Jag har just plöjt igenom två mängdveckor fyllda av just det som benämningen indikerar - en massa mängdträning och rent kilometerknarkande, vilket är min absoluta favoritträning och den enda drog jag är beroende av. Min tränare benämner dessa veckor som "grisveckor" men det tycker jag klingar negativt, personligen kallar jag hellre en kvalitetsvecka fylld av tusingar, snabbdistans och backintervaller för grisvecka. Distans är inte grisigt, det är ljuvligt, och jag skuttar högt av glädje när en mängdvecka (grisvecka?) står på schemat och njuter av varenda kilometer jag får avklara på fina skogsvägar i egen fart.
Det enda problemet med en mägdvecka är tiden. Man har ju fortfarande bara 24timmar/dygn till sitt förfogande vilket räcker föga om tre, fyra timmar ska ägnas åt träning, minst åtta timmar ägnas åt jobb och minst åtta timmar ska sovas bort. Man behöver inte vara redovisningskonsult som jag för att komma fram till att det då endast återstår max fem timmar som ska räcka till allting annat.
Den tidsbudgeten är tajt, väldigt tajt.
Jag tycker ändå att jag brukar kunna få ut ganska mycket av dessa timmar genom att pussla och prioritera och jag har aldrig känt att jag behöver offra något, men den senaste veckan har det varit alldeles för mycket av allt och varken jag eller tiden har räckt till.
På revisionsbyrå är februari den mest intensiva månaden där högarna med jobb som väntar aldrig tar slut utan bara växer oavsett hur hårt man sliter. Att jobba heltid är inte tillräckligt för att ens hålla huvudet över ytan och ska man dessutom göra ett bra jobb krävs otaliga extra timmar, och i ett nafs var ett par av mina fem "oförbrukade" timmar borta.
Samtidigt har jag varit vansinnigt trött, så trött att jag undrat vilken sjukdom som attackerat mig och bara väntat på att någon förkylning ska bryta ut men då träningen gått fantastiskt bra verkar så inte vara fallet utan kroppen har väl helt enkelt haft ett stort behov av sömn. Ska vi kalla det vårtrötthet? Vore ju underbart skönt om våren faktiskt var på väg, men även om så skulle vara fallet är det ändå ganska oskönt att vakna varje morgon och inte längta efter dagens utmaningar utan istället redan se fram emot att det åter ska bli kväll så att man får sova igen. Lite extra sömn har jag således känt mig tvungen att klämma in lite här och där och genast försvann ytterliggare "oförbrukade" timmar. Då äta och laga mat, duscha och klä på sig är livsnödvändiga behov men som likväl tar någon timme i anspråk varje dygn var plötsligt alla timmar förbrukade.
Familjen och vännerna då, de som borde prioriteras högst? Ja, då valet synes stå mellan dem eller att svälta ihjäl eller gå till jobbet oduschad har jag helt enkelt fått sätta min tilltro och hopp till att jag i ett tidigare liv förtjänat deras kärlek så till den milda grad att de ändå finns kvar för mig trots att de inte fått en sekund av min tid. Men hur långt vågar man egentligen pressa deras gräns för förståelse?
Just nu sitter jag här ensam och återhämtar mig efter mitt 40km pass (förvisso ett fantastiskt bra pass som lysande avslutning på mängdveckorna) med datorn som enda sällskap och känner mig just väldigt ensam.
Min allra bästa vän hade till idag planerat en hemlig utflykt och hon hade varit omtänksam och förstående nog att välja just söndag då hon vet att mina långpass alltid ligger på lördagar. Men inte denna mängdvecka, på schemat denna söndag stod 40km distans, och hur jag än försökte gick det inte att pussla in både utflykt och långpass varför jag fick avstå utflykten och förstöra hennes planering.
Jag vet att jag har valt själv, jag vet att när man har valt att göra en elitsatsning inom idrott måste träningen komma först och jag vet absolut att jag inte borde tycka synd om mig själv. Men ändå gör jag det just nu när jag för första gången upplever att det gör lite ont att känna att man inte räcker till, ont att känna att man väljer bort någon och ont att förstöra när någon annan har ansträngt sig.
Med tårar i ögonen efter att ha konstaterat att utflykten blev inställd funderade jag en stund över om det verkligen är värt att offra sina vänner för framgångar i sin idrott?
I min tvekan tog jag en nostalgitripp till bilder från min seger i Barcelona, jag tittade på de fem priser jag fick igår som belöning för säsongen 2011 från Villstad och jag läste reportaget om VN:s idrottsmedalj ännu en gång för att påminna mig om varför jag gör det jag gör.
Samtidigt kände jag tillfredsställelsen i min kropp efter dagens väl genomförda distanspass och jag njöt när jag därefter fyllde i träningsdagboken och konstaterade att ytterliggare en vecka blev komplett och exakt levde upp till de mål som fanns när planeringen sattes.
Så förlåt bästa, finaste Annette, men jag tror faktiskt att det är värt det...
 |
| Sådana här dagar är belöningen! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar