Eftersom jag inte springer lopp för att vinna fina priser och eftersom England runt trots allt är ett väldigt trevligt arrangemang bestämde jag mig för att ställa upp även i år. Målet var att på den tuffa kuperade och knixiga banan försöka slå min tid om 38,01 från förra året.
Kände mig pigg och fräsch redan på uppvärmningen och de paniksega benen från tidigare i veckan verkade ha gett med sig efter massagetricket, träna lugnt tricket, snabbskotricket och smågodistricket.
När vi samlades för start såg jag att supersnabba Maria Lundgren från IFK Växjö fanns på startlinjen och jag blev superpeppad - här skulle man minsann få hjälp med farthållningen!
Eftersom jag vet att hon är stark på just 10km tänkte jag försöka gå med henne så länge jag kunde och de första tre ganska lättlöpta kilometerna var jag bara ett par meter bakom och kunde klocka av på 10,51. Men sedan började det gå uppför, och uppför är inte direkt min starka sida så där pep Maria iväg som en gesäll medan jag släpade mig över krönen mer som en sävlig sköldpadda. Knixar, backar, lite lurigt underlag och klena backlöparben gjorde att nästa tre kilometer gick totalt en minut långsammare men eftersom att jag visste att de sista fyra kilometrarna skulle vara relativt lättlöpta oroade jag mig inte utan kände mig ganska säker på att lyckas ta igen tappet och slå min tid från förra året. Att lyckas ta ikapp Marias försprång fanns dock aldrig på kartan, hon var betydligt starkare och bättre än jag idag.
Efter skogen och alla backarna svänger man ut på en härligt lång och fin, asfalterad nedförslöpa där man ska få belöningen för alla de där höjdmeter man plockat tidigare i loppet. Minns från förra året att jag höll igen just här av rädsla för att fler backar skulle vänta längre fram, varför jag i år bestämt att jag istället skulle våga trycka på och tjäna tid eftersom jag visste att inga obehagliga överraskningar väntade. Så jag öste på och fokuserade på farten och tekniken.
Fokuserade kanske lite för mycket på det istället för på mina omgivningar för plötsligt började det kännas lite konstigt. Var det inte väldigt länge sedan jag såg en skylt, en riktningspil målad på asfalten eller en snitsel hängande i ett träd? Kände heller plötsligt inte alls igen banan från förra året.
Något var fel. Väldigt fel.
När jag kom till en ny korsning och det inte heller där fanns några skyltar eller pilar blev jag tvungen att inse faktum - jag hade sprungit fel.
Stannade till och velade en stund, vart ska jag ta vägen? Vad gör man? Vände om och tittade mot vägen jag just kommit från, en väldigt lång och fin nedförsbacke, och insåg att jag nog måste klippa den backen igen fast från det lite mer obekväma hållet om jag skulle komma på rätt spår.
Blev rätt sugen på att skita i allt, loppet och tidsmålet var ju ändå kört liksom, men jag insåg snart att hur jag än gör måste jag ju på något sätt ta mig tillbaka till start/målområdet och det enklaste sättet vore ju faktiskt just att springa dit. Så jag vände om och började springa tillbaka på samma väg jag kom ifrån och en bit upp i backen ser jag hur en hel klunga med folk svänger in på en liten stig och därmed var det inte längre någon tvekan om vart jag skulle ta vägen utan jag kunde helt enkelt bara följa strömmen. Här var jag ärligt talat rätt jäkla förbannad och fruktansvärt frustrerad över att se alla dessa människor som sprang före mig in på rätt väg.
Att vara arg ger dock tydligen en väldigt bra tändvätska för plötsligt tänkte jag inte ens på att det var jobbigt. När jag passerade 10km enligt min GPS visade den 37,32 vilket jag är väldigt nöjd med - 30sek snabbare än förra året. Problemet var ju då bara det faktum att jag sprungit nästan en kilometer extra på min lilla bonusrunda och därmed alltså i samma stund som min klocka pep för 10km passerade 9km skylten. Blev ännu argare när jag då alltså insåg hur stort mitt misstag hade varit och denna ilska och adrenalinkick gav mig tydligen så mycket kraft att jag på 3min och 15sek avklarade den sista kilometern och korsade mållinjen med 11 sprungna kilometer på tiden 40,42, vilket jag egentligen borde vara nöjd med på den här banan. Problemet är ju bara att resultatlistan gäller ett 10km lopp där tiden 40,42 är föga imponerande och det är faktiskt riktigt pinsamt att se den tiden presenteras efter mitt namn.
Räckte tröstande nog ändå till en andraplats, och eftersom förstaplatsen inte hade varit inom räckhåll även utan felspringning gjorde det ju egentligen detsamma. Men ändå.
Jag springer ju som sagt inte för prisernas skull, och på ett sådant här "träningslopp" inte heller för placeringen så jag hade gärna avstått pallplats överhuvudtaget till förmån för att officiellt få den rätta tiden. Nu känns det som att jag sprang precis så uselt som resultatlistan visar, för även om känslan i kroppen var bra och min verkliga fart egentligen var betydligt högre än det officiella resultatet, är det ju trots allt tiden du tar på dig från start till mål som räknas och vad du sen väljer att hitta på för avvikande aktiviteter utmed vägen är ju ganska oväsentligt.
Jaja, chans till bättring nästa helg.
Ska mycket till om jag ska lyckas springa vilse på Stockholm marathon...
Årets pris blev tyvärr inga trosor, även om det kunde ha behövts eftersom jag inte hunnit tvätta i veckan. Istället belönades jag med en superfin skål som jag inte tyckte att jag hade förtjänat och därför gav bort till en av mina vänner som brutit foten tidigare i veckan och behövde lite uppmuntran.
:-)
SvaraRaderaMycket bra jobbat!
SvaraRadera