Hårdrock

Oj, oj, oj, det här hårdrockslivet tar kål på mig.
För en "8-timmars sömn nazist" som jag är min kropp just nu i chock efter att inatt bara förärats med 5 timmar sömn. Vaknade med en lätt panik i morse när jag insåg att jag skulle bli tvungen att härda ut en heldag på jobbet samt 30km löpning med så lite sömn i min kropp och min man (som var om möjligt ännu tröttare) satte verkligen huvudet på spiken när han vid avstängandet av väckarklockan utbrister "jag längtar till det blir kväll så att man får gå och lägga sig igen". Jag kunde bara instämma med föregående talare...

Men konstigt nog rasslade sedan dagen undan på ett väldigt smärtfritt sätt och jag har nästan varit lite speedad och varit supereffektiv på jobbet, genomfört träningen på ett bra sätt, handlat på Ica och kastat ihop en hyfsad middag. Kanske är det så att en såhär fantastiskt trevlig helg full av positiva upplevelser laddar kropp och knopp med ny energi så att man trots att sömnkontot är på minus och att man har slarvat med maten ändå har fått lagra en massa positiv energi, härligt om det är så kroppen funkar!

Helgen inleddes med att träningsperiodens sista träningspass bestående av styrkeintervaller genomfördes på ett lysande sätt på lördagsmorgonen och jag därmed kunde lägga den här tvåveckorsperioden till handlingarna som en av mina bättre på länge. Har inte haft någon svacka alls i träningsresultaten trots att det har varit snålt med återhämtningen. Däremot kom söndagens vila mycket passande och kändes både välbehövlig och välförtjänt.
Efter avklarad träning for vi mot Göteborg och mötte upp två av Jonnes bästa vänner, Eric och Carl-Johan, och deras respektive Fanny och Marie i vårt tillfälliga boende utanför Göteborg.
Efter att ha pudrat näsan lite (damerna) och ölat lite i solen (herrarna) for vi in till stan för en mycket trevlig middag på Port DeSoleil, en libanesisk restaurang med fantastiskt läge precis vid vattnet. Vädret visade sig från sin allra bästa sida så vi valde att äta på uteserveringen istället för i de sängar/soffor där man inomhus kunde äta middag halvliggandes i äkta Ali Baba stil. Menyn bestod av en massa meze; hommous, taboulleh, red-snapper med pärlcouscous, falafel, shish-kebab, libabröd och annat spännande som hör det orientaliska köket till. Ska erkänna att orientalisk mat normalt sett inte hamnar superhögt på min lista över favoritmat men det här var annorlunda. Snyggt serverat, otroligt vällagat, härlig miljö och en trevlig serviceinriktad personal gjorde det hela till en kanonupplevelse! När köket stängde förvandlades restaurangen till en gigantisk nattklubb/bar som garanterat skulle göra många partyprinsar och prinsessor glada men då vi inte hör till den kategorin avvek vi från platsen och installerade oss istället på en lite lugnare uteservering där vi satt länge och avhandlade diverse av livets stora frågor i den ljumma sommarnatten och vände inte hemåt förrän klockan var alldeles för mycket.

På söndagen var det då D-Day, eller kanske man ska säga M-Day som i Metallica?
Grabbarna var uppspelta redan på morgonen och började ladda med hårdrocksmusik i högtalarna för att få in den rätta känslan. Vi tjejer tog dock det hela lite mer med ro och spenderade istället dagen i butikena i stan, det var ju trots allt sommarrea liksom...
Kvällens spelning var alltså "The Big Four" (som jag fick lära mig under under hårdrockslektionen i bilen på vägen till Göteborg består av Anthrax, Megadeath, Slayer och Metallica - inte Ernst & Young, KPMG, Öhrlings och Deloitte som vi i revisionsvärlden kallar för "De fyra stora")
Vi skippade dock de två första banden till förmån för grillning i trädgården istället (då dessa band inte hörde till grabbarnas favoriter) men i god tid innan Slayer gick på scenen hade vi intagit våra platser på läktaren.
I samband med att Slayer klev på scenen skedde också någon form av scenförändring på rad 13 i sektion O1 på Ullevi. Våra till vardags så lugna, städade, välutbildade, kontorsarbetande, mogna 30-åriga män förvandlades plötsligt till vilda, headbangande, luftgitarrspelande tonåringar som uppspelta som barn på julafton hoppade runt som besatta på läktaren skrikandes den ena mer uppseendeväckande sångtexten efter den andra.
Jag har varit tillsammans med min man i snart 12 år och även de andra paren har ett långt förflutet tillsammans så vi trodde nog att vi hade sett alla deras sidor men vi stod alla som förstenade med halvöppen mun och stirrade chockerat på våra mäns dramatiska personllighetsförändringar undrandes hur detta gick till.
Vi tackade dock glatt för denna underhållning av "The Big Three", de var nämligen den största behållningen under Slayers spelning som inte direkt tilltalade våra musiköron.

