Always look at the bright side of life

Idag vaknade vi verkligen upp till måndagarnas måndag.

Mörkare än vad vi vant oss vid på grund av omställningen till sommartid och tröttare än vanligt på grund av tidförskjutningen som gjorde att våra kroppar trodde att vi steg upp en timme tidigare är vanligt. (Och det gjorde vi ju visserligen också!) Himlen var mörkgrå och regnet vräkte ner och smattrade så hårt mot rutan att man lätt kunde ha misstagit det för åska.

Alla härliga minnen från helgen som passerat krockar plötsligt med verkligheten och hamnar i skymundan av det faktum att vi just när väckarklockan ringer verkligen är just precis så långt ifrån nästa helg man kan komma.

Måndag med en liten extra twist av grå vardag skulle vi kunna kalla det. Eller måndag upphöjt till två.

Sådana dagar har man dock ett val.

Antingen så ser man just bara allt det där grå, trista och oglammiga i en händelselös vardagsmåndag och gräver ner sig i deppighet och ger därmed sig själv en ännu tråkigare dag.Grattis.

Eller så gör man vad man kan för att hitta godbitarna i den där grådassigheten, för de finns där även om de gömmer sig väl, och skapar sig en en dag man ändå kan njuta av och uppskatta - eller i alla fall genomlida på ett drägligt sätt om man nu befinner sig på den allra lägsta nivån.

Jag väljer alternativ två och tänker nu dela med mig av mina knep.

För det första.

Man ska alltid unna sig ett riktigt gott kaffe till sin frukost och varje dag se till att ha några minuter extra tillgodo på morgonen för att i lugn och ro få sitta och sippa på det svarta guldet oavsett om det innebär att din redan svintidiga väckning får övergå till ultrasvintidig - det är så värt det. 

Men när det är en ultragrå vardag som idag kan man dock behöva pigga upp denna redan lyxiga stund ytterligare och det gör man lämpligen genom att välja rätt kaffekopp. Själv har jag kaffekoppar för alla olika sinnesstämningar och väljer med omsorg efter huruvida jag vill bli peppad och påmind om mina löparframgångar (Rörstrandsmuggen från prisbordet på Stockholm marathon), känna mig älskad (den rosa muggen jag fått av en av mina bästa vänner), känna mig lite mysig och soft (den gigantiska muggen som egentligen är en temugg), få sommarfeeling (den färgglada muggen som påminner om saftkalas i bersån). Ja, ni fattar. Muggen gör hela grejen så välj med omsorg!

    Sommarmuggen eller mysmuggen, 

                     det är frågan.... 

För det andra.

Valet av bodylotion följer en liknande ritual som ovan. En dag när du redan är pepp och kanske står i omklädningsrummet på gymmet efter ett väl genomfört morgonpass funkar det lysande med en tråkig och vardaglig lotion från Apoteket. Men en riktigt grå måndag får man ta till det tunga artilleriet för att komma i ett bättre mood och då är det Molton Browns lotion från hudvårdsbutiken som gäller. Eller kanske Elisabeth ardens lotion med lite glitter i. Eller kanske den där sjukt väldoftande body buttern från Body shop. Ni fattar grejen, en lyxlotion får dig att känna dig lyxig - din kropp vet ju inte om det är lördag kväll och party på G eller måndag morgon och en dag på jobbet som väntar. Glamour!

För det tredje.

Lunchrummet är inte en lyxrestaurang och utbudet i lunchlådan står sig kanske ganska vagt i jämförelse med en femrätters på en guide michelinkrog. 

Men är det något som är bra med måndagar så är det ju lunchlådans innehåll för då dyker ju oftast helgens rester upp i lådan. Aldrig luktar det väl så mycket tacos, grillat, potatisgratänger, mustiga köttgrytor och saffranspimpade fisksoppor i lunchrummet som på just måndagen.

Och det som kändes mysigt på fredagsmyset, lyxigt på lördagskvällen och festligt på söndagsmiddagen bör ju rimligtvis erbjuda samma mysighetsgrad på måndagslunchen?

Värt att tänka på när man är uttråkad och dagen känns evighetslång redan klockan elva - då är det bara en timme kvar till fredagsmyset!

