De första månaderna varje år då högsäsongen på revisionsbyrån sammanfaller med de mest krävande träningsmånaderna på året är livet hektiskt och lämnar inte många stunder över till dödtid. Full fart från morgon till kväll och andan i halsen för att hinna med allt man vill och allt man måste göra.
Även om det är krävande och stundtals såklart också ganska jobbigt gillar jag det ändå på något sätt, det är som att när jag har som allra mest på agendan blir jag dubbelt så effektiv. När jag kommer hem från en dag på jobbet där kundbesök och möten avlöst varandra i en rasande fart är det som att jag har ångan uppe och av bara farten även kastar mig ut i löparspåret utan att varken fundera på eller känna efter hur sliten jag egentligen är efter morgonpasset, gårdagens intervaller eller de där mördande styrkeövningarna. Istället njuter jag av att någonstans i den tyngsta backen eller på den snabbaste intervallen lämna dagens stress och olösta problem i vägrenen för att åter komma hem, tömd på energi i kroppen men full av energi i knoppen att åter vara sugen att möta ännu en dag av bokslutsarbete och löpning i en härlig, intensiv blandning.
Så träningen flyter på bra, även om jag fick hålla igen lite i förra veckan då en förkylning bröt ut efter hemkomsten från Spanien. Ska jag vara ärlig blev jag nästan glad att jag blev förkyld eftersom jag då fick en förklaring till varför terrängloppet i Spanien gick lite långsammare än förväntat och till att återhämtningen dagarna efter loppet var katastrofal.
Efter en rejäl dos vitaminer, echinagard, lugnare träningspass, mycket vätska och mycket sömn var jag i måndags redo att ta mig an en ny distansvecka med full kraft utan ett spår av bacill i kroppen. En distansvecka som har bjudit på flera höjdpunkter ur träningssynpunkt med b l a ett kanonpass tillsammans med min gamla klubbkamrat Janne i Villstad som, med nyvunna veteran SM medaljer i sprint, roade sig med att plåga sin marathonlöpande kamrat med massor av korta sprintlopp toppat med den ena vansinniga styrkeövningen efter den andra. Att köra detta kvällen innan 38km distans varav 5km tröskel stod på schemat kändes inte så smart när jag vaknade med träningsvärken från hell, men konstigt nog blev även det passet till en av veckans höjdpunkter - kanske för att jag hade förmånen att få köra det i förmiddagens dagsljus med vetskapen att jag skulle spendera eftermiddagen iklädd mysbrallor i mitt fina nya hem med jobbdatorn i knät och att kvällen skulle krönas med räkmacka tillsammans med tjejerna i damklubben i en gammaldags kaffestuga med kaffet serverat ur en klassisk kopparkittel.
Eftersom jag sedan ägnade den löpfria torsdagen med att simma 3km och köra en timme pump på gymmet, vaknade jag med samma känsla av att ha varit osmart när det idag var dags för 16km morgondistans följt av 26km distans på kvällen. Ett marathon på dagsagendan med blodblåsor på trampdynorna och träningsvärken från hell * 2 skulle mycket väl kunna framkalla en del tvivel på sin förmåga men som sagt - har man bara fullt upp så hinner man inte tänka eller känna efter så plötsligt var båda passen avklarade i fin fart på överraskande pigga ben (och skoskav domnar faktiskt bort efter ett par kilometer!) och jag fick ta fredag med benen i högläge framför På spåret finalen. En final där jag för övrigt höll på Hoa-Hoa för att han höjer programmet genom att leverera svar likt en professor med en personlighet som en kåkfarare och lufs. Tyvärr fick jag besviket fick se honom besegrad, men man kan väl inte få allt här i livet?
Nu väntar en helg tillsammans med min Jonne i vårt nya hem, en första helg där vi båda kommer att vara hemma tillsammans. Ska jag vara ärlig vill jag aldrig lämna mitt hem, vill inte resa bort, vill inte bli bortbjuden och vore det bara möjligt skulle jag både jobba och träna hemma här i vårt lilla idylliska radhus. För jag älskar verkligen allt med det här huset och jag känner mig så harmonisk, lugn och avslappnad och njuter av allt ifrån den fantastiska tystnaden till att kunna titta ut och se en trädgård istället för en parkeringsplats till att få skotta snön från vår egen lilla gång från parkeringen till ytterdörren.
Jag tror till och med att vår flytt är bra för min träning då vi bor så högt man kan komma i Gislaved (gräddhyllan?) innebärande att alla pass startar med härlig uppvärmning i nedförslut och avslutas med en kilometer seg uppförsbacke.
Jag vantrivdes inte i vårt andra hem, men jag visste inte att det är såhär det känns att verkligen, verkligen trivas. Att verkligen hitta hem.
Life is good, real good...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar