En mycket liten sista chans...

Då närmar sig sista tävlingen på svensk mark för i år, det är inte klokt vad en säsong försvinner fort!
Hässelbyloppet, 10km,  går av stapeln på söndag och jag önskar att jag kunde vara lika självsäker och taggad som inför Tjejmilen då jag var övertygad att jag skulle få slå det enda personliga rekord som ännu lever kvar från förra säsongen. Utgångsläget är detsamma, jag har fortfarande kvar det där gamla perset på 10km och jag är grymt sugen på att slå det, men jag skulle bli uppriktigt förvånad om så blir fallet.

Alla förutsättningar finns egentligen för ett snabbt lopp - banan är flack och supersnabb, mitt nuvarande rekord är satt just på den banan, vädret ska bli kanon och startfältet kommer bjuda på många snabba ryggar som kan bidra till en bra tid.  Det är bara några problem:

1. Jag är inte pigg.
2. Jag är inte pigg alls.
3. Jag är så långt ifrån pigg man kan vara.
4. Jag är ungefär minus 10 på pigghetsskalan.

Hösttröttheten, som alltid kommer med höstmörkret, i kombination med hård träning och stress på jobbet har ätit upp all min energi och i flera dagar har jag känt mig trött och superhänging. När jag vaknar på morgonen är det första jag tänker att jag längtar efter att det ska bli kväll igen så att man får sova, men när kvällen äntligen kommer är jag så uppe i varv att jag ändå inte kommer i säng i tid.
För tre veckor sedan inledde jag mina förbereldeser inför Florens marathon och det finns inte utrymme i dessa förberedelser att trappa ner träningen och toppa formen till Hässelbyloppet varför det är med rejält nertränad kropp jag ställer mig på startlinjen på söndag.
Söndagens lopp innebär nämligen avslutningen på en tre veckor lång träningsperiod och jag insåg idag att det var 19 dagar sedan jag var helt fri från träning - vilket är en lång period för mig. Nästa vecka bjuder dock på lite välbehövlig återhämtning och chans att fylla på energidepåerna innan tre s k "grisveckor" väntar som sista träningsperiod inför Florens. För det är inte nu utan om 6 veckor jag ska vara i form.

Det som talar för att jag ändå ska kunna prestera på söndag är att träningen faktiskt går bra, riktigt bra!
Jag överpresterar på nästan vartenda träningspass och både tider och löpkänsla har varit grymt bra under en längre tid. Det är således bara mina träningsfria timmar på dygnet som jag känner mig hängig, trött, hungrig och har ont överrallt.
Kan man av detta dra slutsatsen att det inte är bra att vila?

Planen för söndagen blir att gå på känsla. Känns kroppen så bra som den har gjort på träning ska jag våga öppna hårt och ha siktet på en sluttid under 36 minuter. Känns kroppen inte bra får jag anpassa mig efter det och göra det bästa av dagen och ha kul ändå.
Eller där ljuger jag.
Springer man inte bra blir det inte särskilt kul, det är en stor lögn och något man säger för att peppa sig själv. Det är verkligen precis som min bror svarade mig dagen innan Lidingöloppet när jag försökte peppa honom med att säga att det viktigaste trots allt är att ha kul:
"Snabbt är kul. Långsamt är inte kul."
Huvudet på spiken och så sant som det är sagt.

För övrigt bjuder dock helgen på andra skojigheter, som kommer att vara precis lika skoj oavsett om jag springer snabbt eller inte.
Imorgon ska jag stå vid sidan om på Växjö marathon och heja fram min storebror till stordåd. Ska bli riktigt kul och en ny upplevelse att få supporta någon annan och få ge tillbaka för alla gånger han har varit ett stöd åt mig! Efter loppet bär det av mot Stockholm för att träffa resten av brorsans familj, gosa med lilla Hugo som nu har blivit 3 månader gammal och fnissa med bästa svägerskan J som jag inte träffat på länge.
Även på söndagens lopp kommer jag få chansen att agera hejjarklack för efter min målgång är planen att jogga ner utmed tävlingsbanan för att samtidigt kunna följa flera släktingars (eller släkt-i-släktingar rättare sagt...) framfart i spåret och därefter väntar gemensam middag för hela släktens löpare och den trogna hejjarklacken.

