På förmiddagen idag stod 10*3min med 1min vila på schemat och med tanke på dels mängden träning de senaste dagarna men framförallt med tanke på den upptrappade kvaliteten på träningen var jag lite oroad inför passet. Det skulle kunna tänkas bli rätt plågsamt.
Coach A bjöd dock först på sovmorgon, inte för att det var något vilt nyårsfirande igår kväll men tolvslaget ville man ju uppleva så att köra första passet klockan 11,00 kändes riktigt skönt och det var viktigt för mig att få mina åtta timmars sömn.
Jag och coach joggade till en närliggande park och sedan fick jag hjälp med både farthållning, tidtagning och vätska under hela passet. Första åtta kändes lätta och kontrollerade medan de två sista var rejält plågsamma och då märktes det hur bra det är med någon som pacar och peppar. Nytt för mig var att jag blev uppmanad att inte stirra mig blind på farten utan våga gå på känsla då målet med ett sånt här pass enligt Coach är att springa sig trött, sedan om det just för dagen är 3,30 eller 3,50 fart spelar ingen roll. Det nya tankesättet gjorde att jag slappnade av och inte spände mig och hade sådan ångest som jag brukar ha då jag brukat starta sådana här pass med inställningen att jag typ ska hålla min tilltänkta fart på milen och om jag då inte lyckas med det är passet dåligt. Som om man kan persa varje dag på träning liksom? Fattar inte hur jag har tänkt, inte konstigt att det alltid varit helt vidrigt att springa intervaller...
Med den här avslappnade känslan och när jag inte tittade på klockan förrän efter passet var det genast roligare och och lättare vilket även visade sig när jag kollade farterna efteråt och hade snittat runt 3,30 på alla vilket är långt bättre än jag levererat på länge. Självförtroendepass!
Efter passet återhämtade jag mig med lyxkaffe från Starbucks och tyckte allt att jag hade förtjänat en cackepop (typ en chokladpralin på pinne) som belöning.
Igår var det nyårsafton och det kändes väldigt konstigt att vara här och se bilder i sociala medier på hur ni firade hemma. Jag ska inte säga att jag längtade hem men jag längtade lite efter att alla mina nära hade varit här med mig.
När ni firade in tolvslaget hemma satte vi oss just i bilen tillbaka till hotellet efter två timmar distans i ett naturreservat. Ett pass som sig var ganska udda då parken stängde 18,00 och parkvakten var väldigt sugen på att låsa grindarna och åka hem och fira nyår innebärande att han körde bredvid mig i sin bil på väg ut från parken och Jonne och mina lagkamrater (som redan sprungit klart) satt i vår bil precis bakom. Duktigt stressande att springa med två följebilar som jagade en men samtidigt var jag ju inte så sugen på att bli instängd i parken över natten så det kändes rätt bra att parkvakten var bakom mig och inte framför...
Men som sagt, när jag var klar hoppade även jag in i bilen och vi insåg då att det var tolvslag hemma så i svettiga kläder skålade vi med våra vattenflaskor och käkade en banan och garvade åt att ni i samma stund förmodligen stod hemma i festblåsa och drack skumpa.
Efter dusch och ombyte var det dock även daga för oss att fira in det nya året genom att gemensamt äta en stillsam middag downtown och beskåda de mäktigaste fyrverkerier jag någonsin sett. I över 15 minuter bombade de raketer utmed strandpromenaden som var så hänförande att man inte kunde slita blicken ifrån dem och därmed lämnade oss alla med ett lättare nackspärr som minne. Men det var det värt.
Då vi är på träningsläger och alla hade kvalitet på schemat idag fick detta avsluta kvällen aå vi tog oss tillbaka till hotellet och sussade sött innan klockan ens var 01,00.
Långbord och "black-tie bbq dinner"
Emma får pluspoäng för hon var den enda som lyckades fixa sig en partyhatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar