Som ni har förstått av den senaste tidens blogginlägg kräver ett viktigt marathon fokus och uppladdning, både fysiskt och psykiskt, under en ganska lång tid innan loppet. Sedan flera månader har man någonstans i bakhuvudet att ett marathon är på väg och att man ska toppa formen, men de sista veckorna innan loppet gäller full fokus och man tänker inte på särskilt mycket annat.
När det är "race day" är det sedan bara att släppa loss alla känslor och spänningar, omforma dem till energi och få ut allt som finns i kroppen för en maximal prestation.
Som mitt lopp utvecklade sig i lördags tog jag givetvis ut allt fysiskt men känslan efteråt är att jag verkligen även tog ut mig fullständigt mentalt - att mobilisera tankekraften att fortsätta springa trots smärtan i magen gjorde att jag var helt slut mentalt efter loppet.
Så nu några dagar efter loppet när jag har smält allt som hände och faktiskt börjar inse att jag troligen gjorde mitt livs (hittills) bästa marathon, infinner sig samtidigt som känslan av tillfredsställelse och lycka även en känsla av tomhet. Helt plötsligt har man inget som kräver full fokus. Vad ska jag nu göra?! Man blir lite vilsen.
Jag hade ett möte med min tränare i måndags för att prata igenom loppet och samtidigt planera resten av säsongens träningar och tävlingar vilket kändes bra, jag gillar att direkt ha nya mål att se fram emot! Efter att ha pratat om allt kul som väntar är jag full av iver att träna ännu hårdare för att bli ännu bättre, ännu starkare...
Vad är det då för kul som väntar?!
Tanken är att vara med och tävla fullt ut hela den svenska säsongen med en hel del småtävlingar både på bana och landsväg under sommaren - kortare lopp som ska springas i första hand i träningssyfte för att förbättra min snabbhet och helt enkelt för att det är så himla kul att tävla!
De stora målen är dock en halvmara i Danmark i augusti, SM i halvmarathon i September och sedan förlänga säsongen ytterligare med att springa en mara utomlands i slutet av oktober/början av november med förhoppning om nytt pers!
Då min säsong inleddes redan den 6 mars med succén i Barcelona har tränaren nu ordinerat 2 veckors säsongshalvtidsvila med "lugn träning och mycket fika" för att låta lite småskavanker läka ut, ge kroppen och knoppen lite välbehövlig återhämtning och för att kunna hålla kroppen skadefri och i toppform i ytterligare några månader. Så den där träningsivern får jag konservera ett tag och istället göra vad jag kan för att hålla mig i skinnet.
Men vad sjutton ska jag göra med all tid jag får över om jag inte får träna som man jag brukar?? Nu när det dessutom är långhelg?!
Planen är att hålla myrorna ur brallan genom att träffa mycket folk och hitta på en massa roliga saker; SPA-dag i Göteborg med Malin innehållande träning på gym, lunchbuffé, massage och relax i badet och bastun, morgonlöpning med Biggan och en dag på stan i Jönköping med Nettan samt radiointervju i radio P4 och tjejmiddag hemma hos mig med tre vänner på fredag. Och fika på Ågårds Lantcafé. Och gå på bio. Och läsa någon av alla de bra böcker jag fick i födelsedagspresent. Och städa. Och kanske plantera om lite blommor. Och gå på fotvård. Och byta gardiner. Och simma. Och baka lite bröd. Och...
Och just det ja, ta det lugnt och återhämta mig...
onsdag 1 juni 2011
söndag 29 maj 2011
Nej det är ingen vanlig dag, det är Jossans födelsedag - hurra, hurra, hurra!
Ganska många födelsedagar i mitt liv har inletts med att jag vaknat tidigt då jag varit alltför spänd och förväntansfull inför dagen som väntar för att kunna sova. Så var det även denna födelsedag. Skillnaderna mot när detta senast hände var dock två:
1. Jag fyllde 28år, inte 8år.
2. Jag var inte ett dugg nervös över vad mina paket skulle innehålla, hur tårtan skulle smaka eller om skolkamraterna skulle komma ihåg min födelsedag - jag var nervös inför ett marathon.
Konstigt det där med nervositet egentligen. Gick och la mig på fredagskvällen och kände mig ko-lugn och såg bara fram emot maran som något fantastiskt roligt! Vaknar på lördagsmorgonen ångestfull och nervös undrandes varför i hela fridens namn jag håller på med den här sporten. Springa 42km?! I tröskelfart?! På sin födelsedag?! Någonstans måste det ju ha slått slint i huvudet...
Tog en morgonpromenad/jogg för att koppla av och det funkade, dock bara för stunden. Väl tillbaka på hotellet var den dignande frukostbuffén ingen höjdare utan med lätt darr på handen förde jag ostfrallan till munnen och varje tugga växte i min mun.
Mitt emot mig vid fukostbordet satt min lillebror som p g a skada blivit tvungen att avstå start i dagens marathon (ett öde som även min storebror gått till mötes) och säger lite bittert att han önskar att han också skulle springa. "Verkligen?!" svarar jag, "startnummer 112 finns tillgängligt om du är intresserad?"
"Vad är det du är så nervös för?!" Frågar min mycket förstående äkta man. "Du älskar ju att springa och har ju sprungit marathon så många gånger förut?"
Efter en stunds funderande svarar jag att det är inte tiden eller placeringen jag är nervös för, jag är orolig för att jag ska ha en dålig dag, få slita ont hela vägen och må dåligt på ett eller annat sätt.
Några timmar senare blev jag varse att min oro inte var obefogad, min sista mil på dagens mara var det mest plågsamma jag någonsin upplevt - men vi tar det från början;
5km - En fantastisk inledning på maran, tiden 18,48 på första 5km är nästan 1,5min snabbare än min plan men det skrämmer mig inte alls då jag känner mig oerhört pigg och stark och redan från första steget vet jag att jag har en bra dag.
