Men hård träning i många dagar känns i kroppen. Plötsligt vaknar man inte av sig själv längre utan det är väckarklockan som måste skaka liv i en, hungern vet inga gränser och benen blir stelare för var dag. Idag var sista dagen innan vila och att då göra sig redo för veckans grisigaste pass gjorde väl inte direkt att stämningen på frukosten var så himla livad längre. Snarare rätt spänd och ångestfull...
Juniortjejerna skulle köra 2*5-4-3-2min intervall i stegrande fart på gräs och jag skulle köra ihop med dem. Eftersom jag är marathonlöpare hade jag dock fått order om att komplettera denna benslaktarfest med att köra en 7min intervall innan våra gemensamma stegar och sedan avsluta med ytterligare en 7min intervall efteråt. Grattis till mig!
Vi joggade gemensamt till en park i närheten under guidning av min fina J på cykel som hade rekat vägen dit och väl på plats hade Abbe och Freddan rekat ut perfekta rundor till oss på en stor gräsyta. Fantastiska ledare vi har med oss som gör allt för att fixa och ordna så att vi hela tiden ska få ut maximalt av träningen!!
Sedan var det dags att dra igång plågan med att jag sprang min första 7min intervall medan de andra tålmodigt väntade in mig på startlinjen. Kändes kontrollerat och bra, om än lite ovant att springa på gräs. Sedan fick jag sällskap och det var vansinnigt skönt och grymt bra sparring - på de långa intervallerna blev det jag som drog men ju kortare det blev desto jobbigare fick jag att hänga med så vi hade alla bra nytta av varandra.
Efter första serien var jag så trött att jag ärligt talat höll mig för mig själv under vätskepausen och till och med i smyg fällde en tår av den vansinniga tröttheten. Men att vika ner sig är inte ett alternativ så det var bara att ge sig på det igen och köra även nästa serie. Fick verkligen slita för att hänga med grymt starka Astrid och Klara på de sista två intervallerna - men jag lyckades bra vilket verkligen stärker mitt självförtroende. Vi snackar ju liksom om tjejer med guld och silver från terräng SM i höstas och landslagsuppdrag på det så det kanske inte var så konstigt att de lyckades köra skiten ur en gammal seg marathonlöperska...
När det var som allra jobbigast sprang jag och tröstade mig med att jag nog skulle slippa min sista 7min eftersom vi sprang så himla bra och fort men icke. Abbe var på mig direkt med klockan i högsta hugg och skickade ut mig ensam på min sista bonusintervall. Och det gick ju såklart bra, men tur att han inte gav mig alternativet att låta bli för då hade den aldrig blivit av.
Efter passet var jag så jäkla trött att de fem kilometer som skulle joggas hem nästan var övermäktiga och nu har jag legat raklång på sängen i snart en timme utan att förmå mig att ens gå in i duschen. Men det är en härlig trötthet - som jag har längtat efter att kunna uppnå den där illamående tröttheten genom att jag har tagit ut mitt max och inte för att kroppens skador/sjukdomar begränsar mig.
Och tänk om man alltid hade sådana grymma tjejer som sparringpartners, då hade man kunnat bli hur bra som helst!
Nu har jag nog allt förtjänat lägrets enda vilodag som jag ska utnyttja maximalt genom att i eftermiddag åka till Orlando för att kolla basket ikväll och gå på universal studios imorgon. Och äta väldigt mycket glass.
Kanske ska börja vilan med att äta dessa cupcakes som några av tjejerna köpt för att gratta mig och Jonne på bröllopsdagen. Dekorerade med vigselringar i plast med tecknade figurer på var det verkligen en perfekt genomtänkt present.
Det kallar jag lagkänsla!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar