Säsongsvilar och tar farväl av säsongen 2014. Med glädje.

Oj, plötsligt har visst nästan två veckor passerat sedan jag bloggade senast. Tiden flyger verkligen iväg även om vi just nu befinner oss i den absolut mörkaste och tristaste årstiden.

Det är verkligen mörkt när jag stiger upp på morgonen och till och med mörkt när jag går hem från jobbet vilket säger rätt mycket eftersom jag bara jobbar 70%... Just nu är jag otroligt tacksam över min hellediga onsdag som ger mig möjlighet att i alla fall en gång under veckan få uppleva något som liknar dagsljus. För jag hatar verkligen mörkret och kylan som vi måste stå ut med vid den här tiden på året och bävar redan inför den dag då även snön ska komma och göra allt om möjligt ännu värre. Usch.

I år är det dock än så länge inte lika farligt som det brukar vara.

Den största anledningen till att jag hatar mörkret och kylan är nämligen att det begränsar träningsmöjligheterna - plötsligt kan man inte välja vilken löprunda man vill utan måste ta med i beräkningen att det gärna ska finnas belysning eller åtminstone vara så pass tillförlitligt underlag att man vågar ge sig ut med pannlampa. Kyla och regn är ju inte heller direkt faktorer som förhöjer njutningen med löpningen och jag vet inte hur många gånger under vinterhalvåret jag drömmer om hotpants, linne och fingrar som man faktiskt kan röra när man har avklarat sitt pass.

Men sedan terräng SM har jag inte varit ute och sprungit en endaste liten gång vilket ju på sätt och vis inte är något att jubla över, löpning i ösregn och mörker vinner ju trots allt alla dagar i veckan över ett pass på crosstrainer eller spinningcykel inne på gymmet, men den alternativa träningen har i alla fall förskonat mig från att exponeras för det där vidriga vädret vilket gör att jag faktiskt knappt ännu ens har hunnit börja hata det - trots att vi redan är en bit in i november! Tänker att jag nu alltså borde ha byggt upp en liten ”dåligt-väder-tålamods-buffert” att ta av när det snart är dags att börja kuta igen - om inte annat bör ju glädjen av att äntligen få springa vara så stark att den dämpar känslorna av hat.

När terräng SM var över bestämde jag mig för att avsluta min säsong och börja förbereda mig för säsongen 2015. Säsongen som jag avslutade har varit en av mina svagaste på länge fylld av fler skador, sjukdomar och sviktande resultat än glädjeämnen varför det inte alls kändes tungt att lägga den bakom mig och börja fokusera på att göra om och göra rätt inför nästa säsong istället.

Därför planerades det in 4 veckors löpvila där jag ska ge kroppen en chans att säkert läka ut de sista spåren av sommarens stressreaktion som till och från har gjort sig påmind även under hösten. De två första av dessa veckor har dessutom varit ganska lugna överhuvudtaget gällande träning (innebärande två helvilodagar per vecka och lite mer fria tyglar kring träningen) för att låta kroppen få lite allmän återhämtning så att jag är 100% pigg och fräsch när det är dags att dra igång den riktiga uppbyggnadsträningen. 

Nu har dock de första två veckornas löpvila passerats och jag har från och med denna vecka börjat trappa upp träningen genom att  börja vara lite mer fokuserad igen, köra fler hårda pass och fler träningstimmar överlag.

De tio dagar som nu återstår innan det är dags att kuta igen ska fortsatt fyllas med diverse alternativa träningsformer, dock på en mer seriös nivå, och med mycket fokus  på det nya styrkeprogram min PT tagit fram åt mig som ska bygga lite mer explosiva muskler i mina ben och göra mig skadefri, stark och snabbare till nästa säsong.

Det där med löpvila är rätt märkligt. De första dagarna var det mest frustrerande, sedan infann sig ett lugn där det faktiskt var lite skönt att ägna sig åt andra träningsformer där mina prestationskrav på mig själv är mindre och träningen blir lite mer avslappnad och därmed får även hjärnan lite vila. För kroppen var det skönt att tillåta sig själv att bara träna just det som kändes bra för stunden och att få flumma till det med något konstigt gruppträningspass man aldrig skulle satt sin fot på annars. Men så börjar löpsuget smyga sig på och längtan till de där löprundorna, även de som kommer att bedrivas i kylan och mörkret, växer sig allt större för var dag och börjar nu nästan nå en gräns där det känns som om jag exploderar om jag inte får kuta en sväng i det snaraste.