För det fjärde.

På helgen har man tvättat hela tvättkorgens innehåll innebärande att alla de bästa träningskläderna är rena. När du tittar ut genom kontorsfönstret på regnet och funderar på att skippa dagens löptur till förmån för tvn eller när tröttheten kommer med blodsockerdipen vid tretiden och du bara vill hem och sova hellre än att gå på ditt planerade gruppträningspass på gymmet peppar man sig med hur snygg man kommer att vara på kvällens träningspass. Inte ett enda hål kommer att finnas på strumporna just idag, du kommer att kunna ta på dig den där mjuka och följsamma sport bh:n du köpte förra veckan istället för den söndertvättade skunken du hade i fredags. Ditt mest färgglada och välsittande linne är nystruket och luktar typ havsbris istället för svett och du kommer att kunna välja tajtsen som faktiskt fortfarande håller både färg och passform och får dina ben att se grymt välsvarvade ut.

Så avslutar man dagen på topp och när man torkar svetten ur pannan, sveper det sista i vattenflaskan och tar på sin snyggaste, nytvättade överdragsjacka inser man plötsligt att man är en hel dag närmare helgen. Välkommen tisdag.

Vad funkar för dig?

Comeback på bloggen, en ny vän och träning som välgörenhet

Jaha, att jag har haft en oplanerat lång frånvaro från bloggen har väl inte undgått någon. Eftersom det inte finns någon som helst anledning till denna skrivkramp lämnar jag det utan kommentarer, låtsas som att det inte har hänt och gör ett försök att återuppta skrivandet nu när andan av någon anledning plötsligt föll på igen. 

Det har givetvis hänt massor sedan vi senast hördes men att uppdatera er på allt vore naturligtvis omöjligt så även det lämnar jag därhän och hoppar på tåget där vi befinner oss just idag istället.

I veckan som gick anordnade jag och byrån jag jobbar på, Ernst & Young AB, en föreläsning för våra kunder dit vi hade bjudit in Frida Södermark för att berätta om sitt spännande liv som ultralöpare och livsnjutare. Föreläsningen var en höjdare och våra kunder var väldigt nöjda med arrangemanget men allra nöjdast var nog jag som dessutom fick förmånen att hänga med Frida ett helt dygn. Eftersom hon skulle på löparresa till Berlin och blev upplockad med buss här hemma först på kvällen dagen efter föreläsningen bodde hon i vårt gästrum, delade kontor och lunchlåda med mig på jobbet och tillsammans hann vi både med att springa sightseeingtur i Gislaved, besöka ortens konsthall (som jag själv inte varit på sedan jag var liten) och gå på popquiz på hotellet där vi lyckades vinna en LP skiva med the pinks. Min man uppskattade även han denna nya bekantskap då han äntligen stötte på en själsfrände att få dela sin kärlek till Tyskland med vilket kulminerade när han och Frida på högsta volym diggade tysk schlager som en sista uppladdning inför Fridas Berlinresa. 

Jag och Frida hade bara träffats ett par gånger tidigare och man kan ju tro att det skulle vara obekvämt att ha en i princip främmande människa boende hos sig ett helt dygn men från den stund Frida klev över tröskeln kändes det som om en gammal vän var på besök. Det är verkligen skönt att hänga med människor där man får lov att vara sig själv utan att behöva göra sig till och då det är få människor som sprider så mycket positiv energi omkring sig som Frida bjöds jag helt klart på en ovanligt skojsig torsdag som jag kommer att minnas länge!

                         Popquiz!!!! 

          

Idag är det lördag och då ska man köra långpass. Har ett ben som har krånglat lite till och från någon månad varför några längre långpass springandes tyvärr inte är aktuellt för tillfället. 

Lägligt nog arrangerade gymmet idag "spin of hope" vilket är ett arrangemang till förmån för Cancerfonden som går ut på att man bildar ett lag, köper tillgången till en spinningcykel i tolv timmar och sedan gäller det att hålla cykeln i rörelse mellan sju på morgonen och sju på kvällen. Jag hade tilldelats två timmar mellan 12,00 och 14,00 och för att få till ett regelrätt långpass inledde jag med 75min löpning ute i det strålande vårvädret innan det var dags för mig att ta över ansvaret för den svettiga cykeln. Jag drog verkligen en vinstlott som lyckades hamna på ett pass med 90-tals spinning och insåg snart att om man trampar i takt till gamla godingar som "cotton eye joe", "no limits" och "Mr Vain" kan man helt enkelt inte känna av någon trötthet för med den peppiga musiken hade jag lätt kunnat cykla alla tolv timmarna ensam. Men eftersom mina lagkamrater gärna också ville vara med på ett hörn var det efter två timmar dags för mig att kliva av cykeln och lämna över till nästa man som då skulle få njuta av schlagerspinning ledd av en cyklist iklädd glittrig hatt och paljettlinne medan jag själv fick gå loss på diverse godsaker i den goodiebag som tilldelades alla som deltog i cyklandet.

Ett bra arrangemang och ett fantastiskt sätt att kunna förena nytta med nöje. Bara att gå in och anmäla sig till sommarens motsvarighet "Ride of hope" som genomförs på racer på flera platser runt om i landet så gör du en bra sak både för dig själv och för andra!

Med mosiga ben och med 3 timmar och 15 minuter på träninskontot ligger jag nu i soffan och funderar på om resten av dagen ska spenderas ute i solen, på en biograf, en trevlig restaurang eller kanske just här med benen i högläge.

Värre problem och frågeställningar har man ju stått inför...

Trevlig helg mina vänner!

Playitas

Jodå, jag lever. I allra högsta grad!

Men är och tränar på Playitas där wi-fi kostar skjortan och går ungefär lika snabbt som på den gamla goda modemtiden på 90-talet. 

Att uppdatera bloggen med bilder och maffig text är således uteslutet så jag får helt enkelt ägna min surftid åt att träna istället.

På återhörande när jag återvänt till civilisationen.

Äntligen god och bra mat!

Efter att ha blivit serverad riktigt tråkig, färglös och smaklös mat på hotellet i Spanien hela helgen var jag helt vansinnigt sugen på något fräscht som man dessutom vet är bra för kroppen.

De här proteinrika plättarna tillsammans med kvarg blandat med mald vaniljstång och mosade bär toppat med skivad kiwi blev ett perfekt kvällsmål efter kvällens träning.

Extra plus för att det går så himla fort att laga:

(1 Jossan portion, ca 5 plättar)

1,5 banan

2 ägg 

2 äggvitor

3msk keso

2msk havregryn 

Mixa allt till en halvgrov smet och stek till de får fin färg! 

På samma färg- och näringsrika tema gick gårdagskvällens middag då jag serverade rårissallad med rödbetor, getost, spenat och bresaola:

(Ca 3-4 portioner)

350g rödbetor - köper förkokade, finns vacumförpackade

1 röd lök

1 knippe salladslök

1 rött äpple

150g fetaost eller getost

4 portioner råris

1 citron

2dl matlagningsyoghurt 

Spenat eller ruccola

Bresaola 

Koka råriset med grönsaksbuljong. 

Skiva löken, tärna äpplet, klyfta rödbetorna, smula osten och blanda allt med riset. Vänd i spenat eller ruccola och toppa med valfri mängd bresaola samt citronklyftor.

Servera med en citronsås där du blandar matyoghurten med rivet skal från citronen, salt och peppar. 

Ät och njut!

Nu har jag snart förträngt helgens skräckmåltider med blodiga köttbitar, sönderstekta fiskfiléer, tråkiga risrätter med frysta blandgrönsaker och stenhårda, torra, fiberfattiga frallor.

Min matförgiftade, magsjuka kropp säger tack. 

Europacupen terränglöpning Guadalajara

I strålande sol men isande kyla och vind avgjordes igår Europacupen i terränglöpning för klubblag här i Guadalajara några mil utanför Madrid. 