10km - Söder mälarstrand och Västerbron alldeles ensam utan draghjälp i vinden bekymrar mig inte heller utan kilometrarna rusar förbi och allt känns lekande lätt!
15km - Hamnar i en klunga med 7-8 killar som egentligen håller en högre fart än jag tänkt mig. Väljer således mellan att gå med dem i deras fart och strunta i min plan eller att släppa gruppen, hålla min egen fart men bli tvungen att göra jobbet ensam i vinden. Kommer fram till att en något för hög fart i ett bra vindskydd sliter mindre på krafterna än lägre fart i kraftig motvind, varför jag hakar på.
21,2km - Passerar halvmaran på 1.21.18 vilket bara är 17sek långsammare än första halvan i min rekordmara i Barcelona. Då ska man veta att den banan är betydligt mer lättsprungen och vädret var betydligt bättre men inte heller denna vetskap skrämmer mig då jag känner mig näst intill oberörd och superstark.
30km - Har precis vinkat till min fanclub strax innan Kungsträdgården, plockat en placering och känner mig ostoppbar. Vilken underbar födelsedag!
32km - I marathon kan det vända fort. Från stark och oövervinnerlig vid 30km till en kamp för att kunna transportera kroppen framåt två kilometer senare. Då jag har stora problem med att få i mig vätska och näring när jag springer har jag drabbats av total vätskebrist som leder till fruktansvärda kramper i magen efter att inte ha druckit en droppe under loppet. Varje fotisättning känns som ett slag i magen och all tankekraft går åt till att försöka tänka bort smärtan och tvinga mig själv att fortsätta. Försöker trippa fram med så mjuka steg som möjligt för att skona magen från de värsta stötarna från asfalten men det hjälper föga, tårarna är nära och smärtan fruktansvärd.
40.5km - Hade bett min fina man att stå och vänta på mig vid 40,5km istället för vid mål för att kunna ge mig några peppande ord som skulle ge extra kraft den sista biten. När jag hör hans röst vågar jag inte lyfta blicken från asfalten, så länge jag är ensam på banan är jag en tuff tjej som biter ihop och tål det mesta men är det någon som kan framkalla mina mjuka sidor så är det han. För första gången någonsin under ett lopp undviker jag därför att titta åt hans håll och inte kosta på mig ett leende eller ens en vinkning utan sammanbiten borrar jag ner blicken i asfalten då en ögonkontakt med den jag älskar hade gjort att de där tårarna som lurade bakom ögonlocken hade börjat forsa och loppet hade varit kört.
Målgång - När jag passerar linjen känner jag först ingen glädje över mitt resultat utan bara lättnad över att ha klarat genomföra loppet. Gråter som en bäbis över smärtan i magen och över lättnaden för att ha tagit mig i mål. Först efter attt ha fått ta en lång varm dusch och återhämta mig på hotellet kommer glädjen över ett, för mig, fantastiskt resultat. 5a på Svenska Mästerskapen är en ära för mig och tiden 2,47,45 är 11min bättre än mitt tidigare Stockholmsrekord och en tid som i mina ögon är likvärdig mitt pers från Barcelona (2.45.31) då banan och de yttre förhållanderna är betydligt tuffare i Stockholm. Helt plötsligt var det värt allt slit!
Kommer samtidigt på att anledningen till att jag älskar den här sporten är just att den innehåller så många moment - det räcker inte bara att springa bra du måste även ha en bra dag både fysiskt och mentalt och en drivkraft och vilja som du kan plocka fram när det som mest behövs. Jag tar med mig den sista milen i min ryggsäck av erfarenheter och kommer att plocka fram den nästa gång det är dags för marathon och jag nervöst oroar mig för vad som kan hända. Då kommer jag känna mig trygg i att jag redde ut det den här gången och kommer att göra det igen, och igen, och igen...
Stort TACK till alla okända människor som hejade utmed banan och till alla mina vänner som följt mig via tv/internet/SMS - ni anar inte hur mycket kraft ni gav mig!
Särskilt tack till min underbara familj - 10 personer som tagit sig till Stockholm för att följa mitt marathon och fira min födelsedag! Tack till svägerskans pappa Bertil som var en överraskande hejjarklack utmed banan och tack även till Kajsa som entusiastiskt hejjade fram mig och även erbjöd både gel och sportdryck. (kanske skulle jag tackat ja till erbjudandet och sluppit vätskebristen...?).
Ni förtjänar en stor kram allihop. TACK!
1. Jag fyllde 28år, inte 8år.
2. Jag var inte ett dugg nervös över vad mina paket skulle innehålla, hur tårtan skulle smaka eller om skolkamraterna skulle komma ihåg min födelsedag - jag var nervös inför ett marathon.
Konstigt det där med nervositet egentligen. Gick och la mig på fredagskvällen och kände mig ko-lugn och såg bara fram emot maran som något fantastiskt roligt! Vaknar på lördagsmorgonen ångestfull och nervös undrandes varför i hela fridens namn jag håller på med den här sporten. Springa 42km?! I tröskelfart?! På sin födelsedag?! Någonstans måste det ju ha slått slint i huvudet...
Tog en morgonpromenad/jogg för att koppla av och det funkade, dock bara för stunden. Väl tillbaka på hotellet var den dignande frukostbuffén ingen höjdare utan med lätt darr på handen förde jag ostfrallan till munnen och varje tugga växte i min mun.
Mitt emot mig vid fukostbordet satt min lillebror som p g a skada blivit tvungen att avstå start i dagens marathon (ett öde som även min storebror gått till mötes) och säger lite bittert att han önskar att han också skulle springa. "Verkligen?!" svarar jag, "startnummer 112 finns tillgängligt om du är intresserad?"
"Vad är det du är så nervös för?!" Frågar min mycket förstående äkta man. "Du älskar ju att springa och har ju sprungit marathon så många gånger förut?"
Efter en stunds funderande svarar jag att det är inte tiden eller placeringen jag är nervös för, jag är orolig för att jag ska ha en dålig dag, få slita ont hela vägen och må dåligt på ett eller annat sätt.
Några timmar senare blev jag varse att min oro inte var obefogad, min sista mil på dagens mara var det mest plågsamma jag någonsin upplevt - men vi tar det från början;
5km - En fantastisk inledning på maran, tiden 18,48 på första 5km är nästan 1,5min snabbare än min plan men det skrämmer mig inte alls då jag känner mig oerhört pigg och stark och redan från första steget vet jag att jag har en bra dag.
10km - Söder mälarstrand och Västerbron alldeles ensam utan draghjälp i vinden bekymrar mig inte heller utan kilometrarna rusar förbi och allt känns lekande lätt!
15km - Hamnar i en klunga med 7-8 killar som egentligen håller en högre fart än jag tänkt mig. Väljer således mellan att gå med dem i deras fart och strunta i min plan eller att släppa gruppen, hålla min egen fart men bli tvungen att göra jobbet ensam i vinden. Kommer fram till att en något för hög fart i ett bra vindskydd sliter mindre på krafterna än lägre fart i kraftig motvind, varför jag hakar på.
21,2km - Passerar halvmaran på 1.21.18 vilket bara är 17sek långsammare än första halvan i min rekordmara i Barcelona. Då ska man veta att den banan är betydligt mer lättsprungen och vädret var betydligt bättre men inte heller denna vetskap skrämmer mig då jag känner mig näst intill oberörd och superstark.
30km - Har precis vinkat till min fanclub strax innan Kungsträdgården, plockat en placering och känner mig ostoppbar. Vilken underbar födelsedag!
32km - I marathon kan det vända fort. Från stark och oövervinnerlig vid 30km till en kamp för att kunna transportera kroppen framåt två kilometer senare. Då jag har stora problem med att få i mig vätska och näring när jag springer har jag drabbats av total vätskebrist som leder till fruktansvärda kramper i magen efter att inte ha druckit en droppe under loppet. Varje fotisättning känns som ett slag i magen och all tankekraft går åt till att försöka tänka bort smärtan och tvinga mig själv att fortsätta. Försöker trippa fram med så mjuka steg som möjligt för att skona magen från de värsta stötarna från asfalten men det hjälper föga, tårarna är nära och smärtan fruktansvärd.
40.5km - Hade bett min fina man att stå och vänta på mig vid 40,5km istället för vid mål för att kunna ge mig några peppande ord som skulle ge extra kraft den sista biten. När jag hör hans röst vågar jag inte lyfta blicken från asfalten, så länge jag är ensam på banan är jag en tuff tjej som biter ihop och tål det mesta men är det någon som kan framkalla mina mjuka sidor så är det han. För första gången någonsin under ett lopp undviker jag därför att titta åt hans håll och inte kosta på mig ett leende eller ens en vinkning utan sammanbiten borrar jag ner blicken i asfalten då en ögonkontakt med den jag älskar hade gjort att de där tårarna som lurade bakom ögonlocken hade börjat forsa och loppet hade varit kört.
Målgång - När jag passerar linjen känner jag först ingen glädje över mitt resultat utan bara lättnad över att ha klarat genomföra loppet. Gråter som en bäbis över smärtan i magen och över lättnaden för att ha tagit mig i mål. Först efter attt ha fått ta en lång varm dusch och återhämta mig på hotellet kommer glädjen över ett, för mig, fantastiskt resultat. 5a på Svenska Mästerskapen är en ära för mig och tiden 2,47,45 är 11min bättre än mitt tidigare Stockholmsrekord och en tid som i mina ögon är likvärdig mitt pers från Barcelona (2.45.31) då banan och de yttre förhållanderna är betydligt tuffare i Stockholm. Helt plötsligt var det värt allt slit!
Kommer samtidigt på att anledningen till att jag älskar den här sporten är just att den innehåller så många moment - det räcker inte bara att springa bra du måste även ha en bra dag både fysiskt och mentalt och en drivkraft och vilja som du kan plocka fram när det som mest behövs. Jag tar med mig den sista milen i min ryggsäck av erfarenheter och kommer att plocka fram den nästa gång det är dags för marathon och jag nervöst oroar mig för vad som kan hända. Då kommer jag känna mig trygg i att jag redde ut det den här gången och kommer att göra det igen, och igen, och igen...
 |
| Total glädje och stolthet! |
 |
| Födelsedagen/marathonresultatet firades med en burgare och världens största Pepsi. |
Stort TACK till alla okända människor som hejade utmed banan och till alla mina vänner som följt mig via tv/internet/SMS - ni anar inte hur mycket kraft ni gav mig!
Särskilt tack till min underbara familj - 10 personer som tagit sig till Stockholm för att följa mitt marathon och fira min födelsedag! Tack till svägerskans pappa Bertil som var en överraskande hejjarklack utmed banan och tack även till Kajsa som entusiastiskt hejjade fram mig och även erbjöd både gel och sportdryck. (kanske skulle jag tackat ja till erbjudandet och sluppit vätskebristen...?).
Ni förtjänar en stor kram allihop. TACK!
fredag 27 maj 2011
Lägesrapport
Efter sovmorgon, en lång härlig frukost med nya numret av tidningen YourLife som sällskap och skön 10km distansrunda i regnet kan jag konstatera att allt känns bra inför morgondagens äventyr.
