I och med att jag knöt ihop säcken genom att ta mig igenom dagens långpass kan jag konstatera att jag lyckats genomföra samtliga planerade pass under vår tid här i Tampa - inte ett enda missat pass, inte ett enda avbrutet pass och inte ett enda misslyckat pass.
Helt otroligt, kroppen har verkligen levererat långt över vad man kan begära och jag är så himla tacksam för det.
De sista dagarna har dock varit lite tuffare, det känns i kroppen att jag pressat mig 3-4 timmar om dagen under en lång tid nu men kanske känns det allra mest i huvudet. Första veckan var jag nästan övertaggad och motivationen svämmade över bara av att vara i det härliga vädret och de fina omgivningarna tillsammans med inspirerande träningskamrater. Jag gjorde "det lilla extra" på alla pass och allt gick av bara farten - jag kunde liksom inte få nog. Men allting blir ju till slut vardag så nu mot slutet när man blivit lite bortskämd och vant sig vid denna lyx måste man skärpa till sig och plocka fram lite pannben för att kunna fortsätta pressa kroppen. Passen går då från euforiska och "extra allt" till att man liksom gör sitt jobb vilket är helt naturligt såklart - i slutet på ett långt läger ska man ju vara så sliten att inte ens solsken och havsdoft ska kunna trolla bort all trötthet.
Men jag har hållit ihop det och bitit ihop riktigt bra och lyckats leverera kanonpass ända in i kaklet!
Jag har lärt mig otroligt mycket under vår tid här i Tampa. För första gången i mitt liv har jag haft min tränare närvarande på i princip alla pass och fått hjälp med allt från individuella tekniktips till styrketräning. Att ha någon som övervakar min träning har gjort att jag har lyckats pressa mig långt över gränser jag inte själv trott att jag skulle kunna flytta. Jag har vågat träna både mer men framförallt hårdare än på länge som tex att ge mig på ett pass om 6*500m på bana direkt följt av 30min tröskelträning på lägrets näst sista dag vilket jag aldrig hade gett mig på om inte någon pushat mig till det och intalat mig att jag kommer att klara det. Eller 35km långpass på lägrets sista dag. 2,5 timmars alternativpass på cross/cykel. 10*3min i farter långt snabbare än jag vågat nosa på under hela 2014. Försöka springa ikapp med duktiga terränglöpartjejer på gräs... Kan bara tacka Coach A för all pepp - helt otroligt att inse vilken positiv påverkan det har på prestationen att ha någon som tror på ens förmåga när man inte själv har självförtroende nog att göra det.
Tiden här har också bjudit mig på en perfekt balans av roliga aktiviteter vid sidan om träningen i kombination med en härlig frihetskänsla om att inte behöva stressa med något, kunna sova så många timmar man vill på natten och unna sig en tupplur på dagen när andan faller på. Långa och många kaffestunder i solen, upptäcksfärder i omgivningarna, avkoppling i solstolen, biobesök och många trevliga middagar med härligt sällskap och nya bekantskaper har bjudit på en skön semesterkänsla mitt i allvaret.
Härliga veckor att tänka tillbaka på när man snart är tillbaka i vardagens ekorrhjul och den mörka, kalla, svenska vintern.
Men allt roligt måste ju ha ett slut och även om borta är bra är nog ändå hemma bäst så nu ska det faktiskt bli riktigt skönt att komma hem till sin egen säng, sin egen tv-soffa, sin familj, sina vänner och sin egna hemlagade mat.
Men det är en starkare Jossan både fysiskt och psykiskt som återvänder hem.
Vi ses i Sverige!
Fika och promenad på Tampa Riverwalk efter långpasset avrundade vistelsen på ett fint sätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar