Typiskt manligt?

Tidigare ikväll satt jag i vårt kök och fnulade på den inköpslista som skulle följa med mig till affären för dagens veckohandling. Min fina Jonne kommer in i köket för att ta sig en knäckemacka och eftersom han noterat vilken aktivitet jag ägnar mig åt säger han till att "nu tar jag de sista knäckorna så köp nya när du är på affären".
Lägger genast till detta "måste alltid finnas hemma-livsmedel" på listan och åker iväg till affären för att bunkra.

När jag en stund senare återigen är i mitt kök, den här gången för att packa upp varorna, inträffar något förbryllande.
Jag öppnar brödburken för att lägga i knäckebröden men döm om min förvåning när det första jag ser är en knäckebrödsförpackning. Undrar för en sekund om jag börjar bli dement eller om jag har drömt, för sa inte Jonne just att han käkade upp de sista knäckorna? Såg jag inte till och med när han knaprade i sig detta delikata mellanmål?
Jodå, vid en närmare inspektion av förpackningen inser jag nämligen att det är just precis bara det som finns kvar, en förpackning, utan innehåll.

Jag ogillar att generalisera men är inte detta något typiskt manligt?
Som om ni män därute liksom saknar en gen som gör att man inte kan tänka ett steg längre än just bara på att få det för stunden mest akuta behovet (som i det här fallet att äta sin knäcka) tillgodosett. När man har lyckats ordna så det behovet är tillfredsställt är hjärnan direkt inställd på nästa uppdrag och lika angelägen som man nyss var att lägga beslag på de sista knäckorna, lika o-angelägen är man i det läget om att ta hand om den tomma förpackningen. Den syns liksom inte i tunnelseendet där knäckebrödet, smöret och leverpastejen är det enda som ryms.

Kanske är detta samma gen som gör att en man kan dricka upp all juice i paketet utom en centimeter i botten och sedan ställa tillbaka paketet i kylskåpet så att nästa törstiga person (kvinnan) besviket får lyfta på det fjäderlätta paketet, slänga det i återvinningen och fortsätta vara törstig.
Eller samma gen som gör att en man tar det sista på toarullen och sedan lämnar badrummet utan att plocka fram en ny så att när nästa person (kvinnan) efter att ha uträttat sina behov och sitter med byxorna vid anklarna ska upptäcka att det inte finns något toapapper och därmed ställas inför en mycket delikat uppgift att lösa.
Denna gen som också gör att en man efter att ha diskat och torkat av diskbänken anser sig klar med uppdraget och med gott samvete attackerar soffan, varpå nästa person (kvinnan) får konstatera att slasken inte heller denna gång blivit rensad på resterna från disken.

Men vad vet jag.
Jag är ingen genforskare, bara en stackars fördömande kvinna som bygger sina slutsatser på en uppväxt i en syskonskara med bröder och på tretton år tillsammans med min fina J.