Pannbensträning

Eftersom det är lördag stod som sig bör långpass på schemat. Den här lördagen dock inte genom löpning för även om jag nu är igång och kutar igen (och det känns bra!) är det inte så klokt att direkt efter ett litet uppehåll gå på med långpass utan man får öka distanserna lite successivt. 

Så idag var jag hänvisad till gymmet och 90min intervaller på crosstrainer direkt följt av en spinningklass om 60 minuter.

Crosstrainer är ju inte världens roligaste träningsform och nu när jag fått börja springa igen framstår dessutom all alternativ träning plötsligt som ännu tråkigare. Men jag var ändå rejält taggad och träningssugen och med trösten i vetskapen att jag skulle få sällskap på spinningen sista timmen lyckades jag trycka på riktigt bra. Efter 90min hoppade jag således av crossen och klev direkt in i spinningsalen, glad över att det värsta nu var gjort, och trampade glatt igång cykeln redo att med hjälp av träningskamrater och en peppande instruktör nu få hjälp att pressa ut det sista ur kroppen den resterande timmen. Då kommer en inte så kul överraskning när instruktören hälsar välkommen till ett nybörjarpass omfattande totalt 30min cykling. Världen rasade lite för en stund, innan jag tog mig samman och med hjälp av irritationen över denna miss i planeringen lyckades tagga till nog för att ställa om till att bli tvingad till köra mitt eget race även sista timmen.

Tackar Gud för att min pulsmätare återigen fungerade så att jag kunde hålla koll på min ansträngningsnivå och tackar samma Gud för att jag hade packat med mig pannbenet och ett rejält träningssug idag. Två ingredienser som verkligen behövdes.

För när de andra började sin nedvarvning och stretch krävdes det verkligen att jag grävde fram all vilja jag kunde hitta för att förmå mig att istället stoppa in hörlurarna i öronen och vackert sitta kvar i spinningsalen mol allena ytterligare en halvtimme för att skrapa ihop till mitt långpass. Sannerligen inte det roligaste långpass jag har kört i mitt liv, men sannerligen ett av de bättre mentala passen.

Blodsockerlåg, drypande av svett och irriterad över att ha blivit tvingad att köra så mycket ensam klev jag dock till slut av min hoj och kunde vid en koll på klockan konstatera att jag trots allt kunde få vara väldigt nöjd med dagens insats då både puls och träningstid hamnat precis enligt plan. Och såhär i efterhand är jag faktiskt  tacksam över den extra pannbensträningen och stärkt i mitt självförtroende då jag fick ett litet kvitto på att jag återigen är stark nog i psyket att ansamla styrka och vilja nog att inte bryta ihop när det planerade sällskapet försvann utan kunde ta mig samman och genomföra passet trots att det inte blev som jag tänkt mig.

Nu återhämtar jag mig på allra bästa sätt, med en macka och årets första mugg julglögg i soffan framför vinterstudion.

Äntligen är längdskidsäsongen igång och lördagsmyset därmed räddat för flera veckor framöver! Pepp!