Hårdrock

Oj, oj, oj, det här hårdrockslivet tar kål på mig.
För en "8-timmars sömn nazist" som jag är min kropp just nu i chock efter att inatt bara förärats med 5 timmar sömn. Vaknade med en lätt panik i morse när jag insåg att jag skulle bli tvungen att härda ut en heldag på jobbet samt 30km löpning med så lite sömn i min kropp och min man (som var om möjligt ännu tröttare) satte verkligen huvudet på spiken när han vid avstängandet av väckarklockan utbrister "jag längtar till det blir kväll så att man får gå och lägga sig igen". Jag kunde bara instämma med föregående talare...

Men konstigt nog rasslade sedan dagen undan på ett väldigt smärtfritt sätt och jag har nästan varit lite speedad och varit supereffektiv på jobbet, genomfört träningen på ett bra sätt, handlat på Ica och kastat ihop en hyfsad middag. Kanske är det så att en såhär fantastiskt trevlig helg full av positiva upplevelser laddar kropp och knopp med ny energi så att man trots att sömnkontot är på minus och att man har slarvat med maten ändå har fått lagra en massa positiv energi, härligt om det är så kroppen funkar!

Helgen inleddes med att träningsperiodens sista träningspass bestående av styrkeintervaller genomfördes på ett lysande sätt på lördagsmorgonen och jag därmed kunde lägga den här tvåveckorsperioden till handlingarna som en av mina bättre på länge. Har inte haft någon svacka alls i träningsresultaten trots att det har varit snålt med återhämtningen. Däremot kom söndagens vila mycket passande och kändes både välbehövlig och välförtjänt.
Efter avklarad träning for vi mot Göteborg och mötte upp två av Jonnes bästa vänner, Eric och Carl-Johan, och deras respektive Fanny och Marie i vårt tillfälliga boende utanför Göteborg.
Efter att ha pudrat näsan lite (damerna) och ölat lite i solen (herrarna) for vi in till stan för en mycket trevlig middag på Port DeSoleil, en libanesisk restaurang med fantastiskt läge precis vid vattnet. Vädret visade sig från sin allra bästa sida så vi valde att äta på uteserveringen istället för i de sängar/soffor där man inomhus kunde äta middag halvliggandes i äkta Ali Baba stil. Menyn bestod av en massa meze; hommous, taboulleh, red-snapper med pärlcouscous, falafel, shish-kebab, libabröd och annat spännande som hör det orientaliska köket till. Ska erkänna att orientalisk mat normalt sett inte hamnar superhögt på min lista över favoritmat men det här var annorlunda. Snyggt serverat, otroligt vällagat, härlig miljö och en trevlig serviceinriktad personal gjorde det hela till en kanonupplevelse! När köket stängde förvandlades restaurangen till en gigantisk nattklubb/bar som garanterat skulle göra många partyprinsar och prinsessor glada men då vi inte hör till den kategorin avvek vi från platsen och installerade oss istället på en lite lugnare uteservering där vi satt länge och avhandlade diverse av livets stora frågor i den ljumma sommarnatten och vände inte hemåt förrän klockan var alldeles för mycket.

På söndagen var det då D-Day, eller kanske man ska säga M-Day som i Metallica?
Grabbarna var uppspelta redan på morgonen och började ladda med hårdrocksmusik i högtalarna för att få in den rätta känslan. Vi tjejer tog dock det hela lite mer med ro och spenderade istället dagen i butikena i stan, det var ju trots allt sommarrea liksom...
Kvällens spelning var alltså "The Big Four" (som jag fick lära mig under under hårdrockslektionen i bilen på vägen till Göteborg består av Anthrax, Megadeath, Slayer och Metallica - inte Ernst & Young, KPMG, Öhrlings och Deloitte som vi i revisionsvärlden kallar för "De fyra stora")
Vi skippade dock de två första banden till förmån för grillning i trädgården istället (då dessa band inte hörde till grabbarnas favoriter) men i god tid innan Slayer gick på scenen hade vi intagit våra platser på läktaren.
I samband med att Slayer klev på scenen skedde också någon form av scenförändring på rad 13 i sektion O1 på Ullevi. Våra till vardags så lugna, städade, välutbildade, kontorsarbetande, mogna 30-åriga män förvandlades plötsligt till vilda, headbangande, luftgitarrspelande tonåringar som uppspelta som barn på julafton hoppade runt som besatta på läktaren skrikandes den ena mer uppseendeväckande sångtexten efter den andra.
Jag har varit tillsammans med min man i snart 12 år och även de andra paren har ett långt förflutet tillsammans så vi trodde nog att vi hade sett alla deras sidor men vi stod alla som förstenade med halvöppen mun och stirrade chockerat på våra mäns dramatiska personllighetsförändringar undrandes hur detta gick till.
Vi tackade dock glatt för denna underhållning av "The Big Three", de var nämligen den största behållningen under Slayers spelning som inte direkt tilltalade våra musiköron.

Hårdrockskillarna innan den stora förvandlingen.

När sedan Metallica gick upp på scen var jag dock nästan beredd att sålla mig till männens galna luftgitarrskara.
My God, vilket liveband! My God, vilken stämning! My God, vilken upplevelse!

Jag säger inte mer än så, ni som inte var där missade verkligen något. 5 hårdrocktishor av 5 möjliga i betyg till Metallica och 5 äckliga Jack Daniels i betyg till mig själv för att jag inte hade lyssnat in mig på låtarna. Önskar att jag hade kunna skråla högt tillsammans med övriga 50 000 personer som verkade befinna sig i en 2,5 timme lång extas.

Även vi försökte vara lite "hårdrockiga", notera Maries svarta nagellack.

Nu ska jag kurera min trötthet och sova ikapp helgens bravader, återgå till elitidrottslivet och lämna studiebesöket i hårdrockens värld bakom mig. Med tanke på hur svårt jag just nu har att hålla ögonen öppna är det bara att konstatera att hårdrocklivet är aningen för hårt för en mjukis som mig...