Förvirrad

Förvirrad är verkligen ordet just nu, både för min sinnesstämning, min fysiska status, min tränings- och tävlingsplan och även ett ord som beskriver exakt hur jag betett mig senaste dagarna. Förvirrat.

Förvirrad sinnesstämning.
Är jag ledsen? Tårarna var många under helgen som gick. Jag grät mig till sömns på kvällen efter loppet, jag grät det första jag gjorde när jag vaknade dagen därpå och var gång någon omtänksam människa ringde eller messade för att höra hur jag mådde kom tårarna.
Men nu, är jag ledsen nu också?
Jag gråter inte längre, inte ens vid tanken på att en start i mitt älskade Stockholm marathon är i fara.
Men jag blir heller inte sprudlande glad inför något, allt känns oviktigt och jag känner mig oengagerad i saker som annars skulle gjort mig uppspelt och lycklig och njuter inte av saker som annars varit livets guldkant.
Jag är bara förvirrat likgiltig inför allt.

Förvirrad fysisk status.
Var hos en idrottsläkare idag som totalt sågade min tidigare läkares bedömning om att det är magmunsbråck som orsakat mina problem, istället tror han på bråck i en annan del av magen eventuellt i kombination med något fel med insulinet. Vidare utredning väntar, troligen i form av ultraljud och magnetröntgen men innan det kan ske måste jag träffa en kirurg som tar samma beslut. Alltid detta slussande från en person till en annan som gör att vägen till lösning blir lång. Just nu är jag därför oerhört tacksam för den vårdförsäkring min arbetsgivare tecknat för oss anställda som gör att jag slipper vårdköer och har fått en tid på en privatklinik redan på tisdag. Tycka vad man vill om att man kan köpa sig före i kön, men nu när avgiften är betalad vore det ju dumt att inte utnyttja möjligheten.
Men hur dåligt mår jag egentligen? Ska jag verkligen dra igång en lång process genom olika vårdinstutitioner för att hitta felet? Är jag verkligen SÅ dålig att det är nödvändigt? Man glömmer ju fort och när jag nu tänker tillbaka på söndagens race kan jag inte undvika att fundera på om jag kunde agerat på annat sätt för att undvika kollapsen. Kanske händer det inte nästa gång? Samtidigt är jag rädd för att överhuvudtaget tävla igen och kanske är det just därför jag känner mig likgiltig inför det faktum att tidigare så livsviktiga starter i tävlingar är i fara. För inte kan man ju vara ledsen över att slippa den plåga som för mig numer är så förknippat med tävlande?

Förvirrad tävling- och träningsplan
Hur ska jag nu träna vidare? Jag kan ju fortfarande träna precis som innan racet när allt kändes fantastiskt och träningen var fantastiskt lätt och fantastiskt rolig. Men vad ska jag inrikta träningen mot? Ska jag träna för marathon utan att veta när nästa mara ska äga rum? Ska jag träna snabbhet för kortare lopp som jag vet att jag kan tävla på redan nu och därmed riskera maraformen? Tänk om det är något lättfixat och jag faktiskt kan starta på SM trots allt och så står jag där utan den viktiga mängden.
Kanske ska jag tänka om och rent av satsa på ännu längre lopp än marathon till problemet är löst? Jag älskar ju att springa långt och så länge jag inte springer i maxfart känns det ju fortfarande bra, gjorde 40km i 4,30 fart så sent som för två veckor sedan utan minsta problem så kanske ska jag springa ett ultralopp?

Förvirrad i allmänhet
Mitt tillstånd sedan helgens kollaps är fortfarande långt ifrån normalt och här snackar vi förvirrad i ordets tydliga bemärkelse. Jag tänker inte klart, glömmer saker, är okoncentrerad, frånvarande och ärligt talat ganska trög. Går som i en dimma, orkar mycket lite och en dag på stan för läkarbesök och uthämtande av löparskor föranledde en lång vilopaus på T-centralen, en eneribar och två bananer innan jag orkade sätta mig på pendeln hem till brorsan igen.
Sedan vart jag plötsligt pigg och en jogg med brorsan som löparsällskap och brorsonen Hugo i löparvagnen kändes som ett perfekt fredagsnöje.
Sjuk och trött ena sekunden, träningssugen och pigg nästa.
Förvirrande.

Försöker ändå koppla bort alla negativa tankar för att istället försöka njuta av den helg tillsammans med min bror, hans fina fru och världens gosigaste syskonbarn som jag så länge längtat efter.
För när Hugo låter sig nattas av faster Jossan, ger mig en kram när jag går till doktorn och stolt vill visa varenda leksak han har för sin gäst känner jag inte längre likgiltighet utan ren lycka. Och när två månader gamla Nora ler mot mig där hon nöjt ligger i mitt knä smälter jag och undrar just då om jag är klok i huvudet som river upp himmel och jord för lite magproblem. Har jag verkligen fattat vad som är väsentligt här i livet?