Älskar att vara hemma och kunna återgå till att äta bra hemlagad mat från grunden på fina råvaror. Konstigt att upptäcka vad man saknat i matväg när man varit borta ett tag - jag är ingen potatisälskare men det första jag ville äta när jag kom hem var vanlig kokt potatis vilket är något man inte har sett röken av i Staterna. Det andra jag längtade efter var en rejäl frukost med yoghurt som inte smakar efterrätt och hemlagad müsli som inte smakar kaksmulor. De är nämligen experter på att trycka i en massa socker i allt i landet "over there" och även om man anstränger sig för att hitta bra alternativ är det lätt att hamna fel och lyckas få en sockerbomb i varukorgen. De verkar vara livrädda för fett och skyltar gärna med fettfri yoghurt, fettfritt godis och fettfria dressingar men personligen föredrar jag en yoghurt med mycket fett till frukost före en fettfri variant med nästan 30% socker...
Men samtidigt sprang jag bättre än på länge där i Tampa, kan det ha varit sockerkicken som gjorde hela skillnaden?
Det är också fint att vara hemma och få sova i sin egen säng, med en madrass inköpt för att passa min kropp och en kudde anpassad för min nackes behov. Sover aldrig så djupt som i vårt tysta sovrum med specialsydda mörkläggande gardiner som garanterar en totalt becksvart natt.
Det är också fantastiskt skönt att ha sitt fysioteam på Amadeuskliniken nära till hands. Massage och ryggknäckning häromdagen raderade ut trötthet i benen efter tuff träning och stelhet i ryggen efter konstigt sittande på flygplan. Nya tider bokade redan nästa vecka för ännu mer kroppsvård, grymt lyxigt.
Det är trevligt att få krama sin mamma, käka middag med tjejkompisarna, prata om något annat än löpning med kollegorna och låta hjärnan jobba med bokslutsarbete och inte bara jobba med hjärta och lunga om dagarna. Att inte "bara" vara löparen Jossan utan kollegan, kompisen, revisorn, hustrun och dottern Jossan mellan passen.
Det är härligt att kunna springa över vägen utan att behöva korsa sex filer när man är ute på distanspass, så härligt att jag nästan var tvungen att vända och springa över vägen en gång till på mitt första pass efter hemkomst i måndags. Bara för att jag kunde liksom. Också underbart att kunna bestämma träff med sitt joggsällskap genom ett mess som säger att "vi ses vid trafikljuset 17,30". Ja ni hör, trafikljuset i singularis, vi har alltså bara ett trafikljus i samhället vilket väl skvallrar både om samhällets storlek men också om att det innebär att här finns en mycket väl anpassad trafiksituation för fotgängare och löpare.
Men vad som dock inte är så himla fantastiskt med att vara hemma är träningsmöjligheterna som råder vintertid i detta nordliga land och denna ödsliga håla kallad Gislaved. Inget sällskap på intervallerna. Ingen tränare som står bredvid och peppar, instruerar och inspirerar inför passen. Och framförallt inget väder som lyfter löpningen till några höjder - ishalka ena dagen, ösregn och storm nästa dag följt av fem centimer blötsnö dagen därpå. Underställ och mössa, IceBugs och tjocka vantar och en pannlampa on top för att klara det ständiga mörkret. Nej, tacka vet jag shorts, sol, träningskamrater och strandpromenad i Tampa.
Att träna i Gislaved...
Att träna i Tampa...
Men formen håller ändå i sig och med risiga väderförhållanden får man bara plocka fram pannben, vilja och se till att vara lite mer kreativ. Dagens långpass inleddes således med att jag började med att dumpa en kasse med lätta skor och vattenflaska på gymmet innan jag gav mig ut på 16,5km distans i snö och is. Avslutade distansrundan på gymmet där jag snabbt svidade om till de lätta skorna för att avsluta med ytterligare 16,5km på band varav 3*4km tröskel. Summerat 33km varav 12km i 3,45 fart får räknas som ett riktigt bra pass och för mig ett kvitto på att kroppen fortsätter svara på träning bättre än på över ett år och motivationen och löparglädjen är på topp även utan inspirerande omgivningar och skön värme som mjukar upp kroppen.
Vetskapen om att jag om bara två veckor får en helg i Madrid och två veckor efter det ytterligare en veckas läger på PlayItas hjälper såklart också till att få ro att stå ut med de dåliga yttre förhållandena, att hålla motivationen uppe och istället för att deppa ihop över att vara i det svenska grådasset ta tillfället i akt att njuta av de saker man ändå faktiskt gillar med att vara i hemmets lugna vrå.
Det är en rejäl tröst när jag nu torkar mina IceBugs inför morgondagens slaskpass...
Heja heja!
SvaraRadera