Men jag bromsar mig, för jag vet att jag avstår för en bra sak och försöker istället låta längtan vara en del av uppbyggnaden inför nästa säsong så att hungern och revangelustan kan bli till bränslet och motivationen som krävs för att genomföra den tuffa träning som ska leda mig till framgång och tillbaka till den nivå jag tidigare hållit. Och ännu högre.  

Så jag fortsätter dämpa den värsta abstinensen och längtan tillsammans med min nära vän Mr Crosstrainer och min mer nyfunna och avlägsna vän Mr Skivstång så länge…

        

Mot gymmet!

Låtsaspasta

Igår testade jag bönpasta, som är precis vad det låter - pasta som är tillverkad av bönor och passar därmed perfekt om man som jag vill undvika gluten. 

Proteinhalten är superhög, hela 45% jämfört med min vanliga glutenfria pasta som innehåller 9% medan kolhydratinnehållet är betydligt lägre, bara 15% mot 72%. Detta gör att jag tycker att bönpastan är ett bra alternativ till vanlig pasta när jag ska äta den till middag sent på kvällen då jag känner att protein gör mer nytta för att bygga upp kroppen medan jag sover än kolhydrater som inte är lika viktigt bränsle under natten.
Däremot kommer jag inte att äta den inför tävlingar eller inför tuffa löppass då jag hellre vill prioritera kolhydrater före protein.

Smaken var som vanlig pasta, alltså smakar egentligen inte så mycket. Konsistensen var dock väldigt trevlig och den blev utan problem alldeles lagom al dente och jag tycker också att den gröna färgen livade upp på tallriken.
Det allra bästa var nog ändå känslan i magen efter måltiden då jag upplever att jag blev mer behagligt mätt än vad jag brukar bli av vanlig pasta som kan kännas lite tung och dessutom gjorde det höga proteininnehållet att jag höll mig mätt längre. 

Observera dock att det står på förpackningen, som innehåller 200g pasta, att det motsvarar 4 portioner. Jag brukar koka 100g vanlig pasta till en Jossan-portion och tänkte således att ett paket borde motsvara två Jossan-portioner. Jag orkade faktiskt inte äta upp, men hade jag delat förpackningen på fyra portioner hade jag definitivt inte blivit mätt! Kanske är jag onormalt stor i maten men låt oss säga att en förpackning om 200g bönpasta motsvarade 2,5 Jossan-portion istället för 2 portioner som hade varit fallet med samma mängd vanlig pasta. Sen är det ju såklart olika hur mycket man käkar, men det kan ju vara bra för er att veta innan ni står där med 200g bönpasta som ska räcka till hela familjens middag...

Absolut en produkt värd att testa om ni vill ha lite
variation i vardagspastan!

Terräng SM

Då var det sent om sido dags att publicera en rejsrapport från helgens terräng SM i Eskilstuna:

Efter en lång och god natts sömn vaknade jag riktigt pigg och fräsch och sugen på att kuta. I nomalfallet vill jag gärna inleda tävlingsdagar med att jogga en liten sväng då det brukar få mig att både slappna av från nervositet samtidigt som det får igång kroppen på ett skönt sätt. Men med tanke på att min skada fortfarande gör sig påmind ibland och då jag inte haft tid att återhämta mig ordentligt mellan de tre senaste helgernas intensiva tävlande valde jag denna dag att ta en promenad och köra lite rörlighetsövningar istället. Bättre att spara på benen och inte riskera att få skadekänning på en morgonjogg var tanken. 
En rejäl frulle och några långsamma timmars väntan på starten senare var det så äntligen dags att ge sig på lite terränglöpning. Då jag har alldeles för lite kvalitetsträning i kroppen och inte har tränat ett enda pass på gräs visste jag att jag skulle få svårt att hänga med i tempot. Min taktik blev därför att lägga mig långt bak i fältet och öppna lugnt med förhoppningen att jag med hjälp av min uthållighet skulle kunna plocka en del placeringar mot slutet när de andra förhoppningsvis skulle börja tröttna. 
Detta visade sig vara en felaktig taktik.

Redan efter några hundra meter insåg jag att det dyngsura gräset sög musten ur benen på ett brutalt sätt och att det inte i första hand skulle vara farten som dödade utan istället underlaget. 
Jag tuggade mig runt på sega ben, tappade inte på framförvarande men tog inte direkt in på dem heller, om man bortser från en Vallentunatjejen Dace Landström som jag växlade position med några gånger under loppet. Jag inser såhär i efterhand att jag förmodligen inte hade tappat särskilt mycket på om jag hade rusat på lite mer i starten och redan där skaffat mig en bättre position då det verkade som att alla i min närhet höll ungefär samma fart en bit in i loppet. 
Jag skulle också ha vågat försöka mig på en något högre fart då underlaget visade sig vara det största problemet och det upplever jag skulle ha varit lika sugande oavsett vilken fart jag hållit.
Så att tro att jag skulle kunna öka farten på sista varvet efter att ha hållit igen i början och att de andra skulle tappa var helt fel. Jag var precis lika trött som alla de andra när vi gav oss ut på sista varvet och det fanns absolut igen extra växel att lägga i.
Lite frustrerad över att mina ben blivit så sjukt trötta medan mitt hjärta och mina lungor hade så mycket mer att ge gick jag i mål på 17e plats och därmed någonstans i mitten av resultatlistan. 
Inte så mycket att säga något om, man blir bra på det man tränar på och jag har inte tränat fart eller terräng. En normaltränad Jossan och en fräschare Jossan utan ett 75km lopp och ett 10km lopp i benen kanske hade kunnat plocka ert par placeringar till men nu är jag där jag är och fick precis den placering jag förtjänade.

Vad som dock gör att det ändå känns som en lyckad dag och som att min ganska mediokra insats ändå var värd något är att jag helt oväntat lyckades springa in som andra tjej i Hässelbys lag 2 och därmed bidrog till lagets SM brons och fick utöka min prissamling med min tredje SM-medalj!
Det är ju såklart superkul och något jag är väldigt stolt över!

För övrigt måste jag också säga att det är fantastiskt kul att springa lagtävlingar där man plötsligt har lagkamrater att värma upp och jogga ner tillsammans med. Man kan sitta i Hässelbys tält och prata lite skit innan och efter loppet och man får hejja på grabbarna när de springer och ta emot deras hejarop när man själv är på banan. Även om vi inte alla känner varandra jättebra, vi bor ju utspridda i landet, upplever jag en väldigt trevlig stämning i laget och en skön gemenskap!
Individuell idrott i grupp = det bästa av två världar! 

Bronslaget - Charlotte Karlsson, Jag och Louise Wiker.

 

Det är tur att löpare är spinkiga när det ska få plats nio
tjejer på prispallen samtidigt...

 

Eskilstuna

Jaha, då var man i Eskilstuna för första gången i sitt liv. Det enda jag egentligen vet om Eskilstuna är att bandet Kent kommer härifrån och då det är ett av mina favoritband skulle det ju kunna vara anledning nog att åka hit. Men som ni säkert förstår är det inte kändisspotting i Kents fotspår som är anledningen till mitt besök i staden, som vanligt är det löpningen som har fört mig till ännu en ny plats i världen att uppleva.

I helgen avgörs terräng SM här i staden med korta banan idag (4km för damer) och långa banan imorgon. (8km för damer) 

Terränglöpning har väl aldrig varit min starka sida då jag helst tävlar på landsväg och inte heller distanser kortare än två mil hamnar särskilt högt på min meritlista då jag som marathonlöpare är på tok för långsam för att kunna hävda mig bland alla snabbisar som satsar på 5-10km löpning. I år, då min fartträning har varit nästan obefintlig sedan min skada i somras, är jag om möjligt ännu slöare än vanligt och därmed kan jag förstå om ni undrar vad sjutton jag gör här egentligen?

Ska jag vara ärlig undrar jag kanske det även själv lite grann, har lite svårt att peppa upp mig till tävlingsmood när jag: 

1 - Inte har någon tid att jaga eftersom 8km är en icke-distans som man sällan springer annat än på terrängmästerskap och då man inte heller kan jämföra en terrängbana med en annan då både underlag och kupering kan skilja enormt.

2 - Inte kan jaga en framskjuten placering då jag tidigare år, även när jag ansett mig vara i bra form, har placerat mig på den nedre halvan i resultatlistan - i usel form kan jag bara ana hur resultatlistan kommer att se ut...

Ser man det på det här sättet känns det alltså som att jag ska ut på ett träningspass med trevligt och bra sällskap imorgon.

Men så är det ju det där med laget. Jag älskar att vara del av ett lag.

Terräng SM är även en lagtävling innebärande att de tre första hässelbyarna i mål bildar lag ett, nästföljande tre bildar lag två och så vidare. För klubben är det alltså väldigt viktigt att så många som möjligt startar för att öka chanserna till en, eller flera, bra lagplaceringar. Just detta gör ju att det även om det för min egen del inte spelar någon som helst roll om jag blir 25:e eller 35:e tjej i mål eller om jag springer på 29 eller 39 minuter så kan varje placering och varje sekund spela en betydande roll i lagtävlingen. Detta är ju grymt kul och gör att det ändå känns meningsfullt för mig att vara här även om jag är bland de sämsta i vår trupp. Men kanske framför allt känner jag att om klubbledningen tycker att det är viktigt att så många som möjligt startar vill jag gärna ställa upp och försöka ge något tillbaka till dem som gör min löparsatsning möjlig.

Så imorgon eftermiddag dammar jag av orienteringsskorna och kastar mig ut på gräsplanen och kutar 4 varv om 2km det snabbaste jag har för dagen.

Någon direkt målsättning finns alltså inte, mer än att kriga för varje sekund och varje placering för det röd/vit/svarta lagets skull.

Heja, heja Hässelby SK!!!

Inköpstips!

I somras skaffade jag mig en regnjacka från Nike att använda i första hand när jag cyklade. Valet föll på en modell som man kan rulla ihop och liksom packa in i jackans egen ficka så att den blir till en decimeterstor förpackning och därmed perfekt att ha med sig när man ska ut på sin racer och regnet hänger i luften.

När jag fick börja springa igen efter skadan glömde jag bort jackan (har inte så ont av att bli blöt när jag springer som när jag cyklar) men så idag när det var dags för löpning i höstrusket blev jag påmind och plockade fram den ur skåpet för ett första test som löparjacka.

På plussidan hamnar det faktum att den har en perfekt passform och är väldigt tunn och lätt vilket gör att den verkligen är superskön att springa i. Att den är snygg och finns i en massa olika skojiga färger får såklart också ett stort plus och även att den har en liten ficka till nycklar mm. Den höll faktiskt vätan borta hela passet, efter 60min i lätt regn var min undertröja helt torr (om man bortser från svett) vilket ju är riktigt bra. Men med tanke på hur tunn den är ska det dock bli spännande att se om den verkligen klarar ett rejält regnväder någon kulen höstdag framöver. Jag är tveksam.

På minussidan hamnar det faktum att den har en luva. Jag förstår inte varför alla klädtillverkare envisas med att sätta luva på alla löparjackor? Jag tycker att det är sjukt störande att ha den skumpande på ryggen och det finns väl ändå ingen som vill ha luvan uppdragen över huvudet när man springer? På minussidan hamnar även det faktum att den kostar cirka tusen pix vilket jag nog tycker är i det saftigaste laget.  

Nåväl, allt som allt, en väldigt bra och praktisk regnjacka som fyller sin funktion.
Betyg: 4 regnskurar av 5.

Nike Vapor cycline packable jacket. 135USD på Nike.Com

      

Igår fick jag också hem en låda Mighty Bars, en återhämtningsbar från Mighty Sport. Jag älskar Mighty Sports koncept med helt naturliga produkter utan en massa konstiga tillsatser men tyvärr har de produkter jag testat tidigare (sportdrycker och rödbetsjuice) smakat så illa att jag har haft svårt att få i mig dem. Men vad gäller denna "efter träningen bar" har de verkligen lyckats!!

Jag har länge letat efter en bra bar då det är ett väldigt smidigt återhämtningsmål att ha i träningsväskan att ta till om du inte avslutar ditt pass i närheten av ditt kylskåp och kan få i dig "riktig" mat till återhämtningsmellis. Tyvärr innehåller ju de flesta sorter på marknaden väldigt mycket socker, väldigt mycket konstiga tillsatser och är så läskiga i konsistensen att man behöver en liter vatten för att ens lyckas tugga och svälja dem.

Men igår när jag testade min första Mighty Bar var det första gången jag hade kunnat tänka mig att käka en bar till bara för att den smakade så gott!

Den var inte alls sådär söt att tungan kryllar ihop sig, konsistensen var bra och det faktum att den alltså är helt naturlig och dessutom glutenfri gör att den kommer att ha en självklar plats i min träningsväska och i mitt skafferi.

Helt klart 5 kakor av 5 i betyg. Löp och köp omgående mina vänner!

Mighty bar sport power, 425kr för 18st på Mightysport.se

Längtar efter vintern

Nej det har inte fullständigt slagit slint i huvudet på den snöhatande, mörkrädda, konstant genomfrusna, vinterhatande Jossan. Det är bara det att just kommande vinter ser väldigt ljus ut ur mina löparögon.

Idag dök det nämligen upp en flygbiljett till Florida i min mailbox innebärande att ett 16 dagar långt träningsläger vid årsskiftet nu är bokat och klart.

Det i kombination med det sedan tidigare bokade lägret till Fuerteventura i mitten av februari gör att den annalkande vintern inte alls ger mig den sedvanliga vinterångesten utan snarare känns väldigt, väldigt lockande!

Hejdå snöpulsande på oskottade vägar som ger tröskelpuls på morgonjoggen.

Hejdå långpass med förfrysningsskador på både händer och kinder.

Hejdå dåliga kvalitetspass på snorhala vägar i klumpiga IceBugs.

Hejdå reflexvästen och pannlampan och hejdå hummervantar, mössa, kliande underställ och tjocka vintertajts.

Men hej-hej supergrundträning och välkommen superformen lagom till säsongen 2015. Nu ska skitsäsongen 2014 kompenseras och jag ska komma tillbaka starkare än någonsin.

Tack bästa klubben Hässelby SK och tack alla privata sponsorer (se lista bredvid) som gör det ekonomiskt möjligt och tack till grymmaste arbetsgivaren Ernst & Young som sponsrar med ledighet.

Jag är lyckligt lottad!

Hässelbyloppet 2014

Idag var det dags för årets Hässelbylopp, 10km på en snabblöpt bana med målgång på min "hemmaplan" Hässelby IP.

Vi åkte till idrottsplatsen i god tid innan start för att hinna hämta nummerlapp och morsa på lite lagkamrater och andra bekanta från klubben. Extra kul var det att träffa Anders, den man som 2011 såg till att jag började springa för Hässelby och som sedan dess har varit en person som har gett mig så mycket stöd i min satsning och som har funnits där i bakgrunden och fixat för att jag ska få så bra förutsättningar för träning och tävling som möjligt och även peppat när det gått dåligt och jublat med mig när det har gått bra. Att det var extra kul att träffa Anders beror på att han har varit sjuk ett tag och att få se att han var på benen på väg tillbaka och framförallt att få prata med honom och höra hans karaktäristiska, skojiga och smått ironiska kommentarer gjorde mig lycklig och gav massa med extra positiv energi inför loppet. 

När jag svarade "ja" på frågan om jag verkligen åkt till Sthlm bara för att vara med på loppet fick jag följdfrågan att "händer det verkligen inget annat kul i Småland?!". Typiskt Anders.

Men ärligt talat så gjorde det inte det vad jag vet, kan faktiskt inte komma på något jag skulle kunnat göra i Gislaved som hade varit roligare än att kuta 10km i Hässelby just idag.

Sen finns det i och för sig en bonus med alla tävlingar i Stockholm, det innebär som regel att jag belönas med gos med syskonbarnen när jag går i mål, och bara  det i sig är ju värt de 90milen i bil som en resa till och från Stockholm innebär.

Loppet då? 

Med regnet hängande i luften och en temperatur på cirka 12-15 grader var förutsättningarna för löpning nästan perfekta. Det enda negativa med det annars så perfekta arrangemanget är att det är vansinnigt trångt i starten - även för oss som startar allra längst fram. De toppseedade elitlöparna är förvisso ganska få, bara vi damer med startnummer 1001-1010 samt kanske se tjugo högst rankade herrarna stod i en egen fålla några meter framför de andra. Detta hjälpte dock föga, för så snart skottet gick blev vi "översprungna" av den hord av människor som väntade bara ett par meter bakom och min plan om att öppna loppet lite lugnt för att jobba mig in i en bra känsla grusades direkt. Det fanns liksom inte möjlighet att själv bestämma tempot utan det var bara att flyta med i den fart som alla andra höll om man inte skulle bli överkörd. Min lugna öppning blev således till att de första två kilometerna avklarades med en snittfart om 3,20... 

Efter några kilometer lättade det dock och man kunde själv styra sin fart och vid fem kilometer passerade jag på 18,02 vilket trots allt kändes som en lagom fart och jag kände mig pigg och stark.

Men strax därefter började förra helgens 75km tävling göra sig påmind och mina ben blev stummare och stummare för varje meter som gick. Inte helt oväntat, att tro att kroppen ska vilja springa fort helgen efter en sådan urladdning var väl lite väl optimistiskt, så jag slog av lite på farten och försökte hitta en nivå som kändes okej efter dagens förutsättningar och hushålla med de krafter som fanns.

Det kändes som om det gick riktigt lusigt sakta, och det gjorde det stundtals då jag i minsta lilla motlut segade mig fram strax under 4,00 fart, men jag räddades av loppets lätta avslutning med 1,5km in mot idrottsplatsen som sluttar lätt neråt eller är platta där snittfarten ökade utan ökad ansträngning.

Precis innan vi svängde in på idrottsplatsen stod familjen och hejade och min fina J uppmanade mig att trycka på och försöka plocka en placering då jag hade närmsta tjej bara två meter framför. Jag gjorde ett försök och tyckte nog att jag tog in lite grann men när vi svängde in för de sista 300m på löparbanan lade hon in en extra växel samtidigt som mina ben var precis så stela och trötta som man kan föreställa sig dagarna efter ett extremlopp och jag hade verkligen inget mer att ge.

Korsade mållinjen på tiden 37,09 och en nionde plats, lite förvånad över att tiden trots allt inte var sämre med tanke på hur lusigt det kändes under andra halvan av loppet. 

Snabbare tid än på tjejmilen och en topp tio placering var målet för dagen och då det uppnåddes får jag nog ändå vara nöjd efter förutsättningarna.

Men det klart, en tid under 37min känns det ju såhär i efterhand som att man borde ha kunnat leverera om man bara hade plågat sig lite till - det var nog lite för lätt att tillåta mig själv att slå av på takten när det började ta emot genom att skylla det på förra helgens äventyr...

I mål väntade dock världens bästa belöning - kramar av två underbara syskonbarn som mer än gärna följde med till värskedepån efter loppet och tog del av nästa belöning i form av de kanelbullar och bananer som erbjöds. 

            

Efter den traditionsenliga "efter hässelbyloppet släktträffen" hemma hos brorsans svärföräldrar är vi nu på hemväg igen för några dagars jobb och vardag innan vi åter styr bilen norrut på E4:an för terräng SM nästa helg.

Man kan inte annat än älska det här löparlivet som bjuder på utflykter varenda helg, möten med massa härliga människor och skojiga utmaningar för kroppen!

Är så oerhört tacksam att jag kan vara med och kuta igen!