Löparmörker och resan där allt gick snett

Det började ju så bra med härlig form i bagaget och en fin dag i Linz. Med ett tävlingssug och en känsla av att det var min tur för framgång och med löften om strålande löparväder på tävlingsdagen. Sen drogs mysfaktorn och humöret ner några steg när Lufthansa kvällen innan race annonserade sin strejk med ett kort SMS och utan ytterligare info ställde in vår hemresa. Beslutade mig för att inte lägga någon vikt vid det just när den sista laddningen skulle genomföras utan släppa det för stunden och ta tag i problemet efter loppet, när perset var fixat. Inget skulle få stoppa mig den här gången.
Laddade med trevlig pastamiddag med Jocke och Therese och att det var allvar med laddningen förstod man när inte ens Jocke valde pizza på menyn av rädsla för magras, trots att de serverade de största pizzor vi någonsin hade sett.
Somnade tidigt, vaknade pigg och taggad, värmde upp i solen på en slinga utmed Donau och kunde sedan promenera de fem minuterna till starten i lugn och ro. Jag var redo, dagen var perfekt.
Sedan kom mörkret.

Inledde loppet med en fantastisk känsla, höll igen på farten men passerade ändå milen med god marginal till utsatt tidsplan och låg snart på fjärde plats. Fick sportdryck av Jonne ett par gånger och lämnade positiva rapporter om min fina känsla, gav tummen upp och vinkade sedan glatt till Jockes familj som hejjade utmed banan. Allt var perfekt.
Så vid sjutton kilometer fick jag en liten föraning om att något var på gång, ett litet hugg i övre delen av magen och plötsligt en något mer ansträngd andning och farten började sjunka. Tog en liten bit av den energibar jag bestämt mig för att äta för att dämpa magens syra vid minsta tecken på att magmunsbråcket skulle göra sig påmint och tyckte nog att det lättade lite. Men så vid halvmaran var det där igen, känslan av att allt inte riktigt var som det skulle och en viss orkeslöshet började sprida sig i kroppen. Vid 22km fick jag återigen sportdryck och lämnade här en något mer negativ rapport till Jonne om att det nu inte längre var tummen upp och glada miner, bara "okej".
Sedan blev det bara värre.
Kramperna i magen som jag nu så väl känner igen både från Berlin och Florens eskalerade, andningen blev mer och mer ansträngd och min kropp kändes matt och orkeslös. Jag började få lite tunnelseende och insåg för varje steg att något var väldigt fel, idag var det visst bara inte smärtorna i magen jag skulle kriga mot, idag var det något mer.
Staplade mig framåt och försökte se om det fanns någon sjukvårdare i närheten då jag insåg att det här höll på att gå helt åt skogen men då jag inte såg någon i närheten såg jag inget annat alternativ än att tvinga benen framåt. Att rasa ihop där och då hade ju inneburit att någon av mina medtävlare hade fått rycka in och därmed fått sitt lopp förstört och det var inget jag ville vara orsak till. Att det inte skulle gå över var jag väl medveten om, men jag visste inte vad annat jag kunde göra än att fortsätta framåt och tvinga mig själv att hålla mig på benen. Paniken börjar sprida sig när jag känner att jag inte längre kan andas och plötsligt bär inte benen och jag faller ihop, bara några meter ifrån Jonnes vätskelangning - som om jag omedvetet slappnade av när jag visste att hjälpen var nära. Sedan minns jag inget mer förrän jag är omringad av ambulanspersonal och får härlig syrgas och återigen kan andas.
Från ambulansfärden till sjukhuset är det enda jag kommer ihåg en känsla av att jag bara ville sova och att jag inte kunde förstå varför jag inte bara kunde få vila en stund utan frågor om vad jag heter, vad jag kommer ifrån, vad min man heter osv. Nu förstår jag att det var deras sätt att hålla mig vid medvetande, men just då tyckte jag att de var idioter som inte bara frågade Jonne allt detta när han ändå stod bredvid?
In på sjukhuset och i med dropp, min magmedicin som injicerades direkt i blodet, diverse blodprover och EKG vilket orsakade allmän förvirring innan Jonne lyckades förklara på tyska att min låga puls är normal och inte ett tecken på att jag är döende. Här är jag fortfarande inte med i matchen utan på gränsen till medvetslös och enligt Jonne yrade jag på om skalbaggar i taket, bad att få höra sången en gång till och frågade vem som sjöng när det egentligen varken fanns skalbaggar eller musik i rummet.
Efter några timmars dropp kände jag dock hur livet återvände och kunde få förklarat för mig att det som hänt var att jag drabbats av extremt lågt blodsocker. Fick frågan om jag "överhuvudtaget ätit något idag" vilket jag givetvis hade - en rejäl frulle, energibar innan start, vätskelangning med riktigt stark sportdryck var femte kilometer borde definitivt räcka för att hålla blodsockret på en stabil nivå. Uppenbarligen är det något som är väldigt fel och alltså inte bara det magmunsbråck som jag tidigare trott varit orsaken till mina magsmärtor och andningsproblem på mina två senaste maror (äter ju nu medicin mot dessa) utan även något annat. Kanske orsakas det ena av det andra, jag har svårt att tro att jag drabbats av två helt olika sjukdomar utan samband. Någon vidare utredning gjordes dock inte på plats utan när blodsockret nått en okej nivå blev jag utsläppt från sjukan och planerar nu att fortsätta utredningen av detta på svensk mark. Snarast möjligt.
Till problemet är löst kommer jag inte starta på något mer marathon för till och med tjuriga jag inser att här går gränsen och att inte är värt att riskera sin hälsa så till den milda grad att man får ligga på sjukhus. Inte heller känner jag att jag fler gånger klarar av den besvikelse som jag gång på gång fått uppleva när hälsan har satt stopp och krossat de förväntningar man byggt upp inför mara när träningen har gått bra och som uppstår när man känner att alla förberedelser varit förgäves.

Men jag försöker se det positiva i att jag medan utredning pågår i alla fall kan träna som vanligt och till och med tävla på alla distanser upp till halvmarathon där jag inte märker av de här problemen. Får man ett löparknä, en stressfraktur eller något liknande är man ju hindrad från all form av löpning till läkarna har löst problemet så sett ur den synvinkeln är jag ju lyckligt lottad. Träna på som vanligt, tävla på kortare distanser och avvakta utredning och klartecken för marathon är alltså planen. Att bryta ihop, men komma igen.

Idag är jag dock inte mycket till löpare. Efter att ha lyckats sy ihop en ny hemresa tvingades jag igår härda ut en heldag med resa med buss, tåg, flyg och bil innan vi var hemma runt midnatt när det enda min mörbultade kropp ville göra var att sova... Vaknade idag som en urvriden disktrasa och är oerhört tacksam att jag har en gruppchef på jobbet med stor omtanke som närmast förbjöd mig att komma till kontoret utan istället uppmanade mig stanna hemma och vila. Varenda muskel i kroppen värker efter kramperna och blodsockret åker upp och ner som en berg- och dalbana och jag klarar bara ett par timmar på benen innan jag behöver äta och vila igen.
Men ge mig lite sömn, mycket mat och lite tid så ska jag snart återkomma med nya målsättningar och en ny tävligsplan för säsongen 2013.