Jag riktigt längtar till startskottet går och har satt målsättningen för dagen till;
1. Gör jag nytt Stockholmsrekord måste jag ju vara nöjd. (SUB 2.59)
2. Siktar på att fortsätta min Stockholmssvit som brukar innebära en förbättring med 10min/år.
* 2008 - 3.19
* 2009 - 3.09
* 2010 - 2.59
* 2011 - 2,49???
Ganska komisk svit och jag minns att jag skrattade förra året och tänkte att "så kan det ju inte fortsätta", men med tanke på mina 2.45 från den betydligt lättare banan i Barcelona i mars känns Sub 2.50 faktiskt som ett ganska rimligt mål för morgondagen.
Uppladdningen har i alla fall gått helt enligt plan, nu är det bara dagsformen som avgör, och med tanke på att det är min födelsedag imorgon borde man väl få fira med ett riktigt bra lopp?!
Håll tummarna!!
Jag riktigt längtar till startskottet går och har satt målsättningen för dagen till;
1. Gör jag nytt Stockholmsrekord måste jag ju vara nöjd. (SUB 2.59)
2. Siktar på att fortsätta min Stockholmssvit som brukar innebära en förbättring med 10min/år.
* 2008 - 3.19
* 2009 - 3.09
* 2010 - 2.59
* 2011 - 2,49???
Ganska komisk svit och jag minns att jag skrattade förra året och tänkte att "så kan det ju inte fortsätta", men med tanke på mina 2.45 från den betydligt lättare banan i Barcelona i mars känns Sub 2.50 faktiskt som ett ganska rimligt mål för morgondagen.
Uppladdningen har i alla fall gått helt enligt plan, nu är det bara dagsformen som avgör, och med tanke på att det är min födelsedag imorgon borde man väl få fira med ett riktigt bra lopp?!
Håll tummarna!!
onsdag 25 maj 2011
Tävlingshypokondri
Host, host - kliar det inte lite i halsen??
Snörvel, snörvel - rinner det inte lite i näsan??
Aj, aj - Har jag inte lite ont i magen??
Knak, knäpp - sträckte jag mig inte lite i ryggen??
Jajamän, med 3 dagar kvar till marathon har den sedvanliga tävlingshypokondrin anlänt Big Time!
Välkommen till en marathonlöpares nojjiga värld;
C-vitaminer, Echinagard, vätska, mer C-Vitamin och mitt skrivbord har förvandlats från en pedantisk redovisningskonsults välordnade pappershögar till en total röra av tömda vattenglas, apelsinskalshögar och förpackningar med C-Vitaminbrustabletter.
- Bio? Tack, men nej tack. Gud vet vilka hemska baciller de andra 500 besökarna i biosalongen bär på.
- Kundmöten? Kan vi möjligtvis ta det över telefon? Eller kanske i början av juni?
- Handla på Ica? Aaaaarrrggghh, är de där speciella bacillfria kundkorgarna slut?? Undrar hur många apelsiner man kan bära till kassan utan korg.
- "Jonne älskling, måste du snooza tre gånger innan du stiger upp på morgonen? Nu blåste du faktiskt mig på 20min värdefull sömn och du veeeeeet väl att sömn är viktigt om man inte vill bli sjuk. Tänk på att dessa 20min kan göra hela skillnaden på lördag"
Ja, som ni förstår är man inte så rolig att umgås med dagarna innan en mara. Hela världen kretsar kring uppladdningen och man lever som i en liten bubbla.
Inledde veckan med den sedvanliga kolhydrattömningen (som såklart kompletteras med ett sjukligt intag av C-vitaminer då det påstås att en tömning ökar risken för förkylningar) men efter dagens 15km fartlek (som f ö kändes alldeles lysande) får jag äntligen äta "kolisar" igen.
För en person som normalt sett lever på pasta, bröd, ris, bananer och annan kolhydratrik mat får jag ärligt erkänna att en omställning till att bara äta proteiner och fett inte är något som gör min blodsockerhalt glad utan gör mig till en ganska kinkig Kenyan med kort stubin. Sitter just nu här otåligt och bloggar medan det vattnas i munnen när jag väntar på att att min lasagne ska gå färdigt i ugnen - första pastan på tre dagar och det ska bli SÅ gott!
Dagarna innan ett marathon innebär givetvis uppladdning i form av nedtrappad träning, bra mat och mycket sömn. Men de innehåller också mycket tankar och det är med skräckblandad förtjusning och blandade känslor man går maran till mötes.
Å ena sidan är jag taggad och sugen på att träna och vill inget hellre än att springa fort och långt för att hitta känslan.
Å andra sidan är jag livrädd inför varje pass och kan inte slappna av då jag bara väntar på att det ska smälla till med en bristning vaden, en sträckning i låret eller ett pajjat knä.
Å ena sidan är jag glad, lycklig och förväntansfull över att det snart är dags att få testa mina krafter på den distans jag gillar bäst och den distans jag springer bäst. Jag vet ju hur underbart det är när allt klaffar och kroppen och knoppen funkar som de ska och man bara flyger fram mot utstakade mål.
Å andra sidan är jag väl medveten om hur ont det kan göra om man inte har en bra dag, hur slitsamt det kan vara att tvinga kroppen till 42km i tröskelfart om den inte vill och hur lätt det är att magen ballar ur, att man får kramp eller att man ramlar. Så mycket kan hända på 42km.
Jag lugnar dock mig själv genom att tänka på en föreläsare jag en gång lyssnade på som sa; "99% av det ni oroar er för kommer aldrig att inträffa, så varför slösa tid och energi på oro?"
Det ligger något i det.
Hur stora är egentligen oddsen för att jag ska bli skadad just idag när jag inte haft en skada sedan 2007? (peppar, peppar nr 1)
Hur stor är egentligen risken att jag ska bli sjuk när jag inte missat en träning sen augusti? (peppar, peppar nr 2)
Men ibland är oturen framme så för säkerhets skull tar jag nog en apelsin till, smörjer in mina händer med handsprit och går och lägger mig extra tidigt (och stänger av volymen på makens snooze funktion på väckarklockan.) Man kan aldrig vara för säker...
Snörvel, snörvel - rinner det inte lite i näsan??
Aj, aj - Har jag inte lite ont i magen??
Knak, knäpp - sträckte jag mig inte lite i ryggen??
Jajamän, med 3 dagar kvar till marathon har den sedvanliga tävlingshypokondrin anlänt Big Time!
Välkommen till en marathonlöpares nojjiga värld;
C-vitaminer, Echinagard, vätska, mer C-Vitamin och mitt skrivbord har förvandlats från en pedantisk redovisningskonsults välordnade pappershögar till en total röra av tömda vattenglas, apelsinskalshögar och förpackningar med C-Vitaminbrustabletter.
- Bio? Tack, men nej tack. Gud vet vilka hemska baciller de andra 500 besökarna i biosalongen bär på.
- Kundmöten? Kan vi möjligtvis ta det över telefon? Eller kanske i början av juni?
- Handla på Ica? Aaaaarrrggghh, är de där speciella bacillfria kundkorgarna slut?? Undrar hur många apelsiner man kan bära till kassan utan korg.
- "Jonne älskling, måste du snooza tre gånger innan du stiger upp på morgonen? Nu blåste du faktiskt mig på 20min värdefull sömn och du veeeeeet väl att sömn är viktigt om man inte vill bli sjuk. Tänk på att dessa 20min kan göra hela skillnaden på lördag"
Ja, som ni förstår är man inte så rolig att umgås med dagarna innan en mara. Hela världen kretsar kring uppladdningen och man lever som i en liten bubbla.
Inledde veckan med den sedvanliga kolhydrattömningen (som såklart kompletteras med ett sjukligt intag av C-vitaminer då det påstås att en tömning ökar risken för förkylningar) men efter dagens 15km fartlek (som f ö kändes alldeles lysande) får jag äntligen äta "kolisar" igen.
För en person som normalt sett lever på pasta, bröd, ris, bananer och annan kolhydratrik mat får jag ärligt erkänna att en omställning till att bara äta proteiner och fett inte är något som gör min blodsockerhalt glad utan gör mig till en ganska kinkig Kenyan med kort stubin. Sitter just nu här otåligt och bloggar medan det vattnas i munnen när jag väntar på att att min lasagne ska gå färdigt i ugnen - första pastan på tre dagar och det ska bli SÅ gott!
Dagarna innan ett marathon innebär givetvis uppladdning i form av nedtrappad träning, bra mat och mycket sömn. Men de innehåller också mycket tankar och det är med skräckblandad förtjusning och blandade känslor man går maran till mötes.
Å ena sidan är jag taggad och sugen på att träna och vill inget hellre än att springa fort och långt för att hitta känslan.
Å andra sidan är jag livrädd inför varje pass och kan inte slappna av då jag bara väntar på att det ska smälla till med en bristning vaden, en sträckning i låret eller ett pajjat knä.
Å ena sidan är jag glad, lycklig och förväntansfull över att det snart är dags att få testa mina krafter på den distans jag gillar bäst och den distans jag springer bäst. Jag vet ju hur underbart det är när allt klaffar och kroppen och knoppen funkar som de ska och man bara flyger fram mot utstakade mål.
Å andra sidan är jag väl medveten om hur ont det kan göra om man inte har en bra dag, hur slitsamt det kan vara att tvinga kroppen till 42km i tröskelfart om den inte vill och hur lätt det är att magen ballar ur, att man får kramp eller att man ramlar. Så mycket kan hända på 42km.
Jag lugnar dock mig själv genom att tänka på en föreläsare jag en gång lyssnade på som sa; "99% av det ni oroar er för kommer aldrig att inträffa, så varför slösa tid och energi på oro?"
Det ligger något i det.
Hur stora är egentligen oddsen för att jag ska bli skadad just idag när jag inte haft en skada sedan 2007? (peppar, peppar nr 1)
Hur stor är egentligen risken att jag ska bli sjuk när jag inte missat en träning sen augusti? (peppar, peppar nr 2)
Men ibland är oturen framme så för säkerhets skull tar jag nog en apelsin till, smörjer in mina händer med handsprit och går och lägger mig extra tidigt (och stänger av volymen på makens snooze funktion på väckarklockan.) Man kan aldrig vara för säker...
söndag 22 maj 2011
2 personliga rekord på en dag...
För er som inte vet bor jag i Gislaved, en tätort med drygt 10 000 invånare och huvudort i Gislaveds kommun som totalt innefattar ca 30 000 personer. Underlaget till ett damlag i friidrott är alltså inte superstort men vi har ändå lyckats skrapa ihop ett lag och idag var det dags för lagtävling, omgång ett av två för säsongen.
För er som inte vet hur en lagtävling i friidrott går till kan jag börja med att berätta att det idag fanns 12 olika grenar att tävla i, man får ställa upp i max 2 grenar/person och laget får poäng utifrån hur bra man placerar sig i sin gren. Detta innebär att även den som kommer sist i sin gren får ett poäng till laget så det är alltså viktigt att man inte har någon gren där laget inte är representerat utan bätte att få ett resultat (=1 poäng till laget) än att inte vara med alls.
Vårt lag bestod för dagen av 7 personer där alla såklart har en "huvudgren" i vilken alla presterade bra resultat och samlade toppoäng till laget! Problemet är dock de 5 grenar där vi inte har någon specialist utan någon måste offra sig (eller ta chansen?) i en främmande gren.
