Strömstad

Nu är äntligen semestern här. Fyra långa, härliga veckors ledighet väntar och på något vis är det just nu det är som allra bäst när man har allt framför sig.

Inledde semestern med att direkt efter avslutad arbetsdag i fredags packa väskan och tillsammans med maken bege mig till en av Sveriges förmodligen finaste sommarorter, Strömstad, för att fira in semestern med att dels springa Strömstadmilen och dels för att njuta av en helg på denna fina plats.
När jag först anmälde mig till loppet var tanken att det var ett perfekt lopp för att putsa det personliga rekordet på 10km landsväg då jag dels vet att det är en tävling som brukar locka ett bra startfält, dels att damernas banrekord ligger på fantastiska 32 minuter vilket borde indikera en snabb bana. När jag ett par dagar innan loppet granskade banprofilen blev jag dock lite tveksam, det såg vääääldigt kuperat ut. Mina farhågor bekräftades när jag och maken gjorde en snabb besiktning av banan några timmar innan start, sista km in mot Strömvallen gick enabart uppför och eftersom loppet gick 2 varv på en 5km slinga skulle man alltså behöva bemästra dessa backar inte bara en, utan två gånger. Lägg därtill en i övrigt knixig bana med varierat underlag med allt från gräs till kullersten till asfalt så var det bara att slå personliga rekordtankar ur hågen och bli ännu mer imponerad av banrekordet, fattar inte att det är möjligt att springa denna bana så fort! Vill här dock tillägga att banan var en av de tuffaste milbanor jag sprungit men den var samtidigt en av de absolut vackraste då man sprang stora delar av loppet utmed vattnet, i hamnen och i de centrala delarna av Strömstad med fullt av semesterfirare som hejjade utmed banan så jag rekomenderar verkligen alla att ändå ge loppet en chans!

Uppvärmningen kändes bra till en början men värmen var mer tryckande än jag hade förväntat mig och ju närmare start jag kom desto segare kände jag mig. Seg i huvudet och domningar i benen kändes som klassiska tecken på "överhettning" men nu fanns det ingen återvändo utan det var bara att ställa sig på linjen och ösa på som planerat. Min taktik var att blåsa på ordentligt de första kilometerna som gick i nedförslut för att tjäna in lite tid, hålla igen något i den långa stigningen på första varvet för att inte bränna onödig kraft för att sedan trycka på igen i nedförslutet ut från Strömvallen. När jag sedan kommer till den grymma stigningen för andra gången var tanken att inte spara på krutet utan att våga trycka på för fullt då det i det läget inte är långt kvar till målgång.
Skottet gick och man kan väl säga att jag följde min plan med att blåsa på den första biten. Drogs med i den våldsamma rusning som skedde i starten och öppnade i ett alldeles för högt tempo - stundtals runt 3.00 min/km vilket är helt fel för min del. Redan efter 2km kändes det som om jag skulle få kramp i båda benen och inne vid varvning efter 5km var jag beredd på att kliva av - helt färdig.
Men, man har ju någonstans en spärr som säger att enbart trötthet inte är tillräcklig anledning att bryta så jag fortsatte och andra varvet gick faktiskt betydligt lättare då jag hittat min egen rytm och därmed återhämtade  mig och kunde reparera en del av en skada jag tagit av min "idiotöppning". Vid varvning låg jag på tredje plats och såg inte skymten av de framförvarande löparna, vilket jag heller inte hade förväntat mig då jag visste att detta var två löpare med betydligt högre kapacitet än mig på 10km. Men när vi började närma oss den långa stigningen för andra gången skymtade jag ryggen på tvåan i loppet och märkte ganska snart att avståndet hela tiden minskade. Detta gav mig ytterliggare krafter och istället för att tänka på tröttheten och den tunga stigningen fokuserade jag enbart på att avståndet minskade och att jag skulle ikapp. När vi kom upp på backkrönet var hela avståndet uppätet och vi var jämsides med ca 500m kvar till mål.
Här hade jag två alternativ. Det ena var att gå om direkt på backkrönet och hoppas på att min motståndare var trött och att mitt mentala övertag av att ha tagit igen hela försprånget skulle göra att jag fick en lucka som jag kunde hålla in i mål. Alternativ två var att ligga och lurpassa bakom i ytterliggare ett par hundra meter och satsa på att gå om i en spurt inne på arenan. Då jag bedömde min chanser att segra i en spurt som obefintliga, en seg marathonlöpare har inte oddsen på sin sida i en spurt mot en duktig medeldistanslöpare, gick jag på alternativ ett och valde att gå om direkt på backkrönet. Detta försök var dock helt lönlöst, så fort hon insåg att jag var förbi svarade hon snabbt med att lägga i en extra växel och direkt fick hon 3-4meter lucka som jag inte lyckades ta ikapp. In i mål skiljde det ynka, retliga 8 sek.

