Från myrsteg till elefantkliv!

Efter sex helger i rad med tävlande där min kropp med myrsteg sakta men säkert har levererat något bättre både gällande känsla och fart för var gång började jag ändå bli lite otålig. Självklart roligt att se och känna en stadig förbättring och att jag är på väg tillbaka, men ska det bara plockas någon sekund hör och där blir vägen tillbaka till min "vanliga" nivå väldigt lång och jag är väl framme lagom typ till min 60års dag.

Men så kom då den sjunde helgen av tävlande med tredje halvmaran för säsongen på agendan. Gutenberg halvmarathon i Mainz som visade sig vara ett betydligt större lopp än jag förväntat mig med över 7000 startande på halvmaran samt ytterligare 3000 startande i marathonloppet som avgjordes samtidigt. Som vanligt i Tyskland var det ett arrangemang som var "alles in ordnung" där allt ifrån fixande av startplats med kort varsel (trots att anmälan stängde för en månad sedan) till hantering av överdragskläder, till uppvärmningsområden, till startfållor, till prisutdelning var välorganiserat in i minsta detalj. 

Till skillnad från halvmaran i Stockholm vaknade jag pigg, glad och taggad på söndagsmorgonen. Kanske är det så att jag helt enkelt behöver få ha ett par lugna dagar inför race där jag får vila ut och koppla av för att min skalle riktigt ska orka mobilisera kraft att koppla på sitt "race-mood". Nu hade jag två lediga dagar bakom mig som ägnats åt turistande, sovmorgon, god mat och fotbollstittande tillsammans med min bättre hälft vilket verkar ha fyllt mig full av positiv energi. 

Stod därför på startlinjen med regnet hängande i luften och diggade i takt till den hårdrock som blåstes ut på högsta volym i högtalarna och klappade glatt i takt när speakern uppmanade oss att höja armarna i luften. 

Jag var helt enkelt på ett härligt humör!

Taggad inför start.
Bilden ljuger inte - leendet är äkta och tummen
upp beskriver min positiva sinnesstämning innan start!

Jag hade som plan att försöka hålla mig på 3,45min/km då det är den fart som  har känts bekväm på de kortare lopp jag sprungit och som känns som ett rimligt mål att kunna hålla även på halvmaran inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag tänker ha det som utgångspunkt på alla halvmaror ett tag framåt och hoppas att det håller någon kilometer längre för var gång till jag plötsligt klarar hela vägen.

Trots att himlen öppnade sig nästan direkt efter startskottet och det blåste så mycket att en av följecyklisterna blåste omkull kände jag mig pigg och stark och jag som normalt hatar allt vad kyla och regn heter tyckte inte att det gjorde så mycket. Det var kul ändå liksom.

Jag hakade på damtrion som låg i täten på marathonloppet och fick därmed en fin klunga med bra farthållning. Första fem kilometerna avklarades på 18,30, vid 7-8km blev jag tvungen att släppa kenyanerna och ryskan då de drog upp farten men fick istället sällskap av en man med ett par roliga, prickiga shorts som jag sprang och småfnissade åt en lång stund. Vet att löpning inte är skönhetstävling, men hans shorts var så fula att jag bara väntade på att modepolisen skulle komma och plocka honom av banan.
 

Hur som helst.

Allt kändes fortsatt lätt och bra när jag passerade milen på 37,15 och vi svängde in i stadens centrum och möttes av mängder av publik som peppade och hejjade. De gav mig massor av energi men jag blev ändå förvånad när jag sneglade på klockan igen vid 15km och insåg att jag fortfarande höll farten trots den kraftiga blåsten, det stundtals hällande regnet och det faktum att vi just avklarat två 180 graders svängar runt koner som gjorde att man tappat all fart och fick starta om den stela kroppen. 

Vid 16km stod min fina J för att leverera den gel som jag brukar behöva för att få en sockerkick till de avslutande kilometerna. Tyvärr verkar det som att min mage inte pallar varken sportdryck eller gel, vilket jag ju egentligen noterade redan på Womens health marathon för två veckor sedan, men då jag inte hunnit prova fram något alternativ fick det ändå bli gel även denna gång. Jag hann knappt svälja gelen innan illamåendet, magknipen och halsbrännan som begränsar min andning dök upp så från och med nu är gel bannlyst i min kostcirkel. Detta är en av anledningarna till att min fart de sista 6km sjönk från 3,45 till 3,50. Den andra anledningen är att jag fortfarande är mentalt klen och inte kan mobilisera mental styrka nog att pressa mig när det börjar ta emot eller till att "stänga av" om det gör ont eller om jag mår dåligt. Den tredje anledningen till att jag tappade fart är den enklaste - jag blev trött.

Om det var så att det inte fanns skyltar vid varje kilometer eller om det var så att jag inte såg dem låter jag vara osagt. Men eftersom jag inte hittade någon mellan 15-20km började jag istället titta på min GPS för att beräkna hur långt det var kvar vilket är lite farligt eftersom man nästan aldrig springer den exakta tävlingsdistansen då man dels inte brukar lyckas balansera på den blå linje som är "idealspåret" och då en GPS ibland helt enkelt inte mäter helt exakt. 

När jag på min klocka bara hade 400m kvar hade jag en tid strax över 77min, räknade fram att det torde innebära en sluttid runt 78,5min och då loppet avslutades på en lång raksträcka och jag redan såg  målet började jag spurta. Och spurta. Och spurta. För jäklar vilken bra tid jag hade på gång.
När man springer på en lång raka känns vägen väldigt lång till målet vid rakans ände och det kändes som en evighet innan jag kom fram till den "båge" som markerade målet. Väl framme visade det sig dessutom att själva mållinjen var ytterligare en bra bit fram. 

När jag så väl var framme blev jag förvånad att den officiella klockan dragit iväg till 79,45. Vad hände? Det var väldigt vad tiden tickade iväg mot slutet trots att jag spurtade?

Kikade på min klocka och som vanligt hade jag såklart inte 21,1km på min GPS utan 21,5km - vilket förklarar varför upploppet kändes väldigt långt. När jag trodde att det var 400m var det egentligen hela 800m... 

Men vad gjorde det?

Äntligen fick jag vara under 80 minuter på halvmaran igen vilket känns lite som en "skamgräns" och även om 79,47 fortfarande är långt ifrån den nivå jag vill hålla var det långt över förväntan och jag blev så lycklig att tårarna rann när jag mötte upp min fina J som även han höjde armarna mot skyn i en liten segergest för min skull. Plötsligt hade jag tagit ett elefantkliv framåt och sänkt det två veckor gamla säsongsbästat med en och en halv minut!

Jag är nöjd.

Prestationen räckte till en andraplats och det visade sig att min tid
bara var 3sek från det tidigare banrekordet.
Jag fick en ryggsäck, segrarinnan en jättestor öl - vi var ju trots allt i Tyskland!