Castellion

Den här gången flyter vårt Europcupsäventyr på betydligt behagligare än förra årets misär där ett dygn på en flygplats, kyla, dåligt med mat och sömn och testjogg av tävlingsbanan i mörker bara var några av de många missöden som drabbade oss.
I år anlände vi helt enligt tidtabell med flyget och anlände till ett soligt och varmt Castellion i lagom tid på fredagseftermiddagen för att hinna med att i lugn och ro jogga bort stelheten från resan på ett distanspass utmed strandpromenaden innan det blev alltför sent.
Efter incheckning på rummet som jag delar med trevliga Madelene Larsson som också är smålänning (väldigt tryggt, båda känner sig som hemma!) blev det en middag bestående av hotellets mycket medelmåttiga buffé. Diverse hopplock dukades fram där den ena rätten sannerligen inte matchade den andra och gav ett intryck att det måste vara en mycket sinnesförvirrad kock som komponerat menyn. Jag har rätt svårt att se hur en pasta med tomatsås kan ses som tillbehör till en fiskfile eller hur en friterad ostpinne matchar minestronesoppan men är man bara tillräckligt hungrig funkar det mesta.
Mycket besviken kunde jag dock återigen konstatera att Sverige synes vara enda landet i världen där "kaffe på maten" är mer regel än undantag när jag besviket fick lämna kaffemaskinen utan uträttat ärende då de hade stängt av den under kvällserveringen.
Trötta av resan och utan koffein i kroppen stupade vi i säng redan vid tiotiden och sov som klubbade sälar till klockan brutalt väckte oss för morgonjogg. Då bör det tilläggas att den brutala väckningen ägde rum 7,30 och inte alls i ottan, men i kroppen kändes det av någon anledning som 05,00, och jag kunde betalat ganska mycket pengar för att fortsätta sova någon timme till.

Men eftersom det var oklart vem som skulle mutas för att ge mig sovmorgon blev det istället en härlig morgonjogg i lugn fart där vi tog oss runt stan i den behagliga temperaturen av 12 grader och där vi inte nog kunde sluta prisa känslan av hur underbart skönt det var att slippa vinterkläderna och byta snömoddiga vägar mot torr asfalt. När det sedan var dags för frukosten fortsatte hotellet att leverera sin fantastiska kokkonst och det roligaste jag lyckades skrapa ihop på buffén var en torr baguette med stenhårt margarin med någon läskig fabrikspressad skinka som topping, och en jordgubbsyoggi som såg ut som om den var färgad med karamellfärg och smakade som glass. Och då tyckte jag att jag gjorde de bra valen i buffén som i första hand bestod av kakor och chokladmjölk. Stort plus dock för att kaffemaskinen nu var igång, fyra koppar räddade frullen som för övrigt blev väldigt lång och trevlig då vi tjejer hade så mycket att prata om att vi blev sittande till vi blev ombedda att lämna lokalen då det var dags att stänga.

Därefter gav sig stora delar av dam- och herrlaget ut på äventyr med målet att ta oss till stadens centrum med buss. Självklart frågade vi ju inte i receptionen hur detta skulle gå till, vi är ju vuxna människor liksom - hur svårt kan det vara? Väldigt svårt visade det sig.
Vi gick, gick och gick till vi kom till en busshållplats som verkade lämplig men dock saknade info om vilka tider en buss skulle kunna tänkas passera. Knallade därför in på en bensinmack och frågade om råd hos kassörskan som inte kunde ett ord engelska men pekade på klockan att nästa buss skulle komma om en halvtimme. Hela gänget satte sig således i busskuren och väntade, väntade och väntade och när bussen till slut väl anlände till allmänt jubel fick vi bara en hånfull blick av busschaffisen innan han trampade till på gaspedalen och körde förbi. I sådana lägen vill man visa finger, men eftersom vi ju är vuxna människor höll vi tillbaka denna irrationella impuls och såg oss istället besegrade, gav upp hoppet om att nå det moderna centrumet och knallade istället in mot det lilla centrumet i den gamla delen av stan. I den i lågsäsong sovande staden var det enda vi kunde ros oss med att handla frukostvaror på en supermarket för att rädda uppladdningen inför morgondagens tävling innan vi promenerade hem längs den vackra, men folktomma, strandpromenaden.
När vi kommer hem och under lunchen beklagar oss över hur omöjligt det var att ta sig till centrum visar det sig att tjej-juniorerna, med en snittålder på ca 16år, minsann lyckats knäcka nöten som vi vuxna inte klarat genom att ta bussen direkt utanför hotellet och därmed hunnit både dit och hem och lite härlig shopping däremellan.
Gammal är inte alltid äldst...

Nu har vi just testjoggat banan och inspekterat startfållorna och känner oss därmed betydligt bättre förberedda än förra året. Banan är exakt samma som då och avgörs tre varv på en 2km slinga i en park. Inte en enda backe så långt ögat kan nå och underlaget är bra, bestående av grus och torrt gräs. Verkar alltså som att det finns möjlighet till bra fart på loppet då enda hindren består av ganska många tvära svängar, lite grenar att ducka för om man vill undvika rivsår i ansiktet samt att hålla sig på benen i trängsel och knuffar.
Personligen känner jag mig kanske inte så pigg och fräsch i benen som jag hade önskat men det är helt självförvållat. Detta är inte en prioriterad tävling i min planering varför träningen inte har anpassats till någon toppform utan istället har varit väldigt tuff med planen att bygga upp mig för att springa bra om ett par månader. Ser man bakåt fyra år i min träningsstatistik har januari varit min bästa månad både sett till antal löpmil och till tider och kvalitet på passen vilket såklart känns bra, men också känns i kroppen. Januari avslutades ju som ni alla vet i torsdags innebärande att endast fredag och lördag har ägnats åt lugnare träning som laddning inför morgondagens lopp. Som vanligt reagerar min kropp på omställningen från stenhård till lättare träning med att det känns som om flera veckors trötthet sköljer över mig på en gång när jag slappnar av, benen känns stumma när jag springer och lätt avdomnade och krampande när jag är stilla. Min plan är att sova många, långa timmar i natt och hoppas på att det ger mig den kraft och energi jag behöver för att ändå kunna få till ett bra race imorgon.
Min personliga målsättning är att få ett lopp med bra känsla, ge kroppen en rejäl genomkörare och att få ett test på om min mage nu efter medicinering återigen är redo för en tävling. Realistiskt är att jag troligen är långsammast i vårt lag och om jag kan ligga någonstans strax bakom mitten av resultatlistan totalt är det bra.
För laget jublar vi och är nöjda om vi hamnar på övre halvan, det är inte lätt att hävda sig mot de sydeuropeiska lagen som är mitt i sin tävlingssäsong medan vi nordbor är nerkörda i försäsongsträning.
Men vi ska kämpa till all ork tar slut, vi ska spurta för varenda placering, kämpa för laget, för varandra och framförallt ska vi ha vansinnigt, galet roligt!
Go Hässelby, go!