Just nu är vi mitt uppe i en lång, härlig påskledighet som för de flesta av oss innebär tid att träffa vänner och familj, vila ut och äta god mat. Påsken är ju också, som så många andra storhelger i detta land, förknippat med ätande och jag läste i en artikel att det äts 6 miljoner ägg i timmen i vårt avlånga land denna helg. 6 MILJONER!
Utöver dessa miljontals ägg tillkommer sedan ett frosseri utan gräns av godis levererat i färgglada pappägg. Överallt skyltar butikerna om smågodis till ett hektopris som långt understiger det ordinarie priset och bredvid godiset exponeras ägg stora som strutsägg som väntar på att fyllas till bristningsgränsen av socker och färgämnen. Barn klär ut sig till häxor, ringer på min dörr och förväntas belönas med ännu mer godis för besväret.
Familjer samlas, påskbrasor tänds, smällare avfyras och påskris pyntas med fjädrar i alla regnbågens färger som sedan får pryda våra annars så stilrena, färglösa och minimalistiska hem.
Och det är väl trevligt.
Men någonstans i allt sockerrus har anledningen till påskfirandet glömts bort och denna helg har likt många andra blivit en helg i kommersens tecken. Jag kommer från en mycket måttligt religiös familj och de gånger jag befinner mig i kyrkan är begränsade till dop, bröllop och begravningar men har trots detta fått lära mig att anledningen till denna extra ledighet inte från början var att länsa hönans bur på ägg eller ICAs smågodishylla.
Vi lever i ett land med ett kristet arv och oavsett om man tror på Jesu korsfästelse och uppståndelse eller ej är detta anledningen till denna extra ledighet, det finns det väl ingen anledning att blunda för eller ens försöka förneka?
I tv inslaget jag såg häromdagen, som kanske inte gjorde mig upprörd utan snarare full i skratt över hur löjligt det kan bli när allt ska vara så himla politiskt korrekt, besökte de ett fritidshem för att vara med på förberedelserna inför påsken.
På det här fritidshemmet fick barnen måla ägg, klä ut sig till påskkärringar och ha påskfest precis som när jag var liten och gick på fritids. Skillnaden var dock att vi emellan äggätande och påskpyntande även fick lyssna till historier om Jesus som illustrerades med små pappbilder som klistrades upp på en tavla. För mig hade det ingen som helst religiös betydelse utan då var det bara en spännande saga om snubben Jesus och den elake Herodes men jag lärde mig något, och det var det viktiga.
På fritidshemmet i tv-inslaget förkunnade fröknarna att "skolan ska vara religionsfri så vi pratar ingenting om anledningen till varför vi firar påsken". Därefter fick några av barnen svara på frågan om varför vi firar påsk och ingen av dem hade svaret på den frågan.
Jag håller absolut med om att man inte ska packa på folk en tro och att skolan ska vara en plats där alla ska känna sig bekväma och välkomna oavsett religion, men jag tycker ändå att det hör till allmänbildningen att veta varför den svenska kalendern innehåller dessa röda dagar som bjuder oss på fyra dagars ledighet och hysteriskt äggätande. Vad är det som är så farligt med att prata om Gud och Jesus även om man inte bekänner sig till den kristna tron? Varför måste vi vara så himla politiskt korrekta?
Även om jag själv, som sagt, inte är aktiv inom kyrkan är jag ändå glad att någon informerat mig om varför denna helg finns - hellre politiskt inkorrekt än insnöad.
På tal om insnöad är detta landskapet som väntar mig på dagens långpass. Vart tog våren vägen? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar