Nej det är ingen vanlig dag, det är Jossans födelsedag - hurra, hurra, hurra!

Ganska många födelsedagar i mitt liv har inletts med att jag vaknat tidigt då jag varit alltför spänd och förväntansfull inför dagen som väntar för att kunna sova. Så var det även denna födelsedag. Skillnaderna mot när detta senast hände var dock två:
1. Jag fyllde 28år, inte 8år.
2. Jag var inte ett dugg nervös över vad mina paket skulle innehålla, hur tårtan skulle smaka eller om skolkamraterna skulle komma ihåg min födelsedag - jag var nervös inför ett marathon.

Konstigt det där med nervositet egentligen. Gick och la mig på fredagskvällen och kände mig ko-lugn och såg bara fram emot maran som något fantastiskt roligt! Vaknar på lördagsmorgonen ångestfull och nervös undrandes varför i hela fridens namn jag håller på med den här sporten. Springa 42km?! I tröskelfart?! På sin födelsedag?!  Någonstans måste det ju ha slått slint i huvudet...
Tog en morgonpromenad/jogg för att koppla av och det funkade, dock bara för stunden. Väl tillbaka på hotellet var den dignande frukostbuffén ingen höjdare utan med lätt darr på handen förde jag ostfrallan till munnen och varje tugga växte i min mun.
Mitt emot mig vid fukostbordet satt min lillebror som p g a skada blivit tvungen att avstå start i dagens marathon (ett öde som även min storebror gått till mötes) och säger lite bittert att han önskar att han också skulle springa. "Verkligen?!" svarar jag, "startnummer 112 finns tillgängligt om du är intresserad?"
"Vad är det du är så nervös för?!" Frågar min mycket förstående äkta man. "Du älskar ju att springa och har ju sprungit marathon så många gånger förut?"
Efter en stunds funderande svarar jag att det är inte tiden eller placeringen jag är nervös för, jag är orolig för att jag ska ha en dålig dag, få slita ont hela vägen och må dåligt på ett eller annat sätt.

Några timmar senare blev jag varse att min oro inte var obefogad, min sista mil på dagens mara var det mest plågsamma jag någonsin upplevt - men vi tar det från början;

5km - En fantastisk inledning på maran, tiden 18,48 på första 5km är nästan 1,5min snabbare än min plan men det skrämmer mig inte alls då jag känner mig oerhört pigg och stark och redan från första steget vet jag att jag har en bra dag.
10km - Söder mälarstrand och Västerbron alldeles ensam utan draghjälp i vinden bekymrar mig inte heller utan kilometrarna rusar förbi och allt känns lekande lätt!
15km - Hamnar i en klunga med 7-8 killar som egentligen håller en högre fart än jag tänkt mig. Väljer således mellan att gå med dem i deras fart och strunta i min plan eller att släppa gruppen, hålla min egen fart men bli tvungen att göra jobbet ensam i vinden. Kommer fram till att en något för hög fart i ett bra vindskydd sliter mindre på krafterna än lägre fart i kraftig motvind, varför jag hakar på.
21,2km - Passerar halvmaran på 1.21.18 vilket bara är 17sek långsammare än första halvan i min rekordmara i Barcelona. Då ska man veta att den banan är betydligt mer lättsprungen och vädret var betydligt bättre men inte heller denna vetskap skrämmer mig då jag känner mig näst intill oberörd och superstark.
30km - Har precis vinkat till min fanclub strax innan Kungsträdgården, plockat en placering och känner mig ostoppbar. Vilken underbar födelsedag!
32km - I marathon kan det vända fort. Från stark och oövervinnerlig vid 30km till en kamp för att kunna transportera kroppen framåt två kilometer senare. Då jag har stora problem med att få i mig vätska och näring när jag springer har jag drabbats av total vätskebrist som leder till fruktansvärda kramper i magen efter att inte ha druckit en droppe under loppet. Varje fotisättning känns som ett slag i magen och all tankekraft går åt till att försöka tänka bort smärtan och tvinga mig själv att fortsätta. Försöker trippa fram med så mjuka steg som möjligt för att skona magen från de värsta stötarna från asfalten men det hjälper föga, tårarna är nära och smärtan fruktansvärd.
40.5km - Hade bett min fina man att stå och vänta på mig vid 40,5km istället för vid mål för att kunna ge mig några peppande ord som skulle ge extra kraft den sista biten. När jag hör hans röst vågar jag inte lyfta blicken från asfalten, så länge jag är ensam på banan är jag en tuff tjej som biter ihop och tål det mesta men är det någon som kan framkalla mina mjuka sidor så är det han. För första gången någonsin under ett lopp undviker jag därför att titta åt hans håll och inte kosta på mig ett leende eller ens en vinkning utan sammanbiten borrar jag ner blicken i asfalten då en ögonkontakt med den jag älskar hade gjort att de där tårarna som lurade bakom ögonlocken hade börjat forsa och loppet hade varit kört.
Målgång - När jag passerar linjen känner jag först ingen glädje över mitt resultat utan bara lättnad över att ha klarat genomföra loppet. Gråter som en bäbis över smärtan i magen och över lättnaden för att ha tagit mig i mål. Först efter attt ha fått ta en lång varm dusch och återhämta mig på hotellet kommer glädjen över ett, för mig, fantastiskt resultat. 5a på Svenska Mästerskapen är en ära för mig och tiden 2,47,45 är 11min bättre än mitt tidigare Stockholmsrekord och en tid som i mina ögon är likvärdig mitt pers från Barcelona (2.45.31) då banan och de yttre förhållanderna är betydligt tuffare i Stockholm. Helt plötsligt var det värt allt slit!
Kommer samtidigt på att anledningen till att jag älskar den här sporten är just att den innehåller så många moment - det räcker inte bara att springa bra du måste även ha en bra dag både fysiskt och mentalt och en drivkraft och vilja som du kan plocka fram när det som mest behövs. Jag tar med mig den sista milen i min ryggsäck av erfarenheter och kommer att plocka fram den nästa gång det är dags för marathon och jag nervöst oroar mig för vad som kan hända. Då kommer jag känna mig trygg i att jag redde ut det den här gången och kommer att göra det igen, och igen, och igen...

Total glädje och stolthet!

Födelsedagen/marathonresultatet firades med en burgare och världens största Pepsi.

Stort TACK till alla okända människor som hejade utmed banan och till alla mina vänner som följt mig via tv/internet/SMS - ni anar inte hur mycket kraft ni gav mig!
Särskilt tack till min underbara familj - 10 personer som tagit sig till Stockholm för att följa mitt marathon och fira min födelsedag! Tack till svägerskans pappa Bertil som var en överraskande hejjarklack utmed banan och tack även till Kajsa som entusiastiskt hejjade fram mig och även erbjöd både gel och sportdryck. (kanske skulle jag tackat ja till erbjudandet och sluppit vätskebristen...?).
Ni förtjänar en stor kram allihop. TACK!