Ja, för det känns som om det var ett tag sedan det avhandlades något inom just det ämnet här på löparbloggen vilket ju är lite konstigt med tanke på att träna ju är det jag gör mest hela tiden. Ibland får jag dock för mig att ni läsare dör av uttråkning om jag var dag rapporterar om hur långt jag sprungit, hur fort jag sprungit, vart jag har sprungit, hur det kändes, hur jag mådde och... Ja, ni vet. Ett träningspass går ju liksom analysera sönder och bryta ner i molekyler om man vill, man kan älta det i timtal och grubbla över vad man gjort och inte gjort, man kan läsa in pulskurvor från gps:en till datorn och därefter sitta och stirra på Google map över vart man har sprungit.
Eller så gör man som jag och skiter i det.
För när jag tränar, då jäklar tränar jag. Då är det fullt fokus och då finns inget annat i världen, då är det väsentligaste i livet att jag presterar exakt det som min tränare har sagt åt mig att prestera. Men när jag har tränat klart så har jag tränat klart liksom, då skulle det aldrig falla mig in att lägga massa tid på att leka med datorprogrammet som visar analyser om hur jag sprungit eller att analysera, vända och vrida allt för mycket på det jag nyss gjort. Min analys av ett pass pågår under stretchen och duschen efteråt samt under ifyllnaden av träningsdagboken där tränaren förväntar sig en kommentar om hur det kändes men sedan är det nog, och det är dags att fokusera på annat. Visst, om passet gått åt skogen är jag förmodligen lite gladare resten av dagen, har det gått dåligt är jag mest troligt ganska sur, men så gott det går försöker jag snabbt byta skepnad, lämna löparjossan i duschen och komma ut som en annan Jossan. Kontors-jossan, bästakompis-jossan, fru-jossan, syster-jossan, kollega-jossan, ja just den Jossan det är dags att vara just den stunden. För mig är det viktigt att både få, och kunna vara, något mer än löpare även om löpningen såklart hela tiden finns med i alla mina olika skepnader eftersom bästis-jossan kanske måste tacka nej till vinet på tjejkvällen för att hon ska tävla, kontors-jossan ibland måste vara ledig ett par timmar från jobbet för att träna, fru-jossan måste lägga lite mer av vardagens hemmasysslor på sin man för att tiden annars inte räcker till.
Men ändå, för mig är det viktigt att utnyttja den lilla tid på dygnet då jag inte tränar, rehabar eller förbereder träning till att göra "vanliga" saker och vara en " vanlig" tjej för att påminna mig själv både om att det finns annat av värde i livet än löpning och om att mitt värde hos mina nära och kära inte mäts i mina prestationer i löparspåret. Det ger mig den nya energi jag behöver för att orka fokusera på nästa pass och på passet därefter, och det är den sidan av mig jag vill att ni ska få se när mina inlägg även får handla om slottsweekends, hur det är att vara vasaloppspublik eller om att käka brunch med sina bästa vänner. Jag vill visa att man kan kombinera elitlöparlivet med annat, även om det aldrig blir riktigt ett helt vanligt liv och det är ju heller inte det man eftersträvar för man vill ju ge löpningen allra störst plats, låta den vara det viktigaste man har. Därför är det nog trots allt dags att göra en analys och att bjuda på en uppdatering av läget!
