande är långt ifrån den nivå jag vill hålla var det långt över förväntan och jag blev så lycklig att tårarna rann när jag mötte upp min fina J som även han höjde armarna mot skyn i en liten segergest för min skull. Plötsligt hade jag tagit ett elefantkliv framåt och sänkt det två veckor gamla säsongsbästat med en och en halv minut!

Jag är nöjd.

Prestationen räckte till en andraplats och det visade sig att min tid
bara var 3sek från det tidigare banrekordet.
Jag fick en ryggsäck, segrarinnan en jättestor öl - vi var ju trots allt i Tyskland!

Tyskland

"Vad är det för dag idag? Vad är det för dag idag? Idag är ingen vanlig dag för det är min fina Jonnes födelsedag, hurra hurra hurra!!"

Och hur firar man det på bästa sätt när födelsedagsbarnet är ett fotbollsfreak med extra förkärlek till tysk fotboll?

Man åker till Tyskland förstås!

Befinner oss därför i detta nu i tyska Mainz, en mellanstor stad med ett par hundra tusen invånare strax utanför Frankfurt. 

Staden levererar över förväntan och är betydligt mysigare än de tyska städer jag tidigare besökt. Staden är full av gamla vackra byggnader, små gator och gränder och plötsligt kan det dyka upp som en liten piazza med några uteserveringar som för tankarna till någon liten pittoresk italiensk stad snarare än det lite ruffiga Tyskland jag tidigare sett.

Gårdagen spenderades med turistande där vi promenerade i den gamla staden, kikade lite i butikerna i den nyare delen och strosade utmed floden där Rhen och Main möts.

Stannade för en kaffe på en uteservering där vi länge satt och tittade på fredagsmysande människor och avslutade sedan dagen med klassisk schnitzel på en typiskt tysk, rustik Weinkeller.

       

Födelsedagsbarnet dricker inhemsk öl i väntan på sin "schnitzel mit bratkartoffeln". 

Dagen idag inleddes med ett löppass på hotellets gym innan vi gav oss ut på stan igen och kikade lite på den livliga torghandeln och kände lite på stämningen inför eftermiddagens Bundesliga match där Mainz skulle möta Hamburg i en för Hamburg livsviktig match som skulle avgöra deras vara- eller inte vara kvar i Bundesliga. 

Åkte sedan i god tid ut till arenan för att ytterligare få uppleva stämningen i och omkring arenan och efter inhandling av halsduk och bratwurst bänkade vi oss mitt i Hamburgklacken på den fullsatta arenan. 

Vilket tryck, vilket ös och vilken stämning! Jag har varit på fotboll i Sverige, Italien, Spanien och England tidigare men stämningen på arenan här var helt överlägsen allt annat jag varit med om. För mig som inte är superintresserad eller kunnig inom fotboll förhöjde det verkligen upplevelsen att få stå och sjunga med de riktiga fansen och sällan har väl 90min passerat så fort och varit så roliga. 

           

Mainz-Halsduken fick vi gömma innanför Jonnes jacka när vi insåg att vi hade köpt platser mitt i Hamburgklacken... 

Nu har vi även hunnit med att gå på sportmässa och fixa en startplats till den halvmara som lägligt nog ska avgöras i stan imorgon. För vad vore väl en resa utan löpning?

          

En snygg, illgrön mössa fick man när man anmälde sig till loppet men apfelshorlen att vätskeladda med fick jag vackert köpa på mässans uteservering. Arrangören bjöd nämligen bara på Erdinger-öl...

Tecken

Har en blomma i vårt badrumsfönster som jag fick av min svärmor när jag fyllde 30år för nästan exakt ett år sedan.

Får erkänna att den har varit rejält slokig senaste månaderna men jag har inte kunnat förmå mig att slänga den då jag på något sätt vill behålla precis varenda grej jag kan efter den person som fattas oss så.

Så nu plötsligt har det skjutit upp ett flera decimeter långt skott med en liten, liten knopp längst upp i toppen. Alldeles lagom till min fina J fyller år på lördag och hans syster om bara någon vecka.

Jag kan inte annat än tro att det är deras mamma som skickar en grattishälsning från andra sidan.

Häftigt! 

                

Praoelev som ultralöpare

Sjätte helgen med tävlande skulle som jag tidigare nämnt bjuda på distans före fart när jag bestämde mig för att haka på brorsan på Aros Marathon, 50km.

Loppet liknar inte vanliga tävlingar utan har en mer familjär stämning och har egentligen mer formen av gemensam träning än tävling. 

Inga startavgifter, samling på borggården vid Uppsala slott för "ungefär" 50km löpning" på den gamla banvallen från Uppsala till Enköping, "eventuellt vätskekontroller ca var 10e km" med okänt utbud beroende på vad de frivilliga kunnat skrapa ihop och transport av överdragskläder från start till mål om man inte har mer grejer än vad som ryms i arrangörens "skruttiga bil" var informationen inför start.

200 startplatser fanns, samtliga fyllda långt innan loppets start. Ett härligt avslappnat arrangemang! 

Innan start med Uppsala domkyrka i bakgrunden!

Då brorsan och jag båda planerar att springa halvmarathon nästa helg var tanken att hålla lugn långpassfart och att ta oss god tid att stanna vid varje vätskekontroll för att se till att aldrig gå tomma och därmed riskera att förlänga återhämtningstiden efter loppet.

De första två kilometerna ut ur Uppsala var det sk masterstart innebärande att vi alla sprang tillsammans för att ta oss ut ur stan på ett tryggt sätt. Detta innebar en fart anpassad så att alla med lätthet skulle kunna följa med och därmed gick dessa kilometer vansinnigt långsamt,6,15min/km. Därefter blev det fri fart och vår ökning till 4,40 fart kändes just då som värsta spurten. Efter fem kilometer hade farten ökats ytterligare och vi började närma oss 4,30 fart vilket vi var överens om var onödigt fort. Återgick därför till 4,40 fart vilket också sedan var den fart vi höll i princip hela loppet, helt enligt plan.

Då och då dök det upp en vätskekontroll, alltid som en överraskning eftersom man inte visste när eller var de skulle finnas och alltid mitt ute i ingenstans men alltid lika välkomna. Trevliga människor som peppade och bjöd på mängder av godsaker med alltifrån smågodis till kaffe, nyponsoppa och russin till mer klassiska inslag som sportdryck och druvsocker.
Banan var tydligt uppmärkt med pilar och snitslar och stundtals dök också lite skyltar upp som informerade om vad som väntade, tex "dödsrakan" (världens längsta raksträcka), "evighetsbacken" (n lång seg backe) "vargskogen" (en skog där det nyligen siktats varg) och "väggen" (en helt störd uppförsbacke där man var tvungen att använda händerna för att ta sig upp). Stor eloge till arrangören som fixat allt detta utan minsta lilla betalt och med bara ett gäng frivilliga kompisar och familjer som engagerat sig. 

Syskonen Johansson "in action".

Jag kände mig pigg och fräsch hela vägen och när vi passerade marathonpasseringen fick jag till och med en extra boost av vetskapen att jag nu sprang distansrekord och brorsan fick samtidigt en boost av att vi plötsligt såg andra herre i loppet och därmed en chans för honom att plocka en placering. Våra kilometer mellan 43-46 blev därmed loppets snabbaste då vi snittade 4,25. Plockade en herrplacering (även om vi inte skulle tävla kan man ju inte döda sin tävlingsdjävul helt) och insåg samtidigt att vi trots vår fartökning inte skulle klara vårt preliminära mål om Sub4 som sluttid eftersom vi stannat lite för länge för att mumsa godsaker på de olika kontrollerna. Men det gjorde ju inget, godis är gott liksom.

Vid 46km kom en liten (!) överraskning då vi sprang ner i en grusgrop för att sedan springa upp igen i en backe av modell vansinnigt brant. Vi höll oss löpande, även om det var knappt. Fick sedan springa en sväng plant innan vi vände ner i gropen igen och brorsan på skämt säger att "det vore ju skoj om vi ska springa upp igen". 

Nät detta blev verklighet och vi skulle ta oss upp för en ÄNNU brantare backe (den utlovade "väggen) var det inte så skoj längre. Gick liksom inte springa uppför, och det vill jag hävda inte enbart berodde på att vi hade 47km i benen, utan att den backen hade inte varit springbar ens efter två kilometer. Det var löst grus så att man kanade neråt och inte fick fäste i marken och det var så brant att du kunde sätta händerna i marken framför dig utan att knappt behöva böja dig fram. 

Men upp kom vi och sedan väntade bara de sista tre kilometerna fin löpning in mot torget i Enköping.

Eftersom sträckan var ungefärligt beräknad inför loppet var vi dock något oroliga att det skulle innebära extrakilometer och jag får ärligt erkänna att efter den sista lilla backen vid kyrkan efter 48,5km var jag duktigt trött och inte särskilt sugen på att bli överraskad med en förlängning av rundan.

Vid 50,5km kom dock målet och vi kunde stoppa klockan på 4 timmar och 5 minuter. Jag som segrare i damklassen och brorsan som tvåa i herrklassen.

Aktiv löptid höll vi 4,40min/km i snitt genom hela loppet, men med våra långa godisstopp och toastopp fick vi alltså dn sluttid på ca 4,50min/km. Ett  helt okej långpass och nytt distansrekord för mig!

I mål på 4 timmar och 5 minuter.
Jag trött och brorsan pigg...

I mål fick jag en stor pokal medan brorsan för samma prestation belönades med en plånbok med reklamlogga från Nordea. (Hehe) Sedan skulle syskonparet i topp bli intervjuade av lokaltidningen men då reportern konstaterat att vi inte hade någon som helst lokal anknytning blev han väldigt besviken och la ner projektet ganska snabbt. 

Vi lämnade istället målområdet tillsammans med vår fanclub bestående av lillebror och min fina J och åkte hem till brorsans familj för att avsluta äventyret med grillning och födelsedagsfirande istället.

