När det skiter sig, då skiter det sig rejält...

Helgens europacuptävling i terränglöpning för klubblag blev en annorlunda upplevelse. Inte bara för att terränglöpning är en relativt ny bekantskap för min del utan även för att vi fick uppleva allt strul man kan tänka sig på en resa. Och lite till.

Så luta er tillbaka i stolen, hämta en kopp kaffe och förbered er på en lång historia, för hur gärna jag än skulle vilja går inte denna historia att göra särskilt kort…

Allt började bra med att jag tog det säkra före det osäkra och lät bli att lita på SJ som ju är kända för att bli försenade så fort det kommer lite snö, och tog istället den lite obekvämare bussen till Stockholm i torsdags. Detta visade sig vara en vinstlott, diverse tåg var försenade men min lilla Swebus var framme exakt i tid på Cityterminalen i Stockholm och kvällen hos brorsan blev precis enligt plan – hann med både en lätt jogg, lite gos med brorsonen Hugo och även att umgås lite med brorsan och bästa svägerskan.

Tidigt på fredagen drog jag iväg till Arlanda och även flyg nummer ett höll tiden och vi kom till Amsterdam nöjda, glada och förväntansfulla inför en helg i Spaniens värme kombinerat med härlig löpning.

Lyckligt ovetande om vad som komma skulle klev vi därefter på planet mot Barcelona, men då började problemen. Vi satt på planet och väntade, väntade och väntade för att cirka fyra timmar senare bli informerade om att vår flight var inställd. Personalen var vänlig nog att ge oss ypperlig hjälp och information (inte) och rekommenderade holländarna att åka hem och oss andra att leta upp KLM på facebook och sedan stod de på rad vid utgången och önskade oss ”Good luck” med ett (hån)leende på läpparna.

Här kan man ju tro att tolv löpare som inte fått mat sedan frukost skulle vara något aggressiva, kinkiga och beredda att ge någon en omgång med de spikskor vi hade i handbagaget (är det inte konstigt förresten att man får ta med sådana genom säkerhetskontrollen och inte en tandkräm?) men stämningen i gruppen var riktigt trevlig. Mycket tack vare Hanna som räddade både mitt och flera lagkamraters blodsocker genom att vi broderligt delade på hennes proteinbars när hungern var som mest kritisk…

Hur som helst, vi gick av planet och tillbaka in på flygplatsen Shipol (eller var det Shithole?) och ställde oss i den längsta kö jag någonsin sett för att försöka boka om våra flygbiljetter. Fyra timmar senare hade vi faktiskt lyckats med detta, men inte för att kön gick så fort fram utan snarare för att vår ledare Anders på något mirakulöst sätt lyckades komma väääääldigt långt fram i kön. Tur det, annars hade vi förmodligen stått kvar där ännu.

En liten, liten den av den kilometerlånga kön till ombokningsdisken...

Vi fick biljetter till samma flight dagen därpå och sedan var det dags för nästa kö – KLM:s kö för att boka hotellrum. Om den första kön var lång, var denna om möjligt ännu längre och vid det här laget var inte ytterliggare en kö vad vi var sugna på. I riktig laganda delade vi här upp oss så några av oss fixade hotell i den vanliga hotellbokningen, några fixade transfer och några handlade tandborstar och annat som kunde tänkas behövas när man står utan bagage i Amsterdam.

Sent om sido kom vi således fram till hotellet, och vid det här laget var jag så trött att jag var beredd att gå och lägga mig utan kvällsmat och sova bort min hunger, men insåg såklart att uppladdningen redan var katastrofalt dålig och man behöver ju inte göra det ännu värre genom att dessutom skippa maten. Så vi knallade ut på stan i hopp om att finna något ätbart, käkade en pasta och stupade sedan i säng runt midnatt efter den längsta dagen i mannaminne…

Så här glada blev vi när vi äntligen fick lite ordentlig mat efter alla kakor,
mackor, bananer och proteinbars...

Dagen före tävling är det oerhört viktigt för mig att få springa lite och med rädsla att vi skulle drabbas av förseningar även denna dag ville jag ta det säkra före det osäkra och jogga i Amsterdam redan innan avfärd. Louise (Wiker) och Lina (Alatalainen) höll med mig i mitt resonemang så vi samlades i receptionen för en liten morgonjogg. När jag frågade receptionisten om lämplig runda informerade han mig om att det var den kallaste dagen på 25år i Amsterdam. (Såklart!) Kändes ju väldigt lägligt med tanke på mängden vinterkläder vi packat i handbagaget för att resa till Spanien (inte) men när jag frågade om temperatur var det visst bara 5 minusgrader. Lina skrattade nästan ihjäl sig och vägrade ha mössa på sig, hon hade ju just rest från Luleå där det var 32 minusgrader. Så vi gav oss ut i våra vårtights, någon av oss hade mössa någon inte, en annan hade vantar medan någon var utan. Det var ruggigt kallt, tyckte i alla fall jag och Louise redan från början. Efter en stund började även norrlänningen frysa och tackade plötsligt ”ja” till att låna min buff, och efter ca 40 min jogg bestämde vi oss för att det fick vara nog om vi inte skulle frysa ihjäl. Konstigt att fem minusgrader kan kännas så kallt, måste bero på fukten från kanalen?

Så kunde det förvisso ha varit, men när vi kollade temperaturen på hotellet visade den arton minusgrader och receptionisten hade uppenbarligen tittat på termometern i bastun eller nåt…

Efter allt detta strul flöt faktiskt sedan resan under lördagen på precis som den skulle, planet till Barcelona gick i tid, allt bagage kom otroligt nog fram som det skulle och utanför flygplatsen stod en buss och väntade på att ta oss till Castellon så klockan 20,00 klev vi in på hotellet – dock ett helt dygn senare än planerat.

Vi kastade på oss löparkläderna och gav oss ut för att testspringa banan, vilket såklart alltid känns bra men i det här läget var det rätt meningslöst – det var becksvart och vi kunde inte se särskilt mycket av varken underlag eller bansträckning, men det var bättre än inget och vi skapade oss i alla fall ett hum om vad som väntade under morgondagen.

Därefter blev det en mycket sen middag, ett informationsmöte om tävlingen och sedan massage till stela ryggar som suttit och stått på olika färdmedel och flygplatser i flera dygn.

Efter en sådan uppladdning kan man ju tro att kroppen skulle kännas seg men jag hade en bra känsla redan på träningspasset på lördagskvällen där benen kändes pigga och jag var väldigt löpsugen.

Drabbades dock av lätt panik på tävlingsdagen när jag såg hotellfrukosten som inte direkt var lämpad för en tävlingsdag, den bestod mest av bakverk och dessertliknande yoghurtar. Men det var bara att gilla läget och vara tacksam att jag bara behövde fylla på med energi till 6km och inte till ett helt maraton och hoppas att magen skulle hålla sig lugn under loppet trots chocken över avsaknaden av fibrer och mättande proteiner.

Sedan började de sedvanliga förberedelserna och diskussionerna. Bara linne, linne och t-shirt eller linne och underställ? Shorts, korta tights eller långa tights? Spikskor eller snabbskor? Har vi alla nummerlappar? Vem har koll på legitimationerna som ska visas i start? Säkerhetsnålar? Allt var plötsligt som vanligt och allt resestrul var glömt, nu var det full fokus på tävling som gällde!

Vi hade en hel hop med välorganiserade ledare som tog ansvar för allt praktiskt åt oss. Jag är inte bortskämd med att ha sådan service utan brukar mest sköta mig själv, varför det kändes oerhört lyxigt att kunna fokusera på uppvärmning och laddning och strunta i allt det praktiska runtomkring. Vädret var perfekt. Vindstilla och ca 7-8 grader vid start och torra banor så förutsättningar för ett bra lopp fanns.

Skottet gick och en våldsam rusning inleddes där jag hade fullt upp för att värja mig mot alla armbågar och knuffar som tydligen hör till när 80 tjejer ska hitta en bra position på fältet innan banan smalnar av. Som tur var hade jag innan loppet fått en genomgång om hur startproceduren går till med startboxar och trängsel, så jag var hyfsat förberedd på vad som väntade trots att det var något helt nytt för mig.

Jag hamnade precis bakom Hanna (Bartholomew) och bestämde mig för att försöka hänga med henne så länge jag orkade. Jag visste att hon var betydligt starkare än mig i terrängen men visste också att hennes plan inte var att öppna i något vansinnestempo varför det kändes som en bra taktik. Vi hängde ihop (eller rättare sagt, jag hängde efter henne) i två varv och snittade stabilt på ca 3,30/km men på sista varvet var Hanna urstark och drog ifrån mig med nästan 20 sekunder. Riktigt bra sprunget att ha hushållit med krafterna på ett så bra sätt och därmed kunde hon plocka många placeringar när andra började tröttna.

