Tävlingshypokondri

Host, host - kliar det inte lite i halsen??
Snörvel, snörvel - rinner det inte lite i näsan??
Aj, aj - Har jag inte lite ont i magen??
Knak, knäpp - sträckte jag mig inte lite i ryggen??
Jajamän, med 3 dagar kvar till marathon har den sedvanliga tävlingshypokondrin anlänt Big Time!
Välkommen till en marathonlöpares nojjiga värld;

C-vitaminer, Echinagard, vätska, mer C-Vitamin och mitt skrivbord har förvandlats från en pedantisk redovisningskonsults välordnade pappershögar till en total röra av tömda vattenglas, apelsinskalshögar och förpackningar med C-Vitaminbrustabletter.
- Bio? Tack, men nej tack. Gud vet vilka hemska baciller de andra 500 besökarna i biosalongen bär på.
- Kundmöten? Kan vi möjligtvis ta det över telefon? Eller kanske i början av juni?
- Handla på Ica? Aaaaarrrggghh, är de där speciella bacillfria kundkorgarna slut?? Undrar hur många apelsiner man kan bära till kassan utan korg.
- "Jonne älskling, måste du snooza tre gånger innan du stiger upp på morgonen? Nu blåste du faktiskt mig på 20min värdefull sömn och du veeeeeet väl att sömn är viktigt om man inte vill bli sjuk. Tänk på att dessa 20min kan göra hela skillnaden på lördag"
Ja, som ni förstår är man inte så rolig att umgås med dagarna innan en mara. Hela världen kretsar kring uppladdningen och man lever som i en liten bubbla.
Inledde veckan med den sedvanliga kolhydrattömningen (som såklart kompletteras med ett sjukligt intag av C-vitaminer då det påstås att en tömning ökar risken för förkylningar) men efter dagens 15km fartlek (som f ö kändes alldeles lysande) får jag äntligen äta "kolisar" igen.
För en person som normalt sett lever på pasta, bröd, ris, bananer och annan kolhydratrik mat får jag ärligt erkänna att en omställning till att bara äta proteiner och fett inte är något som gör min blodsockerhalt glad utan gör mig till en ganska kinkig Kenyan med kort stubin. Sitter just nu här otåligt och bloggar medan det vattnas i munnen när jag väntar på att att min lasagne ska gå färdigt i ugnen - första pastan på tre dagar och det ska bli SÅ gott!

Dagarna innan ett marathon innebär givetvis uppladdning i form av nedtrappad träning, bra mat och mycket sömn. Men de innehåller också mycket tankar och det är med skräckblandad förtjusning och blandade känslor man går maran till mötes.
Å ena sidan är jag taggad och sugen på att träna och vill inget hellre än att springa fort och långt för att hitta känslan.
Å andra sidan är jag livrädd inför varje pass och kan inte slappna av då jag bara väntar på att det ska smälla till med en bristning vaden, en sträckning i låret eller ett pajjat knä.
Å ena sidan är jag glad, lycklig och förväntansfull över att det snart är dags att få testa mina krafter på den distans jag gillar bäst och den distans jag springer bäst. Jag vet ju hur underbart det är när allt klaffar och kroppen och knoppen funkar som de ska och man bara flyger fram mot utstakade mål.
Å andra sidan är jag väl medveten om hur ont det kan göra om man inte har en bra dag, hur slitsamt det kan vara att tvinga kroppen till 42km i tröskelfart om den inte vill och hur lätt det är att magen ballar ur, att man får kramp eller att man ramlar. Så mycket kan hända på 42km.

Jag lugnar dock mig själv genom att tänka på en föreläsare jag en gång lyssnade på som sa; "99% av det ni oroar er för kommer aldrig att inträffa, så varför slösa tid och energi på oro?"
Det ligger något i det.
Hur stora är egentligen oddsen för att jag ska bli skadad just idag när jag inte haft en skada sedan 2007? (peppar, peppar nr 1)
Hur stor är egentligen risken att jag ska bli sjuk när jag inte missat en träning sen augusti? (peppar, peppar nr 2)

Men ibland är oturen framme så för säkerhets skull tar jag nog en apelsin till, smörjer in mina händer med handsprit och går och lägger mig extra tidigt (och stänger av volymen på makens snooze funktion på väckarklockan.) Man kan aldrig vara för säker...