Falkenbergs stadslopp

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN fick jag göra bra ifrån mig på "hemmaplan" i Falkenberg!

Som vanligt när det var dags för Stadsloppet så var det en av sommarens hittills varmaste dagar, termometern letade sig upp mot 27 grader innan start, så med Strömstadmilens hetta färsk i minnet var jag mycket noga med att hålla mig i skuggan så mycket som möjligt under uppvärmningen för att vara pigg till starten. Detta var ganska lätt då mängder av uppvärmningsstigar runt Vallarnas friluftsteater är skuggade av stora träd så när skottet gick kände jag mig pigg och fräsch och kände inte alls av de domningskänslor i benen eller den seghet och yrsel jag kände av i värmen inför starten i Strömstad.

När startskottet gick och jag gick med i den allmänna rusning av adrenalinstinna löpare som alltid inleder loppen drabbades jag av en känsla jag aldrig haft förut. Plötsligt var det superviktigt för mig att vinna tävlingen! Jag brukar alltid i första hand fokusera på att springa på bra tider, gärna nya personliga rekord, och låta vara placering något som kommer i andra hand - man kan ju ändå inte påverka hur fort övriga i startfältet kommer att springa. Är de snabbare än mig är det ju inte mycket jag kan göra något åt liksom.
Men igår var det annorlunda.
Jag var medveten om att jag tog ledningen redan från start men hade ingen aning om hur långt före jag var under loppet. Handlade det om 5 sekunder eller 50 sekunder? Tappade jag eller utökade jag min ledning?
Alla mina tankar och min koncentration gick åt till att försöka snappa upp rapporter utmed banan om hur jag låg till i förhållande till övriga i startfältet, benen gick av sig själva och jag glömde helt bort att ens titta på min klocka. Det enda som kändes viktigt var att få vinna tävlingen, en tävlingsinstinkt jag aldrig tidigare upplevt!

Det var fantastiskt mycket folk som hade övergett stranden denna soliga sommardag för att heja på oss löpare så det var en helt otrolig stämning utmed banan. Det ger ju såklart en massa extra energi att höra alla hejarop och när man är första tjej blir man alltid lite extra påhejad. (tack förresten till den kille som sprang bakom mig och manade på publiken att heja fram ledartjejen, gulligt av dig)
Men på grund av allt folk utmed banan kunde jag inte höra tidsangivelser från mina anhöriga varför jag sprang hela loppet i tron att jag var tätt jagad av de andra och fast besluten att inte tappa min ledning.

Loppets 5 första kilometer är de värsta. Det är knixigt, det är kullersten, det är en galen rusning i starten som vanligt, det var lite blåsigt och man hinner springa både in-, ut-, in- och sedan ut ur stadens centrum igen varför det när man passerar 5km skylten känns som man har sprungit i en evighet.
Efter att man har korsat Ätran för andra gången (ca 4,5km) har jag alla tidigare år haft en känsla av att vilja bryta och tvivlat på att jag kommer att hålla ända in i mål. Så även denna gången, men bara för en ynka sekund. Att vinna var det enda som rörde sig i min hjärna så att ge upp eller sänka farten när jag var i ledning var fullkomligt uteslutet.

När jag svängde in på upploppet med ca 200m kvar till mål tyckte jag mig höra någon i publiken skrika "heja tjejerna" och jag blev då än mer övertygad om att någon höll på att spurta förbi mig. Jag tog fram de sista krafterna och lade i en växel jag inte trodde att jag hade, spurtade som en galning och väjde undan för kranskullan och tänkte att hon måste vara knäpp som stiger ut med kransen mitt under en spurtstrid. När jag passerade mållinjen som segrare insåg jag dock ganska snart att min spurt var lite överdriven, jag var ca 2 minuter före tvåan i loppet...

När jag knäppte av klockan upptäkte jag överraskad att jag sprungit på 36 minuter och 40 sekunder, bara 20 sekunder från mitt personliga rekord från den betydligt snabbare banan i Hässelby!
Kan såklart inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag hade sneglat på klockan lite mer under loppet och haft en uppfattning om att jag var så nära mitt pers - kanske hade det då funnits ytterliggare lite mer att ge? Men, det får bli en annan gång, igår var det bara segern som räknades och den var min, bara min!

Trött men glad löpare pustar ut på asfalten...

Lilla Stella var nästan ännu mer förtjust i min blomsterkrans än jag...

Efter avslutad tävling väntade prisutdelning med helt galet många fina priser (det var nästan så att jag skämdes när jag utöver alla fina priser även råkade vinna på utlottningen av priser på nummerlappen) och sedan en noggrann nerjogg och stretch för att ge kroppen åtmindstone en mikroskopisk chans att hinna återhämta sig till tisdagens 3000m tävling på Karlstad GP.
Väl tillbaka i stugan återförenades jag över en kopp kaffe med min duktiga svägerska som varit stark och tagit sig igenom loppet trots stora problem med värmen samt övrig släkt och vänner som agerat fanclub. Kvällen avslutades sedan med grillning, prat och skratt i en varm och härlig sommarkväll som aldrig ville ta slut.

Syskonbarnet Arvid underhöll med en sång och ett badmintonrack som gitarr...

Tack till alla fina snälla människor, både er jag känner och er jag inte känner, som hejjade fram mig utmed banan. Ni anar inte hur mycket extra kraft och energi ni ger till mina ben och hur mycket positiva tankar ni ger en trött hjärna som gör att man kan hitta nya krafter att fortsätta slita även när man börjar ledsna. TACK!