Hårdrockskillarna innan den stora förvandlingen.

När sedan Metallica gick upp på scen var jag dock nästan beredd att sålla mig till männens galna luftgitarrskara.
My God, vilket liveband! My God, vilken stämning! My God, vilken upplevelse!

Jag säger inte mer än så, ni som inte var där missade verkligen något. 5 hårdrocktishor av 5 möjliga i betyg till Metallica och 5 äckliga Jack Daniels i betyg till mig själv för att jag inte hade lyssnat in mig på låtarna. Önskar att jag hade kunna skråla högt tillsammans med övriga 50 000 personer som verkade befinna sig i en 2,5 timme lång extas.

Även vi försökte vara lite "hårdrockiga", notera Maries svarta nagellack.

Nu ska jag kurera min trötthet och sova ikapp helgens bravader, återgå till elitidrottslivet och lämna studiebesöket i hårdrockens värld bakom mig. Med tanke på hur svårt jag just nu har att hålla ögonen öppna är det bara att konstatera att hårdrocklivet är aningen för hårt för en mjukis som mig...

Vart tog veckan vägen??

Hur gick egentligen detta till? Det känns som om det nyss var söndag och jag satt och njöt i solen på vår balkong, sedan blinkade jag en gång och nu helt plötsligt är det fredag igen. Jag måste ge mig ut och leta efter livets bromsknapp, så här snabbt får bara inte veckorna passera - då kommer ju snart den långa, härliga semesterna vara slut innan den ens har hunnit börja! Och ännu värre, hela livet kommer att ha passerat och jag har blivit gammal innan jag ens hunnit med hälften av allt kul jag vill göra!

När jag funderar tillbaka på veckan har den varit väldigt innehållsrik och förmodligen är det väl just därför tiden har försvunnit så fort.
Utöver den vanliga tränings- och jobbdosen har jag hunnit med både promenad och picknick med bästis Malin och sommarfest med 3 rätters middag på herrgård med jobbet.
En perfekt kombination av god mat med tillhörande väl utvalda viner är verkligen en lyx jag älskar men sällan kan unna mig då mitt vinintresse ofta hämmas av att det är mot mina principer att dricka alkohol när hård träning väntar dagen efter (och det gör det ju nästan alltid...). Men att smutta lite för att känna smaksensationen tycker jag nog att man kan få unna sig någon gång då och då, vilket jag gjorde igår!
Menyn var super och bestod av oxfilécarpaccio till förrätt, hälleflundra till huvudrätt och hallonsoppa med vaniljparfait till dessert. Även om inte carpaccio är någon favorit och även om potatiscrasén var lite vattnig var helheten kanon, de är så fantastiskt bra på att lägga upp maten snyggt och för det får de ett stort plus - blir så mycket roligare att äta när maten ser vacker ut.
Har ni vägarna förbi är Hestravikens Wärdshus verkligen värt ett besök!

Kvällens meny och ett glas skumpa...

Träningsmässigt har veckan också bjudit på ett par höjdpunkter i form av ett kanonpass tillsammans med superfokuserade och duktiga träningskompisar i Villstad i tisdags som resulterade i nytt träningspers på 200m för min del. Att vädret dessutom var perfekt med strålande sol och 25 gradig värme gjorde ju inte saken sämre. Vi lät fåfängan segra och kastade våra tishor för att springa i bara sport BH för att bättra på solbrännan - även om den officiella anledningen såklart är att vi skulle få mer tävlingskänsla och springa snabbare utan klumpiga kläder...
Även onsdagens distanspass över 25km var en höjdpunkt, även om benen var onödigt sega efter tisdagens intervaller eftersom återhämtningen var i kortaste laget då jag körde passet tidigt på morgonen. När jag gav mig ut vid 6-tiden visade termometern härliga 13 grader med en skönt värmande sol, på kvällen var dock temperaturen hela 28 grader och värmen tryckande så det visade sig vara ett bra val att träna på morgonen.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, lugna distanspass är verkligen guld om man vill ha en bra naturupplevelse. När jag i lugn och ro kutade fram i den tätbevuxna skogen prasslade det plötsligt till bredvid mig och jag skymtade något grått mellan buskarna. Jag förväntade mig att en liten hare skulle skutta ut framför mig så döm om min förvåning när en grävling modell större störtar ut i 1090 km/h. Jösses vilka kolosser de är, verkligen kompakta och det dunsade tungt i marken när han sprang fram - ingen lätt framfotalöpning här inte! Lite läskig var han allt så det kändes skönt att han sprang ifrån mig och inte emot mig! Det var faktiskt första gången jag såg en levande grävling, det vanligaste är ju tyvärr att man ser dem överkörda i diket...

