Praoelev som ultralöpare

Sjätte helgen med tävlande skulle som jag tidigare nämnt bjuda på distans före fart när jag bestämde mig för att haka på brorsan på Aros Marathon, 50km.

Loppet liknar inte vanliga tävlingar utan har en mer familjär stämning och har egentligen mer formen av gemensam träning än tävling. 

Inga startavgifter, samling på borggården vid Uppsala slott för "ungefär" 50km löpning" på den gamla banvallen från Uppsala till Enköping, "eventuellt vätskekontroller ca var 10e km" med okänt utbud beroende på vad de frivilliga kunnat skrapa ihop och transport av överdragskläder från start till mål om man inte har mer grejer än vad som ryms i arrangörens "skruttiga bil" var informationen inför start.

200 startplatser fanns, samtliga fyllda långt innan loppets start. Ett härligt avslappnat arrangemang! 

Innan start med Uppsala domkyrka i bakgrunden!

Då brorsan och jag båda planerar att springa halvmarathon nästa helg var tanken att hålla lugn långpassfart och att ta oss god tid att stanna vid varje vätskekontroll för att se till att aldrig gå tomma och därmed riskera att förlänga återhämtningstiden efter loppet.

De första två kilometerna ut ur Uppsala var det sk masterstart innebärande att vi alla sprang tillsammans för att ta oss ut ur stan på ett tryggt sätt. Detta innebar en fart anpassad så att alla med lätthet skulle kunna följa med och därmed gick dessa kilometer vansinnigt långsamt,6,15min/km. Därefter blev det fri fart och vår ökning till 4,40 fart kändes just då som värsta spurten. Efter fem kilometer hade farten ökats ytterligare och vi började närma oss 4,30 fart vilket vi var överens om var onödigt fort. Återgick därför till 4,40 fart vilket också sedan var den fart vi höll i princip hela loppet, helt enligt plan.

Då och då dök det upp en vätskekontroll, alltid som en överraskning eftersom man inte visste när eller var de skulle finnas och alltid mitt ute i ingenstans men alltid lika välkomna. Trevliga människor som peppade och bjöd på mängder av godsaker med alltifrån smågodis till kaffe, nyponsoppa och russin till mer klassiska inslag som sportdryck och druvsocker.
Banan var tydligt uppmärkt med pilar och snitslar och stundtals dök också lite skyltar upp som informerade om vad som väntade, tex "dödsrakan" (världens längsta raksträcka), "evighetsbacken" (n lång seg backe) "vargskogen" (en skog där det nyligen siktats varg) och "väggen" (en helt störd uppförsbacke där man var tvungen att använda händerna för att ta sig upp). Stor eloge till arrangören som fixat allt detta utan minsta lilla betalt och med bara ett gäng frivilliga kompisar och familjer som engagerat sig. 

Syskonen Johansson "in action".

Jag kände mig pigg och fräsch hela vägen och när vi passerade marathonpasseringen fick jag till och med en extra boost av vetskapen att jag nu sprang distansrekord och brorsan fick samtidigt en boost av att vi plötsligt såg andra herre i loppet och därmed en chans för honom att plocka en placering. Våra kilometer mellan 43-46 blev därmed loppets snabbaste då vi snittade 4,25. Plockade en herrplacering (även om vi inte skulle tävla kan man ju inte döda sin tävlingsdjävul helt) och insåg samtidigt att vi trots vår fartökning inte skulle klara vårt preliminära mål om Sub4 som sluttid eftersom vi stannat lite för länge för att mumsa godsaker på de olika kontrollerna. Men det gjorde ju inget, godis är gott liksom.

Vid 46km kom en liten (!) överraskning då vi sprang ner i en grusgrop för att sedan springa upp igen i en backe av modell vansinnigt brant. Vi höll oss löpande, även om det var knappt. Fick sedan springa en sväng plant innan vi vände ner i gropen igen och brorsan på skämt säger att "det vore ju skoj om vi ska springa upp igen". 

Nät detta blev verklighet och vi skulle ta oss upp för en ÄNNU brantare backe (den utlovade "väggen) var det inte så skoj längre. Gick liksom inte springa uppför, och det vill jag hävda inte enbart berodde på att vi hade 47km i benen, utan att den backen hade inte varit springbar ens efter två kilometer. Det var löst grus så att man kanade neråt och inte fick fäste i marken och det var så brant att du kunde sätta händerna i marken framför dig utan att knappt behöva böja dig fram. 

Men upp kom vi och sedan väntade bara de sista tre kilometerna fin löpning in mot torget i Enköping.

Eftersom sträckan var ungefärligt beräknad inför loppet var vi dock något oroliga att det skulle innebära extrakilometer och jag får ärligt erkänna att efter den sista lilla backen vid kyrkan efter 48,5km var jag duktigt trött och inte särskilt sugen på att bli överraskad med en förlängning av rundan.

Vid 50,5km kom dock målet och vi kunde stoppa klockan på 4 timmar och 5 minuter. Jag som segrare i damklassen och brorsan som tvåa i herrklassen.

Aktiv löptid höll vi 4,40min/km i snitt genom hela loppet, men med våra långa godisstopp och toastopp fick vi alltså dn sluttid på ca 4,50min/km. Ett  helt okej långpass och nytt distansrekord för mig!

I mål på 4 timmar och 5 minuter.
Jag trött och brorsan pigg...

I mål fick jag en stor pokal medan brorsan för samma prestation belönades med en plånbok med reklamlogga från Nordea. (Hehe) Sedan skulle syskonparet i topp bli intervjuade av lokaltidningen men då reportern konstaterat att vi inte hade någon som helst lokal anknytning blev han väldigt besviken och la ner projektet ganska snabbt. 

Vi lämnade istället målområdet tillsammans med vår fanclub bestående av lillebror och min fina J och åkte hem till brorsans familj för att avsluta äventyret med grillning och födelsedagsfirande istället.

Kanelbulle med mjök på hemvägen.
Troligen jordens bästa och godaste återhämtningsmål.