Kanelbulle med mjök på hemvägen.
Troligen jordens bästa och godaste återhämtningsmål.

Jossan "MacGyver" Ambjörnsson

Kände mig lite som MacGyver (ni vet, snubben i den där superspännande tv serien på 80-talet som var expert på att improvisera ihop lösningar i krissituationer) när jag akutlagade min I-phone laddare i morse....

                                      

                             Lite tejp och ett gem så var saken biff!

Nu avresa mot hufvudstaden där helgens löparutmaning för en gångs skull inte går ut på att springa så fort som möjligt utan istället på att springa väldigt långt. Planen är att tillsammans med storebrorsan och ett par hundra andra löpentusiaster köra långpass på den gamla banvallen från Uppsala till Enköping. Den beräknade distansen 50km kommer att innebära nytt distansrekord för mig och då färden går i en enda riktning sänder jag en stilla bön till vädergudarna om medvind...

Just idag är jag lycklig...

...För att det är en ledig dag där jag helt fritt disponerar dygnets alla timmar. Har inlett med en morgonjogg i solskenet iklädd shorts där ett skojsigt inslag var den blåsorkester som var ute och firade 1a maj i arla morgonstund. Sände en medlidande tanke till alla lediga människor som planerat sovmorgon men istället blev brutalt väckta av tromboner och trumpeter utanför dörren, själv njöt jag och fick en känsla av att vara ute och springa lopp där orkestrar utmed banan brukar vara ett stående inslag. Kom hem och fixade mig en god och rejäl frukost med kesella/nötter/färska bär och hembakt bröd med god ost som jag fraktade med mig till sängen där jag sedan fastnade med en bra bok, Sverigeresan på radio P4 och en rejäl kanna kaffe. (Ja, jag är 30år, inte 75år...)

Blev kvar i sängen alltför länge men vad gör det när dagen är helt oplanerad sånär som på ett lättare fartpass och ett styrkepass framåt eftermiddagen? Njuter av att ha tid att ta det lugnt.

...För att jag är härligt trött i benen efter flera dagars bra träning. Trött på ett skönt och bra sätt då jag är öm i musklerna men inte öm och ond i knän, höft och rygg som varit fallet det senaste halvåret. Började springa med mina formgjutna inlägg häromdagen och med risk för att vara alltför optimistisk var det ett så kallat "hallelujah moment". Hela mitt löpsteg förändrades och jag kunde plötsligt springa avslappnat, med ett härligt flyt i steget, bättre hållning och framförallt utan smärta i knän och höfter och utan att hela mitt bäckenparti domnade bort mot slutet av passet. Känner att nya muskler (rätt muskler?) får jobba och det är så mycket lättare att trycka på när man känner just att det biter i musklerna för att man tar i (postiv smärta!) istället för att det gör konstigt ont i hela kroppen. (negativ smärta). Efter samtliga tre pass med dessa magiska sulor i skorna har jag kunnat utföra stretchövningar som tidigare varit helt uteslutna i samband med löpning då de smärtat alltför mycket och då jag varit alltför stel. Jag vet att det efter bara tre pass är för tidigt att ropa hej för ännu är jag inte över bäcken, men för första gången på mycket länge känner jag en framtidstro och har i alla fall under ett par pass fått minnas hur den vanliga Jossans kropp känns är den springer. Jäklar vad mycket roligare löpningen blev plötsligt!

...För att jag sedan ett par veckor tillbaka tack vare en hjälpsam arbetsgivare, stöttande sponsorer och världens bästa Hässelby SK har kunnat gå ner i arbetstid och numera hinner både träna, jobba och vila men ändå någon gång ibland ha tid och ork över till annat. I veckan hann och orkade jag trots hård träning för första gången på flera år titta på syskonbarnet Ammys fotbollsmatch en helt vanlig tisdagskväll och igår hann jag utan stress och trots dubbla träningspass med att vara med på en lång tidningsintervju, fixa med inläggen och göra ny löpanalys hos fotterapeuten samt unna mig en liten tupplur på eftermiddagen vilket gav mig ork att grilla på altanen och till och med hålla mig vaken en hel långfilm på kvällen. Den extra lediga tiden och minskade stressen ger mig kraft, tid och ork som höjer min livskvalitet och ger mig energi att vara en bättre löpare/fru/kollega/syster/dotter/vän.

...För att våren är här så att man slipper frysa, slipper halka runt på blöta och snöiga vägar, för att man slipper mörkret och därmed kan välja vilka löprundor man vill utan hänsyn till var det finns gatlyktor eller där någon behagat skotta undan snön. Är först är våren kommer som jag verkligen inser hur mycket jag hatar vinter. Att kunna sitta på altanen och känna doften från kvällens middag på grillen, att kunna kasta sig på gräset och pusta ut efter träningen och att kunna stanna ute en stund extra efter passet för stretch och styrka utan att frysa är oslagbart.

Idag är en bra dag.