För övrigt har det där riktiga skitpasset jag nämnde att jag väntar på i måndagens inlägg ännu inte dykt upp trots att jag har nästan två veckor av hård träning och tävling utan vila i kroppen. Nu återstår bara morgondagens 18km styrkeintervall samt bålstyrkepass innan den här träningsperioden är slut och jag får en vilodag. Hoppas kroppen får kännas bra hela vägen ut!

Söndagens vilodag ska användas till att nära mina kulturella sinnen så jag, min man och två av hans hårdrocksälskande vänner med respektive ska se "The big four", alltså Metallica och tre andra för mig helt okända band, som spelar i Göteborg.
Jag har just plöjt igenom garderoben och försökt leta reda på en lämplig hårdrocks-outfit för att känna mig hemma och passa in bland hårdrocksfansen, lyckades inte. Känns dock mycket bra att vi kommer att befinna oss på en friidrottsarena (Ullevi) så om jag känner mig alltför vilsen och osäker bland alla långhåriga, svartklädda människor kan jag ta en tur ner på innerplan och känna lite på tartanen för att inhämta lite lugn...

Trevlig helg på er kära läsare!

Formtopp och filosofiska tankar...

Det är väldigt vad kroppen är mystisk. Inledde dagen med ett pass på gymmet, kroppen kändes matt och konstig och det blev ett ganska halvdant styrkepass. Spenderade därefter resten av dagen på jobbet i en dimma av migränliknande huvudvärk vilket gör att det ska bli mycket intressant att se hur resultatet av dagens jobb med en avancerad koncernredovisning ser ut när jag kommer till jobbet imorgon - känns inte som om det kan vara många siffror som blev rätt där i dimman... Som tur är jobbar vi nu enligt sommartid och får gå hem redan klockan 16 så jag hann proppa i mig ett par huvudvärkstabletter och lägga mig på soffan en stund innan träningen. Tyvärr satt dock huvudvärken kvar när klockan slog träningsdags och det kändes helt overkligt och omöjligt att genomföra mitt planerade 18km distanspass i halvhög fart.
Släpade mig motvilligt ut genom dörren och kunde inte ens förmå mig att springa till mötesplatsen där jag skulle träffa min träningskompis B utan istället tog jag en promenad dit - allt för att skjuta löpningen på framtiden. Men, till slut var det oundvikligen dags att börja springa och då hände något med min kropp. Plötsligt var all seghet och huvudvärk som bortblåst, benen var hur lätta som helst och löpkänslan helt fantastisk! Flög fram i solskenet och kilometer efter kilometer försvann i en rasande fart och innan jag visste ordet av var jag hemma igen, med ett kanonpass i benen! Den är allt märklig och lurig den där kroppen!
Nu har jag radat upp kanonpass varje dag sedan senaste vilodagen för 8 dagar sedan och då ingen vila finns i sikte förrän på söndag är jag medveten om att det snart kommer ett skitpass men just nu passar jag på att njuta av att formen känns fantastiskt bra och leva i tron att löpning alltid är så enkelt som just nu!

Nu över till något helt annat.
Igår var jag på affären och genomförde veckans storhandling och jag måste erkänna att det faktiskt är ganska kul när man tänker efter.
Jag brukar roa mig med att titta på personerna framför mig i kön och gissa vad de har i sin korg och sedan kolla vad de lägger upp på bandet och se hur många rätt jag har. Igår var det nästan för enkelt, inte helt otippat att mannen framför mig i kön iklädd Helly Hanssen tröja, för korta jeans och träskor skulle lägga upp ett 6-pack folköl och två påsar Gorbys Piroger på bandet så jag drog full pott. Hade varit mer av en skräll om hans korg innehöll mozzarella, fina charkuterier och lite balsamico...

Det är också rätt intressant att man ibland måste "fylla ut" med lite andra varor som man egentligen inte vill ha för att det ska se lite bättre ut. Ni vet, man har gått hela vägen till affären bara för att handla en påse chips, en säck karamellkungen och en pepsi men man kan ju inte lägga upp bara dessa skräpvaror på bandet och därmed erkänna hur desperat godissugen man är så man fyller ut med ett gäng äpplen, en påse morötter och en naturell yoggi också för att signalera att det egentliga ärendet faktiskt var att köpa äpplen och att man bara passade på att köpa lite godis också när man ändå var på plats...

Sen finns det ju de där pinsamma sakerna man ibland måste handla. Personligen tycker jag av någon anledning att det är superpinsamt att handla toapapper. Jag vet att alla männsikor måste gå på toa och jag vet att alla männsikor måste handla toapapper ibland men ändå skäms jag vilket gör att jag t e x aldrig kan vara sådär vuxet ekonomisk och köpa en hel bal toapapper utan istället inhandla de minsta förpackningarna som finns, de där med typ 4 rullar, då de går lättare att gömma. Brukar gå ganska bra att dölja dessa under andra varor så länge man har dem i vagnen men när man sedan ska packa ner sina varor i kassar efter betalning får ju märkligt nog aldrig toappret plats i kassen så man måste ta rullarna under armen istället och jag riktigt ser hur alla människor tittar på mig och vet precis vad jag ska gå hem och göra.
Undrar om man kan beställa toapapper på nätet och få det hemkört?

En midsommarnatts dröm...

...var det passande namnet på torsdagens tävling som därmed fick inviga min midsommarhelg.

I bilresan på väg till tävlingen kunde vi bara konstatera att vädret var som det brukar vid midsommar när vi knappt såg ut genom bilrutan genom regnet. Jul och midsommar har mycket gemensamt - samma väder och samma mat, alltså 15 grader, ösregn och svenskt smörgåsbord.
Men, tro det eller ej, ju närmre Lerum vi kom desto bättre blev vädret och väl framme på idrottsplatsen såg det faktiskt inte ut som om de hade fått en enda droppe regn och trots att himlen stundtals var svart som natten klarade vi oss hela kvällen utan några större skyfall, skönt!
Jag hade som jag tidigare nämnt laddat för att pressa mig rejält och mentalt ställt in mig på att våga ta ut mig genom att haka på någon snabb rygg då jag verkligen ville testa mina krafter för att lära mig att våga flytta gränser och inte vara för "bekväm". Jag har ju aldrig sprungit 5000m på en "riktig" tävling tidigare så jag var övertygad om att det skulle bli en rejäl utmaning för mig. Tyvärr utvecklade sig inte tävlingen på det vis jag hade hoppats.
Jag fick förvånande nog (anser inte att jag är särskilt bra på 5000m) göra loppet ensam från start till mål och även om det såklart var kul att få vinna och att putsa på perset kunde jag ändå inte känna mig 100% nöjd när jag kom i mål då det kändes som om det funnits mer att ge om jag kunde fått hjälp med farthållning och vindskydd.
Men, med ett nysatt pers kan man såklart inte vara alltför missnöjd, bara att ladda om och leta ny tävling!

Efter att ha hejjat fram mina lagkamrater på 1500m styrde jag kosan vidare mot sommarstugan i Falkenberg för en god natts sömn och efter en morgonjogg och en långfrukost med svärmormor och svärmorfar var det dags för midsommarfirande med goda vänner.
Dagen bjöd traditionsenligt på sillunch med tillhörande visor, (dock utan nubbe för mig då tränaren planerat in 25km distans på midsommardagen), tillverkning av midsommarkransar, bouleturnering och grillning.
Dagens mest exotiska inslag var att fira midsommar i en husvagn då jag aldrig spenderat någon längre tid på en camping tidigare. Bara tanken på att bo i en trång husvagn utan riktig säng, ordentlig toalett och fräsch dusch har alltid skrämt mig och frågorna var många; Har alla foppatofflor? Har man likadana träningsoveraller? Tar alla fram grillen samtidigt? Har man bara gemensam toa? Hur går det egentligen till när man duschar med myntautomat?
Spänningen var olidlig inför denna nya upplevelse och jag får erkänna att jag var rejält skeptisk, men när jag fått kläm på hur rutinerna på en campingplats går till (drog ner stora skrattsalvor när jag trodde jag skulle betala för att gå på toa) tyckte jag faktiskt att det verkade vara ett ganska trevligt sätt att semestra och vi hade en fantastiskt mysig dag tillsammans.
Ångrade dock inte mitt val att åka tillbaka till sommarstugan när det var dags att sova och kunde inte låta bli att le lite när jag vaknade kissnödig mitt i natten, hörde regnet smattra mot rutan och kunde konstatera att jag hade toadörren två meter bort...
                                           Sommarstuga vs camping, 1 - 0

Sillunch i husvagnens förtält. Nytt för i år var att snapsvisorna inte delades ut i häften, nu gällde App på Iphonen.

Jonne koncentrerar sig i bouleturneringen...

 

...Som togs på största allvar. Vilket klot är egentligen närmast??



Tävlingsdags

Imorgon är det dags att återuppta tävlandet igen efter Stockholm Marathon med att åka till Lerum och springa 5000m på bana.
Det är inte en distans som jag lägger någon större vikt vid utan något jag springer för att det är så sjukt roligt att tävla och för att jag och Mr Coach har kommit fram till att det är bra för mig att springa lite kortare lopp då och då för att träna upp min snabbhet. Jag kör ju 99,9% av min träning ensam och även om jag är tjurig, envis och galet diciplinerad på mina träningspass har jag svårt att ta ut mig på samma sätt när jag är ensam som när jag har någon sparringpartner eller en nummerlapp på bröstet.

Förhoppningen med morgondagens tävling är således att det ska dyka upp en massa renodlade, duktiga 5000m löpare som drar upp en högre fart än jag själv vågat göra så att jag får kämpa för att följa deras ryggar. Hoppas att de på så sätt ska hjälpa mig till en bra tid (förhoppningsvis nytt pers) och framförallt ge min kropp en rejäl genomkörare.
Låter kanske lite konstigt att åka på en tävling och hoppas på att de andra ska vara bättre, men så är fallet denna gång då jag prioriterar tiden före placeringen. Tur är väl det förresten - som marathonlöpare ska man ju inte inbilla sig att man har en chans på några stordåd på en så kort distans.

Jag är dock aningen spänd över att se hur min kropp ska reagera, vet inte om den redan nu är redo att springa i så hög fart då det ju "bara" är 4 veckor sedan maran och av erfarenhet vet jag att min kropp kan känna av en tuff mara i 4 - 6 veckor.
Men träningen senaste veckan har gått väldigt bra, nytt träningspers på 300m och ett riktigt bra fartpass över 21km indikerar att formen trots allt är ganska god men det finns också spår av maran i kroppen. Återhämtningen mellan passen går inte lika fort, jag fick väldig mjölksyra senaste banpasset och jag tröttnade i slutet på ett lugnt distanspass häromdagen så det blir spännande att se om krafterna för 5000m i rekordfart finns just nu...

Den som lever får se....

Lite ditt och lite datt

Idag känns det skönt att vi börjat jobba sommartid på jobbet så att man plötsligt får en timme extra fritid (=träningstid) varje dag.

Idag är jag nöjd för att jag genomförde mitt 21km fartpass på ett mycket bra sätt, trots att maran fortfarande luras genom att bidra med extra trötthet och sämre återhämtning.

Idag är jag glad för att jag hade goda rödbetsbiffar med ugnsrostad färskpotatis blandad med selleri, avokado, coctailtomat och spenat som slungats i rödvinsvinäger, olivolja och salt toppat med en klick fetaostsås av yoghurt mixat med fetaost och honung i min lunchlåda.
Bland det godaste jag har lagat på länge och mycket festligt och uppiggande en regning måndag.

Idag är jag arg för att vi var slöa och inte storhandlade och städade i helgen när vi hade massor med ledig tid så att vi nu måste klämma in det i vardagsstressen alt. leva med smutsen till nästa helg och hoppas att det då plötsligt är kul att städa. (eh, föga troligt)

Idag är jag trött för att jag var tvungen att läsa ut Patrik Sjöbergs bok igår kväll och därmed fick alldeles för lite sömn i natt.

Idag är jag ledsen för att ovanstående bok tog slut så fort, vad ska jag nu läsa?

Idag var det trist att dagens största skyfall kom precis när jag tog en promenad på lunchen utan att ta med mig paraply vilket resulterade i att jag dels fick sitta och huttra i fuktiga kläder på jobbet resten av dagen och dels se bedrövlig ut med stripigt hår och kladdigt smink.

Idag känns det gött att tänka på att det bara är tre veckor till vi ska till solen på semester.

Idag blev jag tacksam när personalen i sportaffären omedelbart beställde hem ett nytt armband till min GPS klocka som pajjade igår. Oväntat bra service!

Idag är jag förbannad på den där konstiga varelsen som bor i tvättmaskinen och käkar strumpor. Har inte brytt mig så länge han nöjt sig med urtvättade, håliga Lindexstrumpor men när hans senaste offer var mina CEP strumpor för 650kr/paret passerade han gränsen. Nu är det krig! Någon som vet var han finns?
Misstänker att han är kusin med den minst lika mystiska varelse som smyger in de där äckliga godisarna som alltid på något underligt sätt finns kvar i botten på smågodispåsen.

Idag kändes det surt att läsa tabellen över div 2 fotbollen och inse att det verkligen inte ser bra ut för gislaveds IS. Framförallt är det surt för att min man blir så sur...

Idag är jag lycklig för att jag igår fick vara på trevligt släktkalas och träffa människor jag inte sett på länge, äta god mat och framförallt glädjas åt att alla verkade pigga och att vi nu förhoppningsvis kan lämna ett tråkigt sjukdomsår bakom oss!

Fredagsmys

Med risk för att verka lite knäpp måste jag berätta att jag blev helt lycklig när jag gick till jobbet i morse och regnet öste ner så att paraplyet nästan vek sig, det blåste så att jag nästan föll omkull och himlen var mörk som om det vore mitt i natten.
Självklart gillar jag, som de flesta andra, när det är fint väder men just idag sitter det som en smäck (eller som en krocketklubba i skenbenet som min far hade sagt) med lite ruggigt väder så att man kan unna sig lite fredagsmys inomhus med gott samvete.

Sista dagen för inlämning av deklarationer var i onsdags, vilket innebär att inledningen av veckan var grymt stressig då allt måste vara klart och inlämnat till Pappa Staten senast klockan 23,59 den 15 juni. Så nu när det magiska datumet har passerats har luften gått ur mig och mina kollegor lite grann och jag känner mig plötsligt jääääättetrööööött! Då arbetsbördan är betydligt mindre nu är det därför skönt att kunna unna sig att gå ner lite i tempo och även ta lite extra ledigt, vilket jag började med redan idag.
Packade undan datorn klockan 15.00 och packade istället ner badkläderna och åkte till simhallen. Smällde mina 3km i ett rasande tempo och unnade mig därefter en lång härlig bastu med inpackning i håret, en lättläst skvallerblaska i ena handen och ett äpple i den andra. Ingen stress, ingen tid att passa = perfekt avslutning på veckan!

10 minuter senare var dock inte allt lika perfekt längre...
Stod i duschen då en mamma och hennes 3-4 år gamla son kom in i rummet. Det var en livlig liten grabb som sprang runt och lekte och levde rövare i duschen, vilket inte störde mig nämnvärt förrän jag och även min handduk fick en rejäl dusch med iskallt vatten från en vattenslang han hade fått tag på. Inte särskilt skönt men den största kallduschen kom nog ändå när mamman säger till barnet att "så får man inte göra" och att han måste "be tanten om ursäkt".
Eh, TANT?! Menar hon mig eller?! När blev jag en tant?!
Okej visst, för ett barn på fyra år är kanske en kvinna på 28 år är en tant, men nu var det ju inte barnet utan mamman som kallade mig för tant. Skämmes!!
"Tant kan du vara själv din kärring, håll ordning på din stökiga unge så att han slutar förpesta omgivningen för oss andra", sa jag inte...Utan jag var typiskt tråkigt korrekt och kontrollerad, log istället lite ansträngt och hasplade ur mig ett vänligt "men herreguuuud nej, det är ingen fara" innan jag snabbt skyndade mig till spegeln för att se om jag helt plötsligt hade blivit gråhårig? Fått gäddhäng? Åderbrock? Kärlekshandtag?
Men spegelbilden visade ungefär vad den brukar visa - en ganska vanlig 28 åring med "bonnabränna", lite för lite kurvor på kroppen, en ganska stor potatisnäsa och ett risigt hår i stort behov av en klippning.
För första gången kände jag mig dock ganska nöjd med den bilden...

Nu ska tanten fullfölja planen med fredagsmys och göra en hembakad pizza, se en bra film och läsa några kapitel i Patrik Sjöbergs bok som för övrigt är mycket bra och rekommenderas starkt till alla - både friidrottsintresserade och andra "vanliga dödliga". Han är verkligen en mycket intressant person med mycket både positiva och negativa erfarenheter i bagaget.

Goodbye vardag - välkommen helgen!!!