För bra?!

Ibland kan jag få känslan av att mitt liv är som en tickande bomb. Det känns liksom som om jag har det för bra, att det inte är normalt att vara så lycklig och att det därför bara är en tidsfråga innan det kommer att hända något riktigt hemskt som förstör min idyll. För inte kan jag väl ha förtjänat detta?!

Löpningen går bättre än någonsin.
Resultaten har kommit på tävlingarna, jag har slagit pers på samtliga distanser jag har sprungit i år, jag har vunnit Barcelona Marathon och vunnit eller placerat mig på topp 5 på samtliga lopp jag har deltagit i men framförallt springer jag med en annan glädje än tidigare. I princip varje träningspass är roligt och går bra, jag har kommit över de spärrar jag tidigare haft som hindrat mig från att ställa upp i lopp och på distanser som jag känt mig osäker på och allt som rör löpning är så fantastiskt roligt, jag springer vilken distans som helst bara jag får springa! Ingen prestationsångest, inget att bevisa för någon annan än mig själv - jag bjuder på att komma sist i en tävling, bara jag får delta!
Men hur länge får den känslan hålla i sig? När kommer skadan som kommer att försöra resten av säsongen? När kommer den fysiska och mentala formsvackan som gör att jag förlorar löparglädjen och förmågan att prestera?

Jag har ett jobb jag trivs med.
Arbetsuppgifter som jag gillar, roliga arbetskamrater, flexibla arbetstider som ger mig möjlighet att satsa på löpningen trots en heltidstjänst, en lön jag kan leva på, goda utvecklingsmöjligheter och kontinuerlig utbildning.
Men när blir jag uppsagd? När läggs kontoret ner? När ska någon av mina roligaste arbetskamrater säga upp sig?

Jag har hälsan.
Jag är frisk och skadefri, min familj är frisk, mina vänner är pigga och krya och min svärmor har besegrat sin cancer. Min bror ska bli pappa i dagarna, min mans syster ska gifta sig, min träningskompis B ska gifta sig, min bästis lilla bäbis växer och mår bra - alla i min närhet synes trivas och må bra och deras liv leker.
Men när ska telefonen ringa och meddela att något hemskt har hänt? När kommer bilolyckan? När ska någon drabbas av en allvarlig sjukdom?

Jag har många vänner.
Aktiviteter som promenader, luncher, shoppingturer, middagsbjudningar, weekendresor, grillkvällar och andra skojigheter står på rad och problemet är inte att hitta något kul att göra utan snarare att hinna vara med på allt kul som erbjuds.
Men när ska vännerna tröttna på löparnörden och hitta någon annan att hänga med? När ska de flytta till en annan stad och lämna mig ensam kvar?

Snart stundar semestern.
Fyra veckors härlig ledighet väntar runt knuten som ska fyllas med små roliga löpartävlingar, en vecka i Grekland, slappande i solen och sommarstugan, teaterresa med släkten och annat skoj.
Men när ska resebolaget ringa och meddela att flyget är inställt? När kommer ösregnet?

Jag har ett lyckligt äktenskap.
Det är inte en mänsklig rättighet att bli älskad och inte heller att ha någon att älska, det är en gåva.
Jag har en man som jag levt tillsammans med sedan jag var 16år och fortfarande känns varje dag med honom som ett privilegium, ett liv utan honom känns otänkbart och utan mening.
Han är min största supporter i medgång och mitt största stöd när allt är tungt, han är min bästa vän när jag vill prata och min roligaste kompis när jag vill göra något kul.
Men när ska han tröttna på mig och hitta någon bättre? Någon snyggare? Någon som inte lägger mer tid i löparspåret än tillsammans med honom?

Kanske är det ett ålderstecken (jag är ju trots allt hela 28 år gammal...) kanske är det ett par tunga år som jag har långt bakom mig med både egna och andra i familjens sjukdomar som gör att jag har insett att det inte är en självklarhet att livet leker och är okomplicerat och att jag därför känner sån tacksamhet, men också en stress då jag vet att det inte varar för evigt?
Eller så gör det faktiskt det, varar för evigt alltså, för kanske var jag Moder Theresa i ett tidigare liv och har förtjänat all denna lycka?! Lucky me i så fall, ingen vore gladare än jag om jag fick pausa mitt liv och stanna just här, just nu.

Måste bara avsluta med att säga "peppar, peppar" och ta lite i trä...