Europacupen i terränglöpning

Sådär, nu har jag funnit ro igen efter glädjeruset över den nya släktingen och det är dax att ge er fortsättningen på årets europacupäventyr.

Natten mellan lördag och söndag blåste det plötsligt upp till storm i Castellion och vi väcktes av att trädgårdsmöblerna på hotellets stora terrass blåste ihop till en stor hög, alla blomkrukor välte, det ven i fönsterrutorna och som inte det vore nog gick även någon form av larm igång och började tjuta i hotellkorridoren. Här började man ju tvivla lite lätt på om det ens skulle gå att springa den stundande tävlingen och med tanke på förra årets alla missöden hade jag inte blivit överraskad om tävlingen faktiskt hade blivit inställt nu när allt annat hade funkat så bra.
I allt väsen somnade jag konstigt nog snabbt om trots att både jag och Madelene varit ute på ballkongen i blåsten en sväng dels för att kolla läget men framförallt för att rädda Madelenes träningskläder som låg kvar ute på vädring.

När vi vaknade igen på morgonen hade stormen bedarrat och det var återigen stilla, solen sken och det var 15-16 grader varmt vilket väl får anses vara perfekta förhållanden en race-day.
Efter en frulle, som vi denna dag förstärkte med våra inköp från gårdagens besök på stadens supermarket, drog vi iväg till tävlingsplatsen och det var dags att börja värma upp enligt vanliga rutiner. (som man nästan glömt bort då det var så länge sedan man tävlade)
Förutsättningarna var följande:
Varje lag får starta med 6 löpare, placeringen för de 4 första i laget läggs ihop och man får ett lagresultat där det alltså gäller att ha så låg poäng som möjligt. Eftersom det är placering och inte tid som räknas bidrar alltså även de två löpare som inte räknas in placeringsmässigt till resultatet då de kan peta ner motståndare till sämre placeringar och därmed ge något annat lag extra poäng genom att deras löpare får sämre placeringar.

Varje lag startade i varsin fålla där man stod på rad och då jag inte direkt förväntade mig att vara en av de snabbare i laget ställde jag mig frivilligt längst bak med tanken att jag skulle ta det lugnt i starten. Men att tänka och göra är två olika saker så när skottet väl smällde av och alla snabba terränglöpare pep iväg drogs jag med i ett alldeles för högt tempo men jag insåg inte hur hårt jag öppnat förrän jag en bit in på varvet blev passerad av mina lagkamrater Madelene och Sanna som stått framför mig i starten. Då var det ju för sent, den rusningen fick jag betala för genom sega ben redan efter första varvet.
Och hur jag än försökte kunde jag inte få benen att gå fortare, lungorna och övriga kroppen var absolut med på noterna och jag var inte på något sätt onormalt andfådd så syreupptagningen är det inget fel på, utan det var bara benen som helt enkelt inte kunde springa fort. Bristen på tävlingsfart under den tunga försäsongsträningen i snö i kombination med att jag inte trappat ner på träningen inför loppet märktes verkligen och jag kom liksom aldrig riktigt igång.
Passerade mållinjen med 35sek sämre tid än förra året, eftersom det dock är oklart om banan var exakt densamma och om underlaget var bättre eller sämre, vet jag inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det hela men jag vet att jag hade laddat lite mer för loppet med lättare träning förra året vilket säkert kan ha gjort minst 30 sek på tiden. Men det var ett bra test av min mage/rygg som kändes helt normal och inte smärtade alls och det blev ett riktigt bra fartpass.
Min enskilda placering var ungefär densamma, 49e plats, och jag gick in som fjärde tjej i laget. I lagtävlingen gick det dock bättre i år än förra året och vi sprang in på nionde jämfört med förra året då vi inte fick någon lagplacering alls då vi inte gick i mål med fyra löpare.
En okej insats av oss alla, och ungefär vad man hade kunnat förvänta sig.


Jossan "in action"

Även herrlaget gjorde vad man kunde förvänta sig och placerade sig på tolfte plats.
Allra bäst gick det dock för vårt damjuniorlag som placerade sig på en fantastisk 4e plats trots att de hade det allra yngsta laget på startlinjen då majoriteten av löparna i Hässelbys lag endast var 16år gamla vilket är absoluta minimiåldern för att ens få starta. Den största prestationen i laget svarade Sara Lahti för som på ett fantastiskt sätt sprang in på andra plats totalt i tävlingen, något som en svensk löpare bara gjort två gånger tidigare i tävlingens 35 åriga historia. Nämnas bör också Isabelle Brauer som, endast 16år gammal, placerade sig på sjunde plats.
Man undrar ju vad detta lag kan göra när de om två år fortfarande är juniorer och istället är det äldsta laget på linjen?! Grymma tjejer!
Efteråt blev lagledare Albin tvungen att bjuda på glass och bada i havet, något han i ett svagt ögonblick men framför många vittnen utlovat kvällen innan om laget placerade sig på topp fyra.
Klart att man springer fort med en sådan belöning!


Hässelbys grymma juniorlag firar med glass!

Och Albin badar...

Vi "gamlingar" insåg hur mycket sämre än våra yngre lagkamrater vi är och att vi behöver lite extra träning varför vi istället för glass och havsbad bestämde oss för att ta vara på de fina träningsmöjligheterna och ge oss ut på en distansrunda framåt eftermiddagen.Vi passade på att springa mot stadens nya centrum som vi inte lyckades ta oss till med buss på lördagen och fick oss lite sightseenglöpning som avslutades med en sista sväng runt strandpromenaden där vi gjorde vad vi kunde för att insupa vårluft nog att härda ut ytterligare några kalla vintermånader i Sverige.
Stupade sedan i säng för några futtiga timmars vila innan klockan ringde 03,50 och det var dags att bege sig mot flygplatsen för att avsluta europacupäventyret för den här gången.
Tro det eller ej, men även hemresan flöt på utan missöden, om man inte ser det som ett missöde att vi som flög till Göteborg missade chansen att dela flygplan med Leonel Messi som reste tillsammans med våra lagkamrater till Stockholm.

Nu har jag varit hemma ett par dagar, ett par dagar som har varit ganska lugna ur träningssynpunkt då jag varit fruktansvärt sliten efter söndagen och ovanan av tävlingsskor, underlaget och farten har verkligen satt sina spår i kroppen som värker precis överrallt.
Men efter lite lugn skidåkning idag för att spara löparmusklerna ska jag nu krypa till kojs och räknar med att vakna pigg och återhämtad nog för att gå på träningsplanen för fullt imorgon igen.