Mitt roligaste marathon

Idag gick jubileumsmaran som firade att det var 100år sedan marathonloppet på OS i Stockholm avgjordes. Startskottet gick 13,48 precis som för 100år sedan och loppet avgjordes så långt det var möjligt på samma bana. (vägnätet har ju förändrats en del på 100år)
Funktionärerna hade tidstypiska kläder, i vissa vätskestationer bjöds på samma godsaker som 1912 och banan kantades av orkestrar och körer som framförde musik från den tiden med en ensam man med ett positiv som banans musikaliska höjdpunkt om du frågar mig. Pris hade utlovats till de löpare som hade bäst utklädnad och även utklädd publik belönades med rabatt när de köpte fika och roligt nog var det många som anammat detta och faktiskt var utklädda - såg b l a en löpare klädd i kostym, hög hatt och löparskor.
Stämningen i start- och målområde var fantastiskt positiv och avslappnad. Det kändes härligt och väldigt ovant att vara på stadion utan att vara nervös och istället kunna titta på allt kul som fanns att se och att prata med alla trevliga människor. Det märktes verkligen tydligt att de allra flesta såg det hela som en jippogrej och var där i första hand för upplevelsens skull och inte för att jaga tider.
Alla utom min lillebror.

Hans önskan var att av sin syster bli harad runt banan i femminuters fart och då jag inte hade plats i min tävlingskalender för att tävla i marathon och hade anmält mig till loppet för att ha det som ett långpass var det ju perfekt att samtidigt kunna erbjuda hjälp till någon annan. När även min storebror anmälde intresse att "sociallöpa" blev det hela än bättre då jag därmed fick en unik chans att få uppleva ett marthonlopp tillsammans med båda mina syskon.

Vi höll ihop hela vägen från start till mål och min lillebror, som aldrig tidigare varit under 3,5 timme på marathon, sprang lysande bra och med lite pepp från sina syskon bet han ihop även när benen värkte i de sega uppförsbackarna och när vi närmade oss målet insåg vi att hans personliga rekord skulle krossas. Glädjen och känslan var nästan som om jag själv hade persat och det kändes som om vi lyckades som lag - även om jag givetvis inte ska ta äran från brorsan som ju själv tog vartenda steg runt den tunga banan!

Jag hade som plan att kliva av vid orginaldistansen, 40km, för att slippa få en träningsmara som säsongsbästa men när vi närmade oss stadion ville jag inte för mitt liv missa chansen att få gå i mål tillsammans med mina bröder efter att ha hållit ihop hela vägen, så efter passeringen av 40km rev jag av mitt chip från nummerlappen, kastade det i soptunnan och fullföljde hela maran tillsammans med brorsorna.

Höjdpunkten i hela mitt löparliv nåddes när vi hand i hand fick passera mållinjen medan speakern förkunnade att "here comes Josephine Ambjoernsson, hässelby SK, together with two gorgeous men".
Tror aldrig jag har sprungit med sådan glädje och stolthet som idag och är så oerhört tacksam att jag fick chansen att göra det jag älskar mest (springa marathon) tillsammans med dem jag älskar mest (familjen).
Det är fullkomlig lycka för mig!