Jag hade inte ork till någon tempoökning på sista varvet men bara genom att inte tappa fart lyckades också jag plocka någon placering mot slutet och är nöjd att jag höll ett jämt (och ganska högt!) tempo med varvtider på 7,07 – 7,03 – 7,04 (första varvet var något längre).

Detta gav en sluttid om 21,14 vilket motsvarar ca 3,32min/km och det i sin tur harmoniserar exakt med mitt pers på 5000m på bana, detta trots underlaget och den knixiga banan. Känner mig nöjd och glad att jag verkar ha gått framåt med snabbheten även denna vinter och hoppas kunna förbättra mig ytterliggare under de månader av försäsongsträning som återstår innan säsongen drar igång på allvar.

Tyvärr tvingades två tjejer i laget att bryta varför vi inte fick någon placering i lagtävlingen och detta lägger ju givetvis lite skugga över ens egen prestation, det är svårt att vara glad och nöjd när någon annan är ledsen och besviken. Men med tanke på den uppladdning vi fick tycker jag inte att det är konstigt att folk blev sjuka och hängiga och inte kunde fullfölja, det är snarare fantastiskt att inte fler fick problem.

Herrlaget klarade sig lyckligtvis betydligt bättre, Haben Idris stod för en fantastisk prestation där han sprang in på 16 plats totalt och laget totalt placerade sig på 9e plats! Starkt och imponerande!

En marathonlöpare i terrängen...

Hanna spurtar mot mål efter sitt superstarka sista varv där hon hängde av både mig och många andra!

Tävlingsdagen avslutades med en mycket trevlig gemensam middag på en spansk familjerestaurang där vi serverades diverse tapas till förrätt, något kött med roquefortsås till huvudrätt och en av de bästa desserterna jag käkat på länge. Det var någon form av glassbakelse bestående av en platta smördeg med en stor kula lingonglass ovanpå och därefter ytterliggare en smördegsplatta ovanpå glassen. Allt var sedan fullkomligt dränkt i chokladsås… Ljuvligt!

På måndagen steg vi upp i ottan för att ta vara på möjligheten att träna ett pass på barmark innan det bar av hemåt mot kallare, och snöigare, breddgrader igen. 25 härliga kilometer avklarades och för första gången under resan fick vi faktiskt se något av Spanien. Castellon verkade vara en fin semesterstad med en härligt vacker strandpromenad, just nu var det dock ganska öde och folktomt då det ju inte direkt är säsong för sol och bad.

Den vackra, men folktomma, strandpromenaden.

Sedan påbörjades hemresan som även den visade sig bli ganska lång med inställt flyg i Paris som resulterade i att jag missade mitt inrikesflyg till Jönköping, fick smyga in och lägga mig på en luftmadrass hos brorsan mitt i natten och sedan ta mig hem med buss till Gislaved under tisdagen för att slutligen komma hem 24 timmar senare än beräknat…

Så ja, det är en något trött och sliten Jossan som nu ändå försöker ta sig igenom mängdvecka nummer ett av två. Ögonen gick i kors på jobbet under gårdagen och när jag kom hem fick jag ett litet psykbryt när jag med löparskorna i högsta hugg gjorde mig redo för 20km intervall och var tvungen att samla kraft genom att gråta en skvätt innan jag tog mig samman och lyckades genomföra ett riktigt kanonpass. Ibland överraskar verkligen kroppen och presterar när man minst anar det, men jag behöver fler sådana mirakel om jag ska lyckas ta mig igenom all tung träning som väntar både denna och nästa vecka.

Giv mig styrka!

Summa summarum har det ändå varit en väldigt rolig resa. Stämningen i gruppen har varit fantastiskt bra hela tiden - alla har pratat med alla och kunnat skratta åt eländet. Att sitta på en flygplats en hel dag visade sig vara grymt bra teambuilding och gav oss verkligen chansen att lära känna varandra ordentligt.

Att springa terräng visade sig också vara roligare än jag hade förväntat mig så nu får det nog allt bli till att springa långa banan på terräng SM, om inte annat så för att få träffa mina fina klubbkamrater ännu en gång!