Jippie!

Äntligen ett positivt besked från min kropp och äntligen en framgång efter allt strul! Nytt PB på 5000m ger mig positiv energi och fyller mig med hopp om ytterligare framgångar under resten av säsongen. Jag är ännu inte snabb, men 17,21,97 får mig i alla fall att tro att jag ändå är på rätt väg med min snabbhetsträning och bäst av allt - att formen är på väg att återvända!

Förhållandena på Sollentunavallen var igår perfekta för långlöpning. Lagom varmt, inte mycket vind och startfältet var stort och innehöll löpare av varierande kvalitet varför i princip alla fick någon rygg som kunde hjälpa till med farten. Ganska länge fanns tre klungor, eller första klungan var väl ingen klunga egentligen utan bara Wiker och en hare som siktade på 16.10. Men där bakom bildades en klunga som gick på en tid strax under 17 min och en tredje klunga (där jag fanns) som siktade strax över 17 min.
Dessa grupper splittrades såklart upp och förändrades efter hand, men ändå kändes det som att man inte blev ensam någonstans i fältet.

För mig var de första tre varven de värsta. Det är så ovant för mig som marathonlöpare att vara på hugget och öppna i hög fart direkt. Efter första tusingen fick jag nästan lite panik över att det redan sög i benen men sedan blev det liksom inte värre utan jag kunde fortsätta mala i ungefär samma tempo resten av loppet. Och det är väl just det som är den stora skillnaden mot att springa marathon, att det ska gå så fort att det är obekvämt redan från början och att man inte kan få panik över att man är ansträngd när man precis har kommit igång. En mara springs ju helt annorlunda då man måste hushålla med krafterna och då man dessutom aldrig under en mara ligger på samma ansträngningsnivå varken vad gäller puls eller syra i musklerna som på ett 5000 m lopp.
Min orutin från banlöpning gjorde också att jag hade väldigt svårt att hitta position då jag inte är van vid att behöva ta för mig och att ta emot knuffar. Detta gjorde att jag länge låg för långt ut i banan, med en eller två löpare innanför mig och därmed sprang på bana två, vilket ju gör att man springer onödigt långt.
Jag låg i en bra klunga första 3km och passerade på nästan exakt samma tid som på 3000m loppet i fredags. (typiskt marathonlöpare att mala på i ett och samma tempo...) Hade som plan att aldrig springa långsammare än 84sek/varv så när jag av brorsan (som dagen till ära var coach) fick en rapport om ett 86varv var det dags för mig att gå upp och dra. Ökade således farten och fick en liten lucka bak till de andra och började jaga nästa rygg en bit framför mig. På bortre långsidan på sista varvet var jag nästan ikapp och ivrigt påhejjad av min stora hejjarklack bestående av familjen, släkten och släktens släkt kände jag mig full av kraft! På upploppet gjorde sig dock ändå min obefintliga spurt sig påmind så istället för att plocka den sista placeringen tappade jag två. Men vad gör det? Det var ju tiden och perset jag var ute efter!
Nu ser jag fram mot en vecka vansinnig gristräning då jag har semester medan maken jobbar och därmed har obegränsat med tid till träning utan att det inkräktar på övriga semesterplaner. Veckan avslutas med att köra långpasset på Jubileumsmaran i Stockholm, blir en utmaning att hålla sig i skinnet och inte springa fortare än de 5min/km jag lovat tränaren att hålla trots nummerlapp och tidtagning. Men det kanske inte blir så svårt med en veckas gristräning i benen...

Men nu ska först perset firas med Diamond Leauge på tv och ett stort lass Tobleroneglass!



Hugo var pigg och glad hejjarklacksledare!

Men efter att ha tagit över coachjobbet blev han
ganska sliten framåt kvällen...