Nu är vi äntligen inflyttade i vårt nya hem, och trots att allt fortfarande är en enda röra känns det redan trivsamt. Det känns som om vi har hittat hem, det känns så rätt och som om det här är menat för oss.
Redan första gången jag satte min fot i vårt lilla radhus har jag känt att det är platsen för oss, och känslan håller i sig och förstärks för var gång vi packar upp en ny låda och tar fram någon pinal som får sätta vår personliga prägel på vårt nya hem.
Veckan som gått sedan flyttlasset drogs i lördags har varit minst sagt rörig för samtidigt som tusen lådor ska plockas upp, vuxen-kinderägg från Ikea ska skruvas ihop och hantverkare dyker upp i huset på tider man minst förväntar sig ska jobbet, träningen och vardagslivet skötas om. För att hinna med allt har det resulterat i att kvällarna har blivit alltför sena då den tid man vanligtvis ägnar åt att slappa och komma i säng i tid efter träningspassen har ägnats åt hemmafix till timmen blivit alldeles för sen.
I kombination med hård försäsongsträning borde det resultera i total utmattning och störd trötthet men det verkar som att när allt känns roligt och rätt orkar man så mycket mer i rent lyckorus.
Eftersom jag är en person som gillar ordning och reda, trivs bäst när allt är som det brukar vara och är en stor vän av rutiner har det varit lite kaos i min välorganiserade hjärna den här veckan.
För det är så konstigt att gå en ny väg till jobbet.
Det är så lätt att glömma att hämta posten när den kommer i vår postlåda utomhus och inte väntar på dörrmattan när man kommer hem.
Löprundornas distanser är svårbedömda då de vanliga riktmärkena för när man har 1km, 2km eller 3km hem inte längre är desamma och grannarna har fått bekanta sig med en förvirrad filur som ett par gånger om dagen har cirkulerat runt kvarteret för att få ihop rundans sista 500m.
Vårt nya kök är spegelvänt vilket resulterar i att lasagnen häromdagen var på väg in i diskmaskinen samtidigt som den smutsiga stekpannan så när hamnade i ugnen.
Och tandborsten, ska man ha den på toaletten uppe eller nere? På kvällen vill man ju borsta tänderna uppe i anslutning till sovrummet, men på morgonen efter frukost är det väldigt långt att gå tillbaka uppför trappan.
Jag har njutit av lyxen att komma hem från affären, parkera bilen på uppfarten och kunna bära matkassarna rakt in i köket utan att släpa dem tre trappor upp.
Jag har okynnestvättat en maskin om dagen i vår alldeles egna tvättmaskin bara för att få njuta av känslan att slippa boka tvättid och jag har vrålhandlat matvaror till mitt stora skafferi som jag aldrig har haft plats att lagra tidigare.
En ny, ovan vardag börjar ta form. En mycket fin och trivsam sådan!
Just därför sitter jag nu på ett plan på väg till Barcelona med en konstig känsla av hemlängtan, trots att det bara är ett par timmar sedan jag lämnade mitt nya fina hem och trots att jag är på väg bort för att göra det jag älskar allra mest. Springa.
Europacupen i terränglöpning står på agendan och Hässelby är representerade inte bara med damlaget utan även ett juniorlag och ett herrlag. I en grupp om 18 löpare och tillhörande ledare ska vi göra Castellion osäkert några dagar och visa övriga européer hur terränglöpning ska gå till.
Det kommer såklart bli ett härligt avbrott med en tävling mitt i tyngsta uppbyggnadsperioden och fantastiskt kul att träffa lagkamraterna några dagar och få njuta av löpning på snöfria vägar.
Men ändå.
För första gången i mitt liv tror jag att jag verkligen förstår innebörden av ordspråket att "borta är bra men hemma bäst"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar