Födelsedag

När man har passerat 30-strecket och alltså blivit vuxen på riktigt förväntas man säga saker som att "det är ju inte så mycket att fira", "jag behöver inga presenter" och att man "inte vill göra en stor sak av det" när det är dags för sin födelsedag. 

Jag har verkligen försökt känna så och ett år till och med uttalade jag dessa klyschor så tydligt att min man och mina bröder (som var de enda som var närvarande på den stora dagen) tog mig på orden och i princip struntade helt i att det var min födelsedag. Insåg då hur trist det var och hur ledsen och besviken jag kände mig (vilket troligen också märktes eftersom de panikfixade lite firande framåt kvällen, hehe) så nu skiter jag i att vara sådär vuxet tråkig och erkänner till er alla:

Jag gillar att fylla år!

Jag gillar att få presenter!

Jag gillar grejen att folk sjunger en sång bara till mig!

Jag gillar att det finns en dag på året som är bara min där jag har rätt att kräva att bli uppassad med frukost på sängen eller vad annat jag kan tänkas önska.

Jag gillar att få gå runt och känna mig lite speciell hela dagen.

Igår var det min dag, den stora och mycket viktiga 31års dagen.

Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att bli firad med frukost på sängen på sin födelsedag. Det är liksom 95% av hela grejen med att fylla år att någon placerar frukostbrickan på sängkanten, sjunger en trudelutt och levererar ett (eller flera!) paket. 

Eftersom min man nu alltså (learning by doing) har förstått vikten av detta var han tydlig med att kvällen innan dagen D stämma av hur mina förväntningar på födelsedagens morgonprocedur såg ut eftersom han visste att jag hade morgonpass på schemat. Jag gav klartecken till att flytta fram frukosten på sängen till nästföljande morgonpassfria dag men var tydlig med att någon form av firande ändå förväntades redan på morgonkvisten. 

Jag inledde således min stora dag med en morgonjogg i solen och möttes istället med skönsång (?) och paket när jag kom innanför dörren efter avklarat pass. 

Jobbade sedan några timmar innan jag gick hem och gjorde mig redo för dagens andra löppass. Plötsligt ringer det på dörren och när det är födelsedag älskar man ju överraskningar så jag sliter upp dörren och möts av min allra bästa vän Nettan, hennes mamma och hennes två barn som tagit sig tid att åka hem till mig för att sjunga och överlämna ett underbart armband i ett fint paket. De hade även med sig fika och plötsligt var suget efter mitt nära förestående träningspass inte i närheten så stort som suget efter en fika på altanen med dessa underbara människor. Men Nettan som är en mycket förstående vän som stöttar mig i min löpning i vått och torrt övertalade mig att ändå genomföra träningen enligt plan, spara fikat i kylen och lovade också att erbjudandet om det trevliga fikasällskapet skulle finnas kvar till ett senare tillfälle. 

Så fick det bli, på med skorna och ut och kuta istället för att moffa chokladboll, en timme senare var jag hemma och hann inte ens få av mig skorna  innan det återigen ringde på dörren. Utanför står min "styvsvärfar" Hans och vill överlämna ytterligare ett paket och en stor grattiskram. 

På sin födelsedag blir man verkligen påmind om hur många fina människor som finns i ens närhet!

Alla spontana gratulationer och besök hade nu gjort mig en aning försenad så jag fick hoppa ilsnabbt in i duschen medan maken tände grillen, för snart dök mamma och pappa upp för att på altanen njuta av den fina soliga kvällen och min alldeles egenutvalda meny (att få välja middag är ju också en självklarhet på sin födelsedag!):

Risotto med soltorkad tomat, spenat och parmesanost samt helstekt fläskfilé från grillen.

Till dessert serverades, som det lilla barn jag ändå är, givetvis glassbuffe med både triple choklate och Texas pecan med tillhörande chokladsås.

Var väl bara det tillhörande kaffet som skvallrade om att jag fyllde 31 och inte 13.... 

Den födelsedagen får 5 somriga glassar  av 5 möjliga i betyg.

Idag var det dags för ännu ett kalas, lilla syskonbarnet Amanda som fyllde ett år. Att fylla ett år är faktiskt en stor sak på riktigt och att se de stora förvånade ögonen när vi alla stod och sjöng för full hals och att få vara med och se henne käka tårta med händerna och njuta av sitt livs första sockerkick var en höjdare. 

Att kunna vara gå på kalas fullt med farliga barnbaciller bara två dagar innan en SM-start är troligen den enda positiva sidan av att jag i år inte har några ambitioner med lördagens marathon...