Första söndagen i mars. Den enda dagen på året man ligger och slappar framför tv:n en hel förmiddag iklädd pyjamas utan det minsta dåliga samvete och utan att känna sig det minsta stressad. Med kaffe och blåbärssoppa nära till hands är det dags att följa Vasaloppet.
Det är en tradition jag har haft med mig sedan jag var liten och så länge jag kan minnas har det varit heligt att bänka sig i god tid för att se lemmeltåget som lämnar Berga By. Efter att nu ha varit på plats på öppet spår två år i rad känns det dessutom annorlunda då man känner igen sig från de olika kontrollerna och eftersom jag har en "expertkommentator" bredvid mig som dessutom själv har skidat hela banan och kan berätta om hur det är att åka i backarna vid starten, hur spåren är uppbyggda och vilken energi som levereras i de olika kontrollerna,
I år har jag dessutom längtat lite extra efter denna "slappa" söndagsunderhållning då jag har några dagar bakom mig som inte lämnat många sekunder till att andas ut och slappna av varför det känns otroligt skönt att ligga hör och slöa.
Att vara ledig från jobbet mitt under vår högsäsong när det är som allra mest att göra straffar sig onekligen så efter att ha varit borta för just Öppet spår måndag och tisdag var högarna med jobb stora och jag har fått jobba som en iller för att hinna med allt som måste hinnas med. Det svåra för mig jämfört med mina kollegor är att trots att jag har varit borta från jobbet och borde/behöver jobba ikapp har jag inte möjlighet att sitta kvar hela kvällarna då jag har lika mycket träning som ska hinnas med på dagarna oavsett om jag har varit ledig från jobbet eller ej. Det är väl enda gången jag upplever träningen som ett stressmoment, när man känner att man går ut och tränar med dåligt samvete för man känner att man borde gjort något annat och borde varit ögon annanstans. Samtidigt vet jag att om jag istället struntar i träningen och jobbar istället blir jag minst lika stressad för det och även då får samma känsla av att jag borde vara någon annanstans. I sådana lägen vill man kunna klona sig och vara löpar-Jossan och kontors-jossan på samma gång.
Men eftersom det inte går har jag istället intagit skepnaden av duracellkanin och levt med en snittpuls nära tröskeln dygnet runt sedan i onsdags.
Men det är ju självvalt, jag har ju tagit ledigt för roliga saker och då får man bita ihop och tänka på varför det är som det är och hur härlig belöningen för all stress faktiskt är.
För veckan avslutades med att jag tillsammans med damklubben åkte iväg till Bjertorp slott där vårt årsmöte skulle äga rum men där vi i första hand skulle njuta av varandras sällskap, slottsvandring, en femrätters middag och en övernattning i slottets härligt inredda hotellrum där alla rum har en egen individuell design.
Där insåg jag att det minsann varit värt de senaste dagarnas stress för så mycket god mat, så härlig miljö och så många roliga och intressanta samtal med fina människor har jag sällan varit med om. Tiden flög iväg och trots att det var fredag, en dag då hela veckans trötthet brukar göra sig påmind och ögonlocken brukar börja bli tunga redan efter första resan i På Spåret, var klockan närmare 01,00 innan jag med förvåning tittade på klockan och insåg att det var dags att gå och lägga sig.
Efter några timmars sömn pep väckarklockan vid 07,00 och jag smög upp så tyst jag kunde för att inte väcka min rumskamrat Malin, snörande på mig löparskorna och attackerade löpbandet i det nybyggda slottsgymmet. Som ni vet älskar jag inte löpband men då jag inte hade hunnit kolla in omgivningarna och hade begränsat med tid och därmed absolut inte hade marginal att springa fel och riskera att missa årsmötet kändes bandet som en bra lösning. Den här gången var det dock inte så drygt som det brukar vara för alldeles ensam på gymmet fick jag välja tv-kanal och lyckan var total när det visade sig att en textad repris av uppdrag gransknings omtalade program om doping visades. Någon tid för tv tittande hade ju inte funnits tidigare i veckan och då det kändes som om jag var den enda i landet som inte sett denna omtalade sändning blev det perfekt att ägna min timme på bandet åt att vara djupt fokuserad på blodvärden och bortförklaringar samtidigt som 15 halvsnabba kilometer med fartökningar passerade utan att jag knappt märkte det mer än möjligen av svettdropparna som ibland skymde sikten.
Vad jag tycker om dokumentären och vad jag tror om dopingens förekommande låter jag vara osagt och lämnar åt andra förståsigpåare, konstaterar bara att det var ett intressant reportage som räddade mig från löpbandsdöden denna morgon.
En sen, rejäl frukost och ett årsmöte senare begav vi oss hemåt igen och knappt hann jag hem innan det var dags att fortsätta livet som duracellkanin genom att förbereda inför det kombinerade födelsedagskalas/inflyttningsfest som vi arrangerade på lördagskvällen.
Handla mat, laga mat, köpa present, städa, vara social, komma i säng för sent - ja ni vet hur det är, roligt roligt men också stressigt stressigt.
Men nu har duracellkaninen lämnat vårt hem, lugnet har lagt sig och det är istället en avkopplad soffpotatis som ligger framför tv:n och inte planerar resa sig förrän segraren passerat linjen i Mora.
Hoppas innerligt att det inte blir någon ny rekordtid i år för 3,38 innebär på tok för lite tid för mig för blåbärssoppa och återhämtning innan en ny vecka ska ta vid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar