Etapp 4

Idag avgjordes den fjärde etappen som var en bergsetapp om 8,5km. Etappen inleddes med att man startade i Hammerhamn, mitt i en backe, och började alltså stigningen stillastående för att sedan springa 85 höjdmeter fördelat på 1,5km. Det är brant. Därefter följde lite snällare löpning utför och på platten innan etappen avslutades med en spurt uppför 82 höjdmeter fördelat på 473m. Det, mina vänner, är riktigt brant.

Detta var en etapp jag bävat för sedan den dagen jag anmälde mig och i mina ögon veckans största utmaning. Jag var rejält nervös inför starten och tvivlade på om jag ens skulle klara springa uppför spurten eller om jag skulle förnedras genom att tvingas promenera över mållinjen.

Min taktik var att hålla igen de första tuffa 3km och sedan trycka på de nästkommande 5km som bjöd på ganska lätt löpning och därmed förhoppningsvis ha sparat kraft till sista backen genom att spara benen i början, samtidigt som jag eventuellt skulle ha skapat mig ett försprång bakåt genom att trycka på i de snabbare partierna.
Jag följde min plan till punkt och pricka till att börja med, det första uppförslutet kändes kontrollerat och inte alls så farligt som jag förväntat mig. När det sedan blev dags att trycka på kändes kroppen bra och jag hade förvånandsvärt bra tryck i steget med tanke på de fyra senaste dagarnas tävlande.
Men det här var ett lustigt lopp. Det verkade inte som om någon annan ville trycka på i de lättare partierna utan att alla sprang och sparade sig till den vidriga spurten. Den klunga jag låg i visade i alla fall inga tendenser på att vilja trycka på så jag gjorde som dem och höll igen lite grann till vi passerade den chiptidtagarmatta som registrerade att vi började 473m spurten där allvaret började. Här började även en ny tidtagning då det skulle utses en separat vinnare av spurtpris, alltså den som tog sig snabbast uppför backen.

Mina ben kändes tunga när jag började klättringen och där och då kändes det inte som om jag kunnat springa en enda sekund snabbare. Det enda jag tänkte på var att hålla mig springande till målet och det lyckades jag med - även om farten var löjlig.
Precis när jag korsade mållinjen tittade jag åt höger och insåg att jag just blivit omspurtad av den tyska som ligger femma totalt. Hade tyvärr ingen aning om att hon var så nära. Jag slutade därmed fyra på denna etapp men behöll min tredje plats totalt och tappade bara en sekund mot nyss nämnda tyska.
Förvånat kunde jag efter målgång konstatera att trots att det kändes som om jag knappt hade styrfart uppför sista backen blev jag femma i spurttävlingen. Segrarinnan, som även är överlägsen ledare i totaltävlingen, hade en snittfart om 5,32 medan jag hade 6,20. Säger rätt mycket om hur sinnessjukt brant det var.

Med facit i hand känner jag att jag hade kunnat gå på hårdare i spurten idag men att jag av ren rädsla inte vågade. Jag var så rädd, så rädd för den där backen att jag inte vågade gå för fullt då jag var rädd att jag inte skulle orka hela vägen upp om jag tog i för hårt. Borde ha vågat lite mer men det är lätt att vara efterklok.
Nu känner jag mig i alla fall oerhört lättad över att bergsetappen är avklarad och ser avslappnat fram emot morgondagens 10km stadslopp. Som jag ska njuta av lite "vanlig" löpning!

För övrigt har vi idag hunnit med att hyra cyklar för en cykeltur på ön samt besökt Nordeuropas äldst bevarade slottsruin Hammershus.
Lyxar även med morgonjogg på strandpromenaden varje dag som avslutas med ett dopp i havet från klipporna följt av lågfrukost på altanen.
Vår resa till Bornholm innehåller alltså ganska mycket mer än mjölksyra, svett och illamående.
Det är också en underbar semester!

Upplopp i Tour de france stil med massor av folk, graffitti på
asfalten och uppför, uppför och ännu mera uppför....