Efter ett ihärdigt regnande tidigare i veckan var det en leråker som erbjöds som tävlingsarena och det hetaste  samtalsämnet innan race var hur långa spikar man skulle våga ha på skorna - superlånga för fästet eller kortare för att inte samla på sig en decimeter lera under skorna? För mig som inte gillar spikskor var det dock en ickefråga, jag hade redan bestämt mig för att springa i mina orienteringsskor från Inov8, vilket föranledde en hel del höjda ögonbryn och kommentarer som att jag "är lite väl snäll mot mina konkurrenter". Men jag var inte osäker på mitt skoval, även om det fanns en stor risk för uselt fäste, men då mina erfarenheter av löpning i spikskor är rätt kass var det en risk jag var villig att ta för att få springa i skor jag är van vid och som jag gillar. (Även om jag kanske tvivlade en sekund när snubben på callingen som skulle godkänna allas skor började skratta och skaka på huvudet när han såg mina...)

På tal om calling var det ju en historia för sig. 30min innan start skulle vi infinna oss, hela laget samlat, för den obligatoriska avprickningen och kontroll av tävlingsdräkten. Här stötte vi på en paragrafryttare av rang som vägrade godkänna våra dräkter eftersom vi hade shorts av olika märke - alltså någon sprang i Asics och någon i Nike men då alla var svarta ska det givetvis inte spela roll. Det tyckte dock senõr paragrafryttare som skällde ut oss efter noter och ville neka oss att starta. Efter mycket tjafs fick vi till slut prata med översta chefen som inte förstod vad som var problemet. "Är shortsen i samma färg?", sa han förvånat när han tittade på våra kläder och delade som tur var inte sin kollegas åsikt om att vem som tillverkat shortsen spelade roll. 

Vi var välkomna att starta. Tack och lov.

Men sen rök vi på nästa problem och nästa paragrafryttare. Om vi lämnade callingtältet fick vi absolut inte ha på oss några överdragskläder vilket alltså innebar att om vi ville ut och fortsätta värma upp, vilket man ju gärna vill, måste denna uppvärmning ske iklädd endast tävlingsdräkten och man fick heller inte komma tillbaka in i tältet igen. Vi stod alltså inför valet att antingen stå kvar inne i tältet utan möjlighet att genomföra uppvärmning men med varma kläder på oss eller att ge oss ut lättklädda i den 2-gradiga "värmen" och slutföra vår uppvärmning. Vi var överens om att det måste vara klokast att stanna i tältet och behålla träningsoverallen på så länge som möjligt. 

Tio minuter innan start plockade vi så av oss våra overaller och gav oss ut i leran och kylan för att försöka få igång den nu ganska stela kroppen, vilket visade sig vara helt omöjligt. Jag var så stelfrusen att jag inte längre kunde känna mina tår och mina lår var stela som trästockar. 

Det enda positiva de sista minuterna av uppvärmning gav var att jag kunde konstatera att mitt ifrågasatta skolval inte skulle spela någon roll - efter bara några steg i leran hade alla så stora kakor av lera, gräs och sågspån under skorna att ändå inga spikar längre stack fram varför alla lika gärna kunde lämnat sina spikskor hemma och kutat i helt platta lättviktskor 

När startskottet väl gick kände jag direkt av den obefintliga uppvärmningen och under de två första varven var jag så stel i kroppen att jag knappt tog mig framåt. Kändes nästan löjligt att springa så långsamt och framförallt vansinnigt frustrerande då jag känt mig i bra form i det sista. Men så på varv tre började det lossna, jag började få upp värmen och kroppen svarade bättre och bättre och då började jag även plocka placeringar. På fjärde varvet hade jag verkligen fått upp farten och tog hela fyra placeringar och lyckades även sedan hålla de snabbspurtande medeldistansarna hack i häl bakom mig även på upploppet. 

Benen var mosiga i mål, men för hjärta lunga fanns det mycket kvar att ge som jag inte kunde få ut då mina ben var alltför klena för den tuffa banan.

Men jag är ändå nöjd med mitt lopp, och skyller bort den dåliga inledningen på missen med uppvärmningen och tar med mig min starka avslutning som ett tecken på att min form nog ändå är rätt okej.

Min individuella placering blev 46 av 76 fullföljande och jag var därmed tredje Hässelbyare i mål av oss fem i laget, med Gabriella och Emma tätt bakom på placering 49 och 55. Tack vare Sarahs trettondeplats och Isabellahs sextonde plats lyckades laget bli sjua av tretton lag vilket jag tror är ett av de bättre lagresultaten för oss i den här tävlingen under de fyra år då jag har varit med!

