Allt har en baksida...

Många är inläggen jag har skrivit där jag rosat, prisat och kastat lovord över min underbara sport. Jag har beskrivit underbara morgonpass i solen, härliga långpass på fina skogsvägar, roliga intervallpass med lagkamraterna och fantastiska tävlingsminnen. Jag har beskrivit uppladdningsfaser inför tävlingar, återhämtningsfaser efter maror och beskrivit härliga platser jag har fått besöka.
Men är det alltid lekande lätt att vara löpare?! Är det alltid roligt att springa?!

Jag tränar i princip varje dag, ofta både på morgonen och kvällen. Varje dag börjar med att jag funderar över vilka pass som ska genomföras, dagen fortsätter sedan med att jag fokuserar inför kommande pass för att till sist genomföra dem på bästa sätt enligt en klart utstakad plan så självklart blir det ibland för mycket. Jag är konstant hungrig, har alltid ont någonstans, är sjukt beroende av minst 8 timmars sömn men hinner aldrig ta sovmorgon och har aldrig tillräckligt med tid att träffa vänner och familj.
Men 9 dagar av 10, eller förresten 99 dagar av 100, är det faktiskt helt fantastiskt roligt att vara löpare, det känns underbart att springa och jag njuter av passen - oavsett om det handlar om kräkjobbiga intervaller eller stillsamma långpass. Men vissa dagar syns bara baksidan och löpning är inte det som varken kroppen eller knoppen känner för. Idag var en sån dag.

Då en semesterresa till Grekland stundar (som givetvis kommer att innehålla daglig träning) ville jag genomföra veckans nyckelpass innan avresa och spara de lite lättare och mindre tidskrävande passen till värmen i Grekland varför det efter gårdagens tre träningspass (!) idag väntade 32km löpning.
Lugna distanspass är vanligen mina favoritpass och en njutning för både kropp och knopp men idag var det annorlunda och det kändes tungt och segt redan på väg till träningen. Genomförde de första 15km ensam innan träningskompis B anslöt och med sitt sällskap raderade min mentala svacka och gjorde allt lättare. Men kroppen ville fortfarande inte springa och efter att ha segat runt med trötta ben och onormal andfåddhet i 30km fick jag som grädde på latten galna kramper i magen sista biten - typiskt för mig och min vätskebrist. Efter att trots mental och fysisk svacka lyckats plåga mig igenom de planerade 32km i exakt den fart tränaren beordrat satte jag mig på cykeln och trampade hem med skakiga armar och ben, med ett blodsocker som kunde fått mig att döda för en banan och med yrsel till följd av detta. Kastade mig in genom dörren och smällde i mig en Swebar och en liter vatten och satt sedan på golvet i en dimma några minuter och lät sockret kicka in innan jag kunde förmå mig att släpa mig in i duschen. Därefter spenderade jag hela eftermiddagen med illamående, magont, yrsel, trötthet, huvudvärk och allmän kroppslig obalans. Packandet och fixet inför resan som normalt skulle fixats på 1 timme tog hela eftermiddagen i anspråk.
Först nu, efter att ha druckit X-antal liter vatten, pepsi, resorb och apelsinjuice, promenerat med bästis Malin och softat i soffan med maken börjar jag bli mig själv igen.

Det jag tar med mig från sådana här dagar är vetskapen att jag mentalt ändå lyckats tvinga mig själv att genomföra passet enligt plan och jag tänker att någon annan kanske hade gett upp, kanske hade avbrutit passet eller aldrig gett sig ut över huvudtaget och att detta gör mig starkare än dem, både mentalt och fysiskt. Jag vet också att det är sådana här pass som gör att jag blir stark och kan njuta alla andra dagar så att jag då kan samla ytterliggare saker att lägga till på den redan så långa listan över positiva saker som löpningen ger mig, listan som är betydligt längre än post-it lappen över de få negativa ingridienser löparkakan innehåller.

Dessutom vet jag att man sällan gör två skitpass efter varandra varför jag redan längtar till morgondagens pass då jag ska få revenge...