Detta leder till ganska roliga kombinationer. Jag är troligen den första i världshistorien som kombinerade 5000m med att kasta slägga och vi hade b l a en diskuskastare/kulstötare som sprang en sträcka i stafetten, en medeldistanslöpare som hoppade höjd och en trestegshoppare som kastade spjut.
Mitt släggkast var en ny upplevelse. Jag hade aldrig sett en slägga tidigare i mitt liv men hade med mig vår rutinerade kulstötare/diskuskastare Moa till ringen som i alla fall kunde visa mig vilken slägga jag skulle använda och förklara reglerna för mig. Planen var att få ett godkänt kast men att absolut inte ta i och riskera att skada mig.
Första kommentaren från en funktionär när 50 kilo marathonlöpare klev in i ringen löd "du verkar verkligen ha biffat upp dig inför dagens tävling" - det var alltså ganska uppenbart att jag var där för att få ett poäng till laget inte för att fajtas om segern.
När det var min tur att kasta var det som när man spelade brännboll när man var liten. Ni vet, när det var ens tur att slå och man plockade upp det platta racket flyttade alla lite närmre för att de visste att nu blir det inte långt och nu kan man ta lyra. Ungefär så var det här också, när jag skulle kasta släggan flyttade alla funktionärer fram sisådär 30 meter mot ringen för att vara beredda vid mätningen. Jag tänkte att det hade varit kul att skrälla å dynga iväg släggan 60m, men eftersom de gjort sig besväret att gå så långt för att vara nära mig var det ju bäst att spara det kastet till någon annan gång...
Så jag plockade upp släggan, fokuserade och kastade iväg den med någon form av golfsvingsrörelse och uppnådde ett nytt personligt rekord; 3m och 77cm. Fantastiskt!
Bestämde därefter att jag hade troligen presterat på toppen av min förmåga och beslutade mig för att avstå fler kast då jag aldrig någonsin skulle kunna överträffa denna bedrift.
Tackade därefter för mig och begav mig till löparbanorna.
5000m är en ovan distans för mig, att springa på bana är också ovant för mig men det är ju i alla fall att springa och DET vet jag hur man gör.
Planen var att göra 17,30. Kroppen kändes bra och jag var taggad och löpsugen men då jag fick sololöpa hela loppet och det dessutom var grymt blåsigt fick jag ändå slita rejält och presterade bara halvdana 17,51. Detta är exakt samma tid som jag hade första 5km på Värnamo Kvartsmara förra veckan varför jag absolut borde ha haft mer att leverera så jag är ganska besviken med tiden.
Men då personliga rekord i 5000m inte räknas på landsvägslopp innebar detta ändå nytt personligt rekord för min del vilket ju alltid är en tröst och jag ser det som en bra genomkörare inför kommande helgs marathon och framförallt en viktig insats för laget.
Hur gick det då för laget?!
Jovars, vi ligger på delad 4e plats (=delad sista plats...) inför returmötet om en månad.
Det kanske inte är ett resultat att jubla över men jag tycker att laget förtjänar en guldstjärna för den lagkänsla och engagemang det tyder på när man ändå vågar ställa upp och komma sist i grenar man aldrig testat bara för att rädda laget. För min del som fick rymma till en avlägsen släggkastarring utan publik var det ju inte särskilt jobbigt men att ställa sig på startlinjen i 100m häck eller ställa upp i en stafett med massa folk som tittar på och utsätta sig för risken att komma sist tycker jag tyder på styrka och enorm lagkänsla.
Bra tjejer, jag är stolt över er!!
För er som inte vet hur en lagtävling i friidrott går till kan jag börja med att berätta att det idag fanns 12 olika grenar att tävla i, man får ställa upp i max 2 grenar/person och laget får poäng utifrån hur bra man placerar sig i sin gren. Detta innebär att även den som kommer sist i sin gren får ett poäng till laget så det är alltså viktigt att man inte har någon gren där laget inte är representerat utan bätte att få ett resultat (=1 poäng till laget) än att inte vara med alls.
Vårt lag bestod för dagen av 7 personer där alla såklart har en "huvudgren" i vilken alla presterade bra resultat och samlade toppoäng till laget! Problemet är dock de 5 grenar där vi inte har någon specialist utan någon måste offra sig (eller ta chansen?) i en främmande gren.
Detta leder till ganska roliga kombinationer. Jag är troligen den första i världshistorien som kombinerade 5000m med att kasta slägga och vi hade b l a en diskuskastare/kulstötare som sprang en sträcka i stafetten, en medeldistanslöpare som hoppade höjd och en trestegshoppare som kastade spjut.
Mitt släggkast var en ny upplevelse. Jag hade aldrig sett en slägga tidigare i mitt liv men hade med mig vår rutinerade kulstötare/diskuskastare Moa till ringen som i alla fall kunde visa mig vilken slägga jag skulle använda och förklara reglerna för mig. Planen var att få ett godkänt kast men att absolut inte ta i och riskera att skada mig.
Första kommentaren från en funktionär när 50 kilo marathonlöpare klev in i ringen löd "du verkar verkligen ha biffat upp dig inför dagens tävling" - det var alltså ganska uppenbart att jag var där för att få ett poäng till laget inte för att fajtas om segern.
När det var min tur att kasta var det som när man spelade brännboll när man var liten. Ni vet, när det var ens tur att slå och man plockade upp det platta racket flyttade alla lite närmre för att de visste att nu blir det inte långt och nu kan man ta lyra. Ungefär så var det här också, när jag skulle kasta släggan flyttade alla funktionärer fram sisådär 30 meter mot ringen för att vara beredda vid mätningen. Jag tänkte att det hade varit kul att skrälla å dynga iväg släggan 60m, men eftersom de gjort sig besväret att gå så långt för att vara nära mig var det ju bäst att spara det kastet till någon annan gång...