Efter loppet skippade vi banketten som även den var ett fiasko gällande information och transport från arrangörens sida (likt ganska mycket annat under denna helg) och valde istället att käka en trevlig lunch på en restaurang i stan där vi även om maten egentligen inte var "high-class" njöt av smakerna då vi vant oss vid vårt hotells usla och smaklösa mat som serverats till både frukost, lunch och middag senaste dagarna. Sällan man äter ute varje dag men längtar hem till sin egen, betydligt godare mat...

Den dåliga maten har förresten satt sina spår, inatt vaknade jag med rejäla kramper i magen och har kutat skytteltrafik till toan ända sedan dess. Valde därför att avstå att resa med resten av laget i bussen till flygplatsen och prioriterade att stanna ett par timmar till på hotellet med fri tillgång till toan och utan risk för offentliga olyckor. Nu verkar det, peppar peppar, som att magen har lugnat sig och jag ska försöka ta mig igenom resan hem. Undrar om man kan checka in för en sittplats på toan på flyget?

På återhörande. 

På resande fot igen!

Så sitter man här på Landvetter igen, dock med förhoppningen att det inte ska bli en riktigt lika långvarig visit som sist då inställda flighter och förseningar bjöd på alltför många timmars häng på tråkig flygplats.

Den här gången har jag dessutom inte tid med några trettiotimmars resor eftersom jag ska tillbaka hem redan på måndag och planerar att hinna uträtta en del saker innan dess.

Anledningen att jag återigen lämnar hemmets trygga vrå är nämligen för att det vankas Europacupen i terränglöpning för klubblag i Spanien, ett mycket välkommet inslag i träningen då jag redan efter två veckor i den svenska vintern är trött på de usla träningförhållandena och det ruttna vädret som har orsakat både överansträngningskänslor i ena låret av halkan och löpbanden samt en lätt förkylning på det. Nä, tacka vet jag värme och barmark i Florida, då var det minsann lättare att ligga på topp.

Nu gnäller jag verkligen, så illa har det väl egentligen inte varit. Tvingades "bara" till en och en halv extra vilodag förra veckan pga en lättare förkylning och den där känslan i låret är just bara det, en obehaglig känsla, som jag hoppas ska försvinna med lite löpning i bättre förhållanden och med lite behandlingar av den fysioterapeut som ska med på resan.

Detta är tredje gången jag är med och springer Europacupen i terränglöpning för Hässelbys lag och även om det såklart är en stor tävling (man kan typ likna upplägget med Champions league i fotboll fast utan publik, utan pengarna och utan det mediala intresset såklart...) så brukar stämningen i laget vara ganska avslappnad. Vi svenskar är ju lite off-season mitt i försäsongsträningen och därmed långt ifrån så formtoppade som sydeuropéerna som är mitt i terrängsäsongen innebärande att våra chanser i tävlingen är ganska små och därmed sjunker även de prestationskrav man sätter på sig själv. Därför är det mest ett bra tillfälle att träffa lagkamraterna och få en bra genomkörare för kroppen och ett roligt avbrott med ett race mitt i all träning - kanske särskilt för mig som inte ens är bra på 6km terränglöpning när jag är formtoppad... 

Nähäpp, nu dags att ta sig mot gaten med förhoppning att komma iväg i tid trots all snö... 

På återhörande från sydligare breddgrader!

Oplanerad vila

En vilodag ska man ha förtjänat. Man ska ha tränat riktigt hårt och följt sin träningsplan till punkt och pricka så att när den där vilodagen står på schemat kan man vara trygg i vetskapen att det är en viktig del av planen av samma vikt som alla de genomförda träningspassen. För när vilodagen är planerad vet man att den finns för att det är noga beräknat att just den dagen innebär vila att man gör något bra för sina framtida resultat. Sådana vilodagar kan man ta med ro, njuta av och faktiskt till och med längta till mot slutet av en hård träningsperiod när kroppen börjar bli sliten.

Men så ibland dyker det upp en oplanerad vilodag. En dag som oväntat och ovälkommet dyker upp och spoljerar den fina planen man så gärna vill följa in i minsta detalj. Sådana dagar ger vilan ingen njutning, den ger ingen ro i kroppen utan snarare en oro över dess konsekvenser, en besvikelse över att planen inte kunde följas och en ilska över att man är för klen för att följa den utstakade planen.

En sådan dag har jag idag.

Efter lång tid av riktigt bra träning och en känsla av balans, styrka och välmående i kroppen var det som om det tog lite stopp efter tisdagsförmiddagens tuffa intervallpass. Vid lunch började jag känna mig lite dimmig, extremt trött, matt och energilös i kroppen. Jag gissade på vätskebrist och hävde i mig en massa vätska och trots att det inte hade någon märkbar effekt genomförde jag både tisdagskvällens spinningpass och onsdagens dubbla pass av distans och styrka – alla pass med helt normala resultat men med en extrem trötthet som gjorde mig oförmögen att göra något annat mellan passen än att bara vila.

För som vanligt kan jag inte avgöra vad som är ”normal” trötthet/slitenhet där man bör härda ut och fortsätta enligt plan och vad som är ”onormal” trötthet för att man har töjt lite väl mycket på gränsen eller som är ett tecken på sjukdom där man bör dra i bromsen innan det är för sent.  Jag har nämligen en autopilot som träder in när det står träning på programmet som gör att jag stänger av mina känslor och kan köra på nästan oavsett hur trött jag är eller hur dåligt jag mår och det är precis så jag har brukat hantera dessa situationer. Ibland har det resulterat i att jag har blivit sjuk och tvingats till flera dagars vila, ibland har känslan försvunnit och jag har då jublat för jag har trott att jag tagit rätt beslut men jag har insett att vad jag egentligen har gjort är att skjuta problemet på framtiden med resultatet att kroppen till slut blev så trött att den allmänna prestationsförmågan sjönk vilket troligen är orsaken till mina sviktande resultat senaste året/åren.

Jag är medveten om att min autopilot är både en styrka och en svaghet och att detta är ett område jag inte kan hantera på ett bra sätt utan att denna tjurskalliga vilja att träna oftast gör mer skada än nytta. I många år har jag varit stolt över att jag aldrig behövt vika en tum från min träningsplan men jag har nu insett, sent om sido, att jag inte längre bara vill ha den bästa träningsdagboken utan hellre vill nå de bästa resultaten på tävling. Denna insikt är den största anledningen till att jag skaffade mig en tränare som har fått som viktigaste uppgift att hjälpa mig hitta balansen och besluta när det är dags att vila eller när man ska köra på. Baserat på mina dagliga rapporter om hur kroppen känns under/innan/efter träningen och baserat på min vilopuls ska han helt enkelt vara mitt förnuft.

Jag vet att han inte kan känna det jag känner, att det bara är jag själv som vet hur det känns i min kropp, men eftersom jag vet att jag ändå inte själv är förmögen att ta kloka beslut i frågan anser jag att det är bättre att han tar besluten åt mig baserat på hans bedömning av hur jag säger mig känna. Även om hans bedömning såklart aldrig kan vara 100% lika bra som om jag själv kunde lyssnat på min kropp är det i mina ögon klart bättre med en nästan rätt bedömning än en helt fel bedömning.

Det kan ju knappast resultera i en sämre behandling av min kropp än tidigare…

Så igår kväll när jag strängt uppmanades av Coach A att stryka all träning för torsdagen bet jag mig i tungan och gick emot alla instinkter om att börja protestera och tjata mig till att få träna trots allt. Trots känslan av misslyckande, trots viljan att följa planen och trots en känsla av att vara en klenis försökte jag undvika att tycka att han var elak genom att påminna mig själv att det är just för dessa elakheter jag anlitar honom.

Och idag, jag kan inte säga att jag njuter av den oplanerade vilan, men jag har faktiskt inte panik och den där missnöjdhetskänslan lutar nu istället snarare åt en känsla av nöjdhet och stolthet över att jag vågar tro på coach A och lita på att det är just den här vägen att hitta balansen mellan träning och vila som gör att jag kommer att nå tillbaka till resultaten och till den starka kroppen.

Mot soffan.