En vilodag ska man ha förtjänat. Man ska ha tränat
riktigt hårt och följt sin träningsplan till punkt och pricka så att när den
där vilodagen står på schemat kan man vara trygg i vetskapen att det är en
viktig del av planen av samma vikt som alla de genomförda träningspassen. För
när vilodagen är planerad vet man att den finns för att det är noga beräknat
att just den dagen innebär vila att man gör något bra för sina framtida
resultat. Sådana vilodagar kan man ta med ro, njuta av och faktiskt till och
med längta till mot slutet av en hård träningsperiod när kroppen börjar bli
sliten.
Men så ibland dyker det upp en oplanerad vilodag. En dag som
oväntat och ovälkommet dyker upp och spoljerar den fina planen man så gärna
vill följa in i minsta detalj. Sådana dagar ger vilan ingen njutning, den ger
ingen ro i kroppen utan snarare en oro över dess konsekvenser, en besvikelse
över att planen inte kunde följas och en ilska över att man är för klen för att
följa den utstakade planen.
En sådan dag har jag idag.
Efter lång tid av riktigt bra träning och en känsla av
balans, styrka och välmående i kroppen var det som om det tog lite stopp efter
tisdagsförmiddagens tuffa intervallpass. Vid lunch började jag känna mig lite
dimmig, extremt trött, matt och energilös i kroppen. Jag gissade på vätskebrist
och hävde i mig en massa vätska och trots att det inte hade någon märkbar effekt
genomförde jag både tisdagskvällens spinningpass och onsdagens dubbla pass av
distans och styrka – alla pass med helt normala resultat men med en extrem trötthet
som gjorde mig oförmögen att göra något annat mellan passen än att bara vila.
För som vanligt kan jag inte avgöra vad som är ”normal”
trötthet/slitenhet där man bör härda ut och fortsätta enligt plan och vad som
är ”onormal” trötthet för att man har töjt lite väl mycket på gränsen eller som
är ett tecken på sjukdom där man bör dra i bromsen innan det är för sent. Jag har nämligen en autopilot som träder in
när det står träning på programmet som gör att jag stänger av mina känslor och kan
köra på nästan oavsett hur trött jag är eller hur dåligt jag mår och det är precis
så jag har brukat hantera dessa situationer. Ibland har det resulterat i att jag
har blivit sjuk och tvingats till flera dagars vila, ibland har känslan försvunnit
och jag har då jublat för jag har trott att jag tagit rätt beslut men jag har insett
att vad jag egentligen har gjort är att skjuta problemet på framtiden med
resultatet att kroppen till slut blev så trött att den allmänna
prestationsförmågan sjönk vilket troligen är orsaken till mina sviktande
resultat senaste året/åren.
Jag är medveten om att min autopilot är både en styrka
och en svaghet och att detta är ett område jag inte kan hantera på ett bra sätt
utan att denna tjurskalliga vilja att träna oftast gör mer skada än nytta. I
många år har jag varit stolt över att jag aldrig behövt vika en tum från min
träningsplan men jag har nu insett, sent om sido, att jag inte längre bara vill
ha den bästa träningsdagboken utan hellre vill nå de bästa resultaten på
tävling. Denna insikt är den största anledningen till att jag skaffade mig en
tränare som har fått som viktigaste uppgift att hjälpa mig hitta balansen och
besluta när det är dags att vila eller när man ska köra på. Baserat på mina
dagliga rapporter om hur kroppen känns under/innan/efter träningen och baserat
på min vilopuls ska han helt enkelt vara mitt förnuft.
Jag vet att han inte kan känna det jag känner, att det
bara är jag själv som vet hur det känns i min kropp, men eftersom jag vet att
jag ändå inte själv är förmögen att ta kloka beslut i frågan anser jag att det
är bättre att han tar besluten åt mig baserat på hans bedömning av hur jag
säger mig känna. Även om hans bedömning såklart aldrig kan vara 100% lika bra
som om jag själv kunde lyssnat på min kropp är det i mina ögon klart bättre med
en nästan rätt bedömning än en helt fel bedömning.
Det kan ju knappast resultera i en sämre behandling av
min kropp än tidigare…
Så igår kväll när jag strängt uppmanades av Coach A att
stryka all träning för torsdagen bet jag mig i tungan och gick emot alla instinkter
om att börja protestera och tjata mig till att få träna trots allt. Trots
känslan av misslyckande, trots viljan att följa planen och trots en känsla av
att vara en klenis försökte jag undvika att tycka att han var elak genom att
påminna mig själv att det är just för dessa elakheter jag anlitar honom.
Och idag, jag kan inte säga att jag njuter av den
oplanerade vilan, men jag har faktiskt inte panik och den där
missnöjdhetskänslan lutar nu istället snarare åt en känsla av nöjdhet och
stolthet över att jag vågar tro på coach A och lita på att det är just den här
vägen att hitta balansen mellan träning och vila som gör att jag kommer att nå
tillbaka till resultaten och till den starka kroppen.
Mot soffan.
Usch, myror i brallan-deluxe!
SvaraRadera