Premiär med blandade känslor

Då var tävlingssäsongen 2013 igång, men det var med blandade känslor jag korsade mållinjen på dagens halvmara i holländska Venlo.
Som jag anade i gårdagens inlägg verkade inte förutsättningarna för loppet bli de bästa då det var kallt och blåsigt och mina farhågor besannades - det blåste om möjligt ännu mer idag än tidigare i helgen och temperaturen visade -3 grader. Inte superupplyftande när speakern upplyser oss om att detta är det sämsta vädrets i Venloops historia. No kidding liksom, jag höll på att frysa häcken av mig redan på uppvärmningen och då var jag ändå en av de få som varit klok (feg?) nog att välja långa tajs med kylan och de krampande benen från Stockholm marathon i färskt minne.
Förutsättningarna var således långt ifrån optimala och alla eventuella tankar på PB var bara att lägga i papperskorgen på en gång. Här handlade det om att göra det bästa av situationen.

Kände mig ändå lätt i kroppen när skottet gick och hade bra tryck, ett flyt i steget och ett bättre rörelsemönster än jag någonsin känt så de var ingen tvekan om att formen fanns där. Första 7-8km, där det var vindstilla och stundtals medvind, var superfina och första milen avklarades strax över 36min vilket var helt enligt plan. Men sen började skiten.
Utmed floden blåste det så kraftig sidvind att jag stundtals slog i det ena benet i det andra för att vinden tog tag i det i luften och blåste det åt sidan. På broarna blåste det så att mina linser torkade och jag knappt kunde se och de sista 3km mot målet var ett skämt. Det var som att springa in i en vägg och det kändes som att för varje steg framåt kom jag två steg bakåt. Är man så dum att man då tittar på klockan får man skylla sig själv, för det är verkligen inte peppande att se att man plötsligt taktar över fjuttiga 4,00. Då vill man bara hem och lägga sig under ett täcke, dricka te och framförallt inte vara kvar i den där förbannade kylan och blåsten och springa på nästan pinsamma tider.

Men självklart fortsatte jag de där sista, riktigt trista kilometerna mot mål och det är bara att tacka alla snälla holländare som tagit sig ut i det dåliga vädret och kantade gatorna in mot centrum som med sitt hejjande gav kraft att ändå kämpa på och framförallt livade upp stämningen och gjorde det hela lite kul där i misären.
I mål på 16e plats med en tid på strax över 79min, ca 2min sämre än planerat, får anses vara en godkänd premiär efter de förutsättningar som rådde.
Helt okej, men inte mer.

Jag tar dock med mig den positiva känslan i kroppen, att jag kände mig pigg, stark och lätt och som att det ändå har hänt något i min kropp under vintern. Att jag inte kroknade utan att känslan var att den halvdåliga tiden i första hand berodde på vädret. (Vågar säga så eftersom flera andra vittnat om hur även de missat sina mål med 1-2min) Jag tar också med mig glädjen och tryggheten av att min mage inte strulade utan alltså numer verkar hålla för 21km i tävlingsfart.
Med detta i ryggen börjar redan imorgon förberedelserna för Linz marathon, nu vet jag att formen finns där, att jag är frisk, så om bara vädret är med mig ska jag våga sikta högt och jaga perset. Jag vill tro att jag kan, jag har sett på träning att jag kan och att jag är stark - kanske starkare än någonsin. Därför är det hög tid att jag får till det på tävlingarna nu också så jag får ett bevis på min styrka, för nu var det länge sedan jag fick lite stolpe in och lite flyt när nummerlappen plockades fram.

Jag tror att det är i Linz det vänder.