Placeringen var bättre än jag förväntat mig och även om tiden, 37.28, inte alls är märkvärdig är jag ändå nöjd med tanke på banans svårighet, värmen och framförallt över att jag kunde vara med och fajtas med löpare som i normala fall är överlägsna mig på 10km.
Efter varje lopp försöker jag analysera och ta med mig vad som var positivt och vad som var negativt.
Det negativa som jag tar med mig och ska ta lärdom av var givetvis den vansinniga öppningen. Det kan vara bra att våga gå med i en högre fart än planerat men det får finnas gränser, att öppna 30sek snabbare/km än planerat i nästan 2km är inte okej, bara dumdristigt.
Det positiva jag tar med mig är att jag kunde gå så starkt i backen på andra varvet. Backar har länge varit en akilleshäl för mig varför jag själv blev väldigt förvånad över att jag plötsligt kunde leverera i uppförsbackar. Jag tar också med mig självförtroendet att veta att jag är så bra grundtränad att jag trots den alldeles för tuffa öppningen kunde "återhämta" mig relativt fort när jag väl hittade min egen fart och därmed hitta kraft att åter öka farten igen andra varvet.

 Som jag i tidigare inlägg berättat tycker jag att det är kanon om man i samband med tävlingar även kan kombinera resan med andra aktiviteter, framförallt för att ge resan mer "värde" för min man som alltid följer med och stöttar mig. Därför avslutade vi lördagen med att äta en helt fantastisk skaldjurstallrik på en uteservering vid havet och bodde även på ett underbart fint hotell med havsutsikt precis vid hamnen.
Efter att ha avklarat söndagens morgonjogg åt vi en lång härlig hotellfrukost innan vi gav oss ut på upptäcksfärd  i Strömstads alla små gränder och sedan styrde vi kosan vidare mot Lysekil där vi strosade utmed strandpromenaden, besökte utsiktsplatser och slappade på klipporna innan det var dags att fara hemåt mot Gislaved igen.
En perfekt inledning på semestern som nu kommer att fortsätta med ett par dagars mycket intensiv träning på hemmaplan innan löparskorna och bikinin packas i resväskan för en vecka i Grekland.

Belöningen; Räkor, havskräftor, tångbröd, aioli...

Helgens höjdpunkt var dock varken löpningen, de goda skaldjuren, all tid jag fick spendera med min man eller solningen på klipporna i Lysekil utan den underbara nyhet som nådde mig från Stockholm precis efter målgång. Jag hade blivit faster till världens finaste lilla Hugo!!!
Min svägerska hade genomfört en marathonförlossning utan dess like och kämpat med förlossningsarbetet i över 50 timmar innan den lilla skatten tittade ut. Jag trodde att det var jag som stod för uthålligheten i familjen men jag får nog vackert se mig besegrad av denna superwoman, vad är ett svettigt marathon mot detta??
                                                  Jag är stolt över dig bästa Johanna!!

Familjen senaste, och överlägset sötaste, lilla tillskott!