Så jag plockade upp släggan, fokuserade och kastade iväg den med någon form av golfsvingsrörelse och uppnådde ett nytt personligt rekord; 3m och 77cm. Fantastiskt!
Bestämde därefter att jag hade troligen presterat på toppen av min förmåga och beslutade mig för att avstå fler kast då jag aldrig någonsin skulle kunna överträffa denna bedrift.
 |
| En kenyan i släggkastarringen. Notera att släggan är på väg ner redan innan jag avslutat min "golfsving"... |
Tackade därefter för mig och begav mig till löparbanorna.
5000m är en ovan distans för mig, att springa på bana är också ovant för mig men det är ju i alla fall att springa och DET vet jag hur man gör.
Planen var att göra 17,30. Kroppen kändes bra och jag var taggad och löpsugen men då jag fick sololöpa hela loppet och det dessutom var grymt blåsigt fick jag ändå slita rejält och presterade bara halvdana 17,51. Detta är exakt samma tid som jag hade första 5km på Värnamo Kvartsmara förra veckan varför jag absolut borde ha haft mer att leverera så jag är ganska besviken med tiden.
Men då personliga rekord i 5000m inte räknas på landsvägslopp innebar detta ändå nytt personligt rekord för min del vilket ju alltid är en tröst och jag ser det som en bra genomkörare inför kommande helgs marathon och framförallt en viktig insats för laget.
Hur gick det då för laget?!
Jovars, vi ligger på delad 4e plats (=delad sista plats...) inför returmötet om en månad.
Det kanske inte är ett resultat att jubla över men jag tycker att laget förtjänar en guldstjärna för den lagkänsla och engagemang det tyder på när man ändå vågar ställa upp och komma sist i grenar man aldrig testat bara för att rädda laget. För min del som fick rymma till en avlägsen släggkastarring utan publik var det ju inte särskilt jobbigt men att ställa sig på startlinjen i 100m häck eller ställa upp i en stafett med massa folk som tittar på och utsätta sig för risken att komma sist tycker jag tyder på styrka och enorm lagkänsla.
Bra tjejer, jag är stolt över er!!
 |
| Världens bästa lag! |
torsdag 19 maj 2011
Morgonstund har guld i mund...
Torsdagsmorgonen är helig tid för mig.
Varje torsdag erbjuder Gislaveds simhall morgonsimning vilket innebär att de öppnar redan klockan 06.00. Det är lugnt och stilla i bassängen; inga barn som hoppar trampolin, inga simskolor eller träningar för simklubben utan bara vuxna människor som motionssimmar. Belysningen är släckt och ersatt av levande ljus och det serveras frukost på bassängkanten.
Mitt träningsupplägg varierar från vecka till vecka men just det här träningspasset flyttar jag ogärna på. Eller träningspass förresten, jag ser det knappt som ett sådant utan snarare som en stund på veckan där jag tar hand om mig själv, skonar min kropp från det slitage det innebär att springa och unnar mig en avkopplande stund i bassängen och en ännu behagligare stund i bastun efteråt.
Vi är alltid samma skara människor som hänger på låset klockan 06.00 varje vecka och vi har lärt känna varandra lite sådär lagom mycket, sådär lagom svenskt ni vet så att man utbyter några ytliga, trevliga fraser om väder och vind, temperaturen i bassängen och stundande händelser i bygden - men inga mer ingående samtal än så och inga krav på att man ska vara social.
Rutinen är alltid densamma.
Alla väljer samma skåp varje vecka i omklädningsrummet och alla simmar alltid på samma bana. Personligen delar jag alltid "simma snabbt banan" med en man som simmar i exakt samma fart som jag. Jag behöver inte ens titta på klockan för att veta vad den är utan jag vet att vid 06.30 stiger de två väninnorna som gemensamt simmar 1km upp för att därefter äta frukost tillsammans. Vid 06.45 kommer damen som dyker så fint ner i vattnet och klockan 07.00 stiger min "bankollega" upp.
5 minuter senare brukar mina 3km vara avklarade och då väntar det bästa med hela ritualen - mina 20min i bastun.
Jag sitter där ensam och tyst och blundar, slappnar av och känner hur värmen letar sig in under min hud och slumrar nästan till en stund medan musklerna återhämtar sig. Jag låter en inpackning verka i mitt slitna hår och jag sippar i lugn och ro på en återhämtningsdryck och riktigt känner hur min kropp tackar mig för denna snälla och skonsamma behandling.
Men, klockan 07.25 kommer de två unga tjejkompisarna med prickiga bikinis in i bastun och då vet jag att det är dags för mig att gå därifrån om jag ska hinna till jobbet. Dags att återvända till verkligheten, med fulladdade batterier, full av energi att ta tag i dagens alla utmaningar!
Varje torsdag erbjuder Gislaveds simhall morgonsimning vilket innebär att de öppnar redan klockan 06.00. Det är lugnt och stilla i bassängen; inga barn som hoppar trampolin, inga simskolor eller träningar för simklubben utan bara vuxna människor som motionssimmar. Belysningen är släckt och ersatt av levande ljus och det serveras frukost på bassängkanten.
Mitt träningsupplägg varierar från vecka till vecka men just det här träningspasset flyttar jag ogärna på. Eller träningspass förresten, jag ser det knappt som ett sådant utan snarare som en stund på veckan där jag tar hand om mig själv, skonar min kropp från det slitage det innebär att springa och unnar mig en avkopplande stund i bassängen och en ännu behagligare stund i bastun efteråt.
Vi är alltid samma skara människor som hänger på låset klockan 06.00 varje vecka och vi har lärt känna varandra lite sådär lagom mycket, sådär lagom svenskt ni vet så att man utbyter några ytliga, trevliga fraser om väder och vind, temperaturen i bassängen och stundande händelser i bygden - men inga mer ingående samtal än så och inga krav på att man ska vara social.
Rutinen är alltid densamma.
Alla väljer samma skåp varje vecka i omklädningsrummet och alla simmar alltid på samma bana. Personligen delar jag alltid "simma snabbt banan" med en man som simmar i exakt samma fart som jag. Jag behöver inte ens titta på klockan för att veta vad den är utan jag vet att vid 06.30 stiger de två väninnorna som gemensamt simmar 1km upp för att därefter äta frukost tillsammans. Vid 06.45 kommer damen som dyker så fint ner i vattnet och klockan 07.00 stiger min "bankollega" upp.
5 minuter senare brukar mina 3km vara avklarade och då väntar det bästa med hela ritualen - mina 20min i bastun.
Jag sitter där ensam och tyst och blundar, slappnar av och känner hur värmen letar sig in under min hud och slumrar nästan till en stund medan musklerna återhämtar sig. Jag låter en inpackning verka i mitt slitna hår och jag sippar i lugn och ro på en återhämtningsdryck och riktigt känner hur min kropp tackar mig för denna snälla och skonsamma behandling.
Men, klockan 07.25 kommer de två unga tjejkompisarna med prickiga bikinis in i bastun och då vet jag att det är dags för mig att gå därifrån om jag ska hinna till jobbet. Dags att återvända till verkligheten, med fulladdade batterier, full av energi att ta tag i dagens alla utmaningar!
tisdag 17 maj 2011
Dålig dag med ett bra slut...
1. Det är jobbigt att vakna av att klockan ringer 05.10 och det känns som om man precis har gått och lagt sig.
2. Det är jobbigt att ge sig ut på morgonpass när kroppen är stel och trött, magen kurrar och man har missat att ladda batterierna i GPS klockan.
3. Det är jobbigt att inse att mjölken till morgonkaffet är slut.
4. Det är jobbigt att vara duktig och bära ut soporna när man inser för sent att det är hål i botten på påsen och något läskigt hushållsavfall har läckt i en lång rand från köket till ytterdörren.
5. Det är jobbigt att titta på klockan vid 11.00 och inse att man fortfarande inte har gjort något av det jobb man planerat att göra under förmiddagen utan bara har fått jobba med oplanerade saker och istället förlängt sin "att göra" lista.
6. Det är jobbigt att inse att man valt kläder som man inte alls kände för att ha på sig idag så att man får vantrivas och känna sig ful hela dagen.
7. Det är jobbigt att öppna lunchlådan och komma på att gårdagens kycklingwok inte alls är vad man är sugen på just idag.
8. Det är jobbigt att titta ut genom kontorsfönstret och se att det regnar och blåser halv storm och veta att man ska till idrottsplatsen och springa intervaller när det enda man längtar efter är att gå hem och krypa ner under en filt, tända lite ljus och läsa en bok.
9. Det är jobbigt när roliga evenemang man har längtat efter och sett fram emot blir inställda.
10. Det är jobbigt när man inser att man inte stängt frysen ordentligt på morgonen och man inser att man kommer att bli tvungen att göra en rejäl, ofrivillig avfrostning.
MEN...
Det är väldigt O-jobbigt att komma till idrottsplatsen i Villstad, träffa lagkamraterna, prata om ditten och datten roliga saker under uppvärmningen och inspireras till att ge absolut allt på intervallerna av fokuserade, duktiga och snabba lagkamrater!
I bilen hem insåg jag att dagens alla motgångar var glömda, att jag faktiskt börjar bli på bra humör igen, att det finns hopp om livet och att imorgon är en ny dag!
2. Det är jobbigt att ge sig ut på morgonpass när kroppen är stel och trött, magen kurrar och man har missat att ladda batterierna i GPS klockan.
3. Det är jobbigt att inse att mjölken till morgonkaffet är slut.
4. Det är jobbigt att vara duktig och bära ut soporna när man inser för sent att det är hål i botten på påsen och något läskigt hushållsavfall har läckt i en lång rand från köket till ytterdörren.
5. Det är jobbigt att titta på klockan vid 11.00 och inse att man fortfarande inte har gjort något av det jobb man planerat att göra under förmiddagen utan bara har fått jobba med oplanerade saker och istället förlängt sin "att göra" lista.
6. Det är jobbigt att inse att man valt kläder som man inte alls kände för att ha på sig idag så att man får vantrivas och känna sig ful hela dagen.
7. Det är jobbigt att öppna lunchlådan och komma på att gårdagens kycklingwok inte alls är vad man är sugen på just idag.
8. Det är jobbigt att titta ut genom kontorsfönstret och se att det regnar och blåser halv storm och veta att man ska till idrottsplatsen och springa intervaller när det enda man längtar efter är att gå hem och krypa ner under en filt, tända lite ljus och läsa en bok.
9. Det är jobbigt när roliga evenemang man har längtat efter och sett fram emot blir inställda.
10. Det är jobbigt när man inser att man inte stängt frysen ordentligt på morgonen och man inser att man kommer att bli tvungen att göra en rejäl, ofrivillig avfrostning.
MEN...
Det är väldigt O-jobbigt att komma till idrottsplatsen i Villstad, träffa lagkamraterna, prata om ditten och datten roliga saker under uppvärmningen och inspireras till att ge absolut allt på intervallerna av fokuserade, duktiga och snabba lagkamrater!
I bilen hem insåg jag att dagens alla motgångar var glömda, att jag faktiskt börjar bli på bra humör igen, att det finns hopp om livet och att imorgon är en ny dag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)