Öppet spår

I arla morgonstund, eller sena natten om man så hellre vill, steg jag och maken upp för att bege oss mot Berga By där starten för Vasaloppet äger rum. Det gick naturligtvis buss från hotellet så min tidiga morgon var självvald, Jonne kunde tagit bussen och jag anslutit efter banan, men har jag åkt hela vägen hemifrån vill jag ju vara med så mycket som möjligt varför vi istället tog egen bil till starten. Förresten är det väl det minsta man kan begära att jag EN gång offrar mig på den obekväma tiden med tanke på hur många gånger Jonne har följt med mig på olika lopp runt halva jorden, stått och frusit bredvid marathonbanor och inte minst skjutsat mig till årets träningsläger klockan 04,00 på nyårsdagen.
Som sagt, dags att betala tillbaka!

När man står där vid sidan om starten och känner nervositeten dallra i luften, ser alla som värmer upp och förbereder sig inför kraftprovet är det inte utan att man själv blir sugen och längtar efter race. Stämningen i en startfålla är obeskrivligt härlig där förväntan blandas med skräck när ingen egentligen riktigt vet vad som väntar de närmaste timmarna mer än att det är något stort på gång.
Ovant att stå där, vid sidan om, med en kopp kaffe och lugnt betrakta de andra och veta att min enda uppgift för dagen är att förse min make med energi utmed banan, hejja så gott jag kan och typ njuta av solskenet däremellan.

Efter att starten gått och Jonne tillsammans med 6000 andra skidåkare börjat sin långa färd i fädernes spår strosade jag i lugn och ro tillbaka mot bilen och så började även jag min färd mot Mora. Egentligen ganska lik Jonnes färd, samma sträcka och paus vid samma kontroller, dock med den lilla (!) skillnaden att jag färdades i en varm bil och fick njuta av mitt kaffe i lugn och ro i solskenet vid kontrollerna istället för att illamående pressa i mig sportdryck. För om Jonne jagade pers i skidspåret slog jag pers i kaffedrickande. Vid varje kontroll blev det naturligt att ta minst en kopp kaffe då det både gav mig värme och hade en lugnande effekt när jag nervöst stod där och väntade med klockan i högsta hugg, orolig för i vilket skick min man skulle befinna sig i nästa gång vi sågs.

Jonne passerade mer eller mindre pigg på alla våra avtalade platser, ibland fick jag pusha och peppa en massa för att ge honom kraft, ibland fick jag tjata och tvinga i honom den choklad eller de russin som han så väl behövde men de allra flesta gånger var det en otroligt målinriktad och fokuserad Jonas som passerade och som knappt hade tid att stanna till i sin iver att nå målet. En man med ett pannben och en vilja som jag inte tidigare träffat på under de tretton år vi känt varandra.

Jag fick också en inblick i att det är med blandade känslor man coachar fram den man älskar under sådana här utmaningar. Plötsligt förstod jag hur svårt det är att se den man bryr sig allra mest om i världen ha det jobbigt, må dåligt, plågas och ha ont och ändå försöka pressa personen att fortsätta lite till, ta i lite hårdare eftersom man vet att det ju egentligen är vad de själva vill även om de just då tvivlar på sin förmåga och undrar varför i hela världen man utsatt sig för detta frivilligt? En kram och lite kärlek i det läget snarare stjälper än hjälper och snarare framkallar och förstärker känslan av att vara trött och ynklig än ger kraft att ta fram jävlar anammat och pannbenet.
För när man är trött och allt känns jäkligt kanske man VILL ha en kram men vad man BEHÖVER är en spark i rätt riktning, inte en massa daltande. När Jonne stannade till vid kontrollen i Hökberg (71km) såg jag hur sliten han var, hur illa han mådde och hur ont allt just då gjorde. Tro mig, jag visste precis vad han kände, och jag nästan kände det själv i min egen kropp. Just här förstod jag vilken rustning Jonne alltid måste ikläda sig på mina marathonlopp när jag når den där punkten av trötthet och förtvivlan för att kunna vara i första hand coach, inte make. Nu var det istället jag som fick bita ihop för att vara Jonnes tuffa och hårda coach istället för omhändertagande fru och leverera tidsangivelser, näring och peppande ord när jag av hela mitt inre egentligen bara ville ge honom en kram, torra kläder och ta med honom hem istället.
Nyttigt för oss båda att byta roller för en dag och få ökad förståelse för den andra.

Men lika lätt som det var att känna hur ont och jobbigt det stundtals kändes, lika lätt var det att känna hans glädje och hans underbara känsla när han passerade sista krönet inför upploppet, sprack upp i ett stort smajl och höjde näven i skyn när speakern förkunnade att de åkare som nu går i mål klockas på ca 6,45. En tid som han dels själv inte förväntat sig innan loppet och dels innebar ett pers med 52min. Ja, ni hörde rätt, 52 min!

6,47,09, en förbaskat bra tid av någon som enligt sig själv "inte är någon konditionsidrottate", "inte är uthållig" och "bara åker lite skidor utan plan, utan mål för att det är skoj".
Stolt blir man.