Jag kan summera upp en januari och februari som har varit kanon ur träningssynpunkt, i första hand sett till mängd, och jag kan vid en jämförelse fyra år bakåt i tiden konstatera att jag har slagit personligt rekord i antal löpmil. Troligen har jag dock inte slagit rekord i kvalitet på dessa mil då vintern har varit ovanligt lång och ovanligt elak mot oss långlöpare. Inte en enda snöfri dag på flera månader har inneburit att man inte har kunnat få ut den där sista lilla udden på kvalitetspassen utan istället har fått en hel del pass där man har nöja sig med "att göra det bästa av situationen". För första säsongen någonsin har jag, i ett försök att just "göra det bästa av situationen", testat att köra mer regelbundet på löpband genom att lägga ett kvalitetspass/vecka på bandet. Jag har tvekat mycket inför detta upplägg då jag alltid varit skeptisk till band och funderat mycket på hur mycket det egentligen ger att stå och "springa" på en maskin som sköter hela drivet i steget åt dig där det känns som att det enda man egentligen behöver göra är att lyfta på fötterna. Har därför oroat mig för hur mycket fart jag tappat under vintern men nu när barmarken äntligen har kommit och ett par veckors träning med fokus på fart och kvalitet har kunnat genomföras utomhus får jag säga att det faktiskt känns som om jag har bibehållit ganska mycket av farten och har till och med förvånat mig själv med att springa bra mycket snabbare på både snabbdistans och intervaller än jag gjort på mycket länge. Om det är vårkänslorna och det extra "spritt i benen" man får av att äntligen få springa i dagsljus och på barmark, om det är en effekt av en välbalanserad vinterträning eller av att jag nu kan hantera min magsjukdom vet jag inte, och egentligen bryr jag mig inte om orsaken. För fort går det och bra känns det, och det räcker gott för mig.
I vinter har jag även ändrat en del i min träning och gått från en tidigare ganska jämn träningsbeläggning där den ena veckan varit den andra lik till att dela träningen i kvalitetsveckor och distansveckor. Tanken är att under distansveckorna ha rent fokus på att springa många mil och att farten på passen en sådan vecka är av underordnad betydelse - det är alltså okej att benen är lite slitna med resultatet sämre fart på kvalitetspassen eftersom distanspassen ska prioriteras. På kvalitetsveckorna gäller det motsatta, fokus ligger enbart på fart innebärande att kvalitetspassen springs med pigga ben i högsta fart, distanspassen i första hand har återhämtningssyfte samt att mängden mil på dessa veckor är väsentligt färre än under distansveckorna. Gemensamt för de båda veckorna är dock att nyckelpasset långpass alltid är med på schemat, med tendensen är att de drar iväg mot 40km i lägre fart på distansveckan och mot 32-35km med högre inslag av fart under kvalitetsveckan.
Känslan är att detta upplägg funkar utmärkt för mig, jag upplever det som betydligt enklare att prestera på topp när jag vet att jag kan gå för fullt på kvalitetspassen utan att omedvetet spara mig till något distanspass dagen efter eller att behöva plåga mig igenom 40km för att benen är stela som pinnar efter gårdagens tuffa kvalitet. Istället för att ofta få resultatet att både kvaliteten och distansen genomförs som bara okej pass känner jag att det nu fler gånger resulterar i riktigt bra pass där jag får ut max både på kvaliteten och distansen.
Detta nya upplägg i kombination med ökad styrketräning för ben, bål och säte samt fokuserad sprintträning och löpstyrka inomhus med sprinters från den lokala friidrottsklubben samt mer rörlighetsträning gör att det känns som om något har hänt i min kropp. Jag upplever att jag har bättre tryck i steget, mindre problem i motlut och framförallt att jag alltid har bättre fokus och ork att prestera från första till sista minuten på passen.
Så det känns bra just nu, riktigt bra, men att prestera på träning och att slå träningsrekord är en sak, att göra det på tävling är en annan. Det som inte syns i resultatlistorna det finns ju liksom inte så ärligt talat är ju träningsrekord inte värt ett skit. Nada.
Därför är det nu dags att börja blicka framåt mot tävlingarna 2013, som nu faktiskt inte är långt borta. Om bara två veckor är det dags för premiär i Holländska Venlo där jag på en halvmara ska få ett första tillfälle att på riktigt mäta hur jag ligger till, om allt slit i kylan och snömodden har varit till nytta och om min nya, starka känsla i kroppen är på riktigt eller bara inbillning.
Önskar mig i alla fall en bättre start på 2013 än avslutet på 2012, det tycker jag att jag har förtjänat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar