2 personliga rekord på en dag...

För er som inte vet bor jag i Gislaved, en tätort med drygt 10 000 invånare och huvudort i Gislaveds kommun som totalt innefattar ca 30 000 personer. Underlaget till ett damlag i friidrott är alltså inte superstort men vi har ändå lyckats skrapa ihop ett lag och idag var det dags för lagtävling, omgång ett av två för säsongen.

För er som inte vet hur en lagtävling i friidrott går till kan jag börja med att berätta att det idag fanns 12 olika grenar att tävla i, man får ställa upp i max 2 grenar/person och laget får poäng utifrån hur bra man placerar sig i sin gren. Detta innebär att även den som kommer sist i sin gren får ett poäng till laget så det är alltså viktigt att man inte har någon gren där laget inte är representerat utan bätte att få ett resultat (=1 poäng till laget) än att inte vara med alls.
Vårt lag bestod för dagen av 7 personer där alla såklart har en "huvudgren" i vilken alla presterade bra resultat och samlade toppoäng till laget! Problemet är dock de 5 grenar där vi inte har någon specialist utan någon måste offra sig (eller ta chansen?) i en främmande gren.

Detta leder till ganska roliga kombinationer. Jag är troligen den första i världshistorien som kombinerade 5000m med att kasta slägga och vi hade b l a en diskuskastare/kulstötare som sprang en sträcka i stafetten, en medeldistanslöpare som hoppade höjd och en trestegshoppare som kastade spjut.
Mitt släggkast var en ny upplevelse. Jag hade aldrig sett en slägga tidigare i mitt liv men hade med mig vår rutinerade kulstötare/diskuskastare Moa till ringen som i alla fall kunde visa mig vilken slägga jag skulle använda och förklara reglerna för mig. Planen var att få ett godkänt kast men att absolut inte ta i och riskera att skada mig.
Första kommentaren från en funktionär när 50 kilo marathonlöpare klev in i ringen löd "du verkar verkligen ha biffat upp dig inför dagens tävling" - det var alltså ganska uppenbart att jag var där för att få ett poäng till laget inte för att fajtas om segern.
När det var min tur att kasta var det som när man spelade brännboll när man var liten. Ni vet, när det var ens tur att slå och man plockade upp det platta racket flyttade alla lite närmre för att de visste att nu blir det inte långt och nu kan man ta lyra. Ungefär så var det här också, när jag skulle kasta släggan flyttade alla funktionärer fram sisådär 30 meter mot ringen för att vara beredda vid mätningen. Jag tänkte att det hade varit kul att skrälla å dynga iväg släggan 60m, men eftersom de gjort sig besväret att gå så långt för att vara nära mig var det ju bäst att spara det kastet till någon annan gång...
Så jag plockade upp släggan, fokuserade och kastade iväg den med någon form av golfsvingsrörelse och uppnådde ett nytt personligt rekord; 3m och 77cm. Fantastiskt!
Bestämde därefter att jag hade troligen presterat på toppen av min förmåga och beslutade mig för att avstå fler kast då jag aldrig någonsin skulle kunna överträffa denna bedrift.

En kenyan i släggkastarringen. Notera att släggan är på väg ner redan innan jag avslutat min "golfsving"...

Tackade därefter för mig och begav mig till löparbanorna.
5000m är en ovan distans för mig, att springa på bana är också ovant för mig men det är ju i alla fall att springa och DET vet jag hur man gör.
Planen var att göra 17,30. Kroppen kändes bra och jag var taggad och löpsugen men då jag fick sololöpa hela loppet och det dessutom var grymt blåsigt fick jag ändå slita rejält och presterade bara halvdana 17,51. Detta är exakt samma tid som jag hade första 5km på Värnamo Kvartsmara förra veckan varför jag absolut borde ha haft mer att leverera så jag är ganska besviken med tiden.
Men då personliga rekord i 5000m inte räknas på landsvägslopp innebar detta ändå nytt personligt rekord för min del vilket ju alltid är en tröst och jag ser det som en bra genomkörare inför kommande helgs marathon och framförallt en viktig insats för laget.

Hur gick det då för laget?!
Jovars, vi ligger på delad 4e plats (=delad sista plats...) inför returmötet om en månad.
Det kanske inte är ett resultat att jubla över men jag tycker att laget förtjänar en guldstjärna för den lagkänsla och engagemang det tyder på när man ändå vågar ställa upp och komma sist i grenar man aldrig testat bara för att rädda laget. För min del som fick rymma till en avlägsen släggkastarring utan publik var det ju inte särskilt jobbigt men att ställa sig på startlinjen i 100m häck eller ställa upp i en stafett med massa folk som tittar på och utsätta sig för risken att komma sist tycker jag tyder på styrka och enorm lagkänsla.
Bra tjejer, jag är stolt över er!!

Världens bästa lag!