Trevlig helg till er alla!

Utseendefixerad värld

Det pratas så mycket om att det är insidan som räknas och att skönheten sitter i betraktarens ögon.
Man säger att skönhet kommer inifrån och att en god personlighet även speglar av sig på utsidan.
Men jag börjar tro att det där är fraser som vi som inte ser ut som Cindy Crawford eller Naomi Campbell använder för att trösta oss själva och få oss att må lite bättre.

För om inte utsidan spelar någon roll undrar jag varför den gula kiwin jag just åt var hundra gånger godare än den gröna diton i fruktskålen?

Vinter??

För en vecka sedan publicerade jag ett inlägg där jag häpnade över att hösten plötsligt var här. Jag fick då se mig besegrad och inse att vädergudarna inte spelade mig ett spratt, det är oktober och då får man acceptera lite mörker, regn och rusk. Men i morse när jag snörade på mig skorna för dagens 35km pass var det 3 MINUSGRADER ute. Det är INTE okej när det är den 9 oktober och jag vägrar acceptera vinterkyla redan nu. En sak är säker, kommer det snö innan oktober är slut köper jag en enkel biljett till Kenya och kommer inte tillbaka förrän den där växthuseffekten med förhöjd temperatur som alla forskare pratar om har blivit verklighet.

Bortsett från kylan fick jag ett riktigt fint långpass i solsken med bra fart och pigga ben. Blir förundrad var gång jag springer långpass över vad jag lyckats vänja min kropp vid och hur jag har flyttat gränsen för vad som är långt och vad som är snabbt utan att jag egentligen vet hur det har gått till. Känns som igår när ett långpass var 25km, nu har jag ibland fartpass på den distansen. Känns som i förrgår det var en utmaning att ta sig runt skoljoggen på 10km, nu återhämtningsjoggar man på samma distans. Kroppen är verkligen fantastiskt formbar och går tydligen att vänja vid nästan vad som helst!
När jag startar klockan inför veckas längsta pass kan det kännas lite tungt mentalt att veta att man ska springa i flera timmar, men väl ute känns det inte särskilt långt och oftast flyger tiden iväg. Det är som om jag går in i en bubbla där jag inte tänker på någonting utan bara springer, som om en autopilot kopplas in och styr min kropp. Mycket märklig känsla, men jag är lycklig för var dag jag får bocka för ett väl genomfört träningspass i dagboken och och är oerhört tacksam att jag fått en hel och frisk kropp som ger mig möjligheten att uppleva allt det fina med löpning.

Dagens "grej of the dej" var dock syskonbarnet Arvids 4års kalas. En 4årings ögon när paketen öppnas, hans jubel när tårtan dukas fram och hans kamp för att hinna leka med alla leksaker på en gång gör att man blir varm inombords.
Det är verkligen äkta glädje!

Utfallet...

Fullt ätbart, trots många kockar blev det ingen dålig soppa...

Varmrätten

Lasse fick specialbröd format som hans initialer, L A.

Min grupp lagade förrätt.

Aptitretaren.

Kick off

LiveBloggar från köket på Sofiero slott där matlagningskurs pågår för Ernst & Young Gislaved/Värnamo.
Då jag hamnade i samma grupp som Cissi, vars bror är känd tv kock, finns det tid för mig att blogga...

Menyn;
Aptitretare: citronbröd och potatisblinis med löjrom.
Förrätt: jordärtskocksoppa med höstrulle
Huvudrätt: hjortsadel med potatis och rotselleri, calvadossås samt säsongens svamp.
Dessert: Päron Folie med mjölkchokladbrulee.

Mycket spännande att se om ett gäng revisorer och konsulter kan skaka fram något ätbart...

Återkommer med resultatet.

Brödbakarstationen

Cissi och Lisa från min grupp. Lisa rör för fullt i Jordärtkocksoppan
medan Cissi steker kantareller till höstrullen.

Intervall

Synd att det är så himla bra och viktigt att springa intervaller. Synd att det är just intervaller som kan ge mig den snabbhet jag saknar. Synd att det är den sortens träning jag är i störst behov av. För det är verkligen löpning när den är som värst.

Inledde dagen med underbara 13km morgonjogg. Visserligen i höstmörker och visserligen i ösregn men det är ändå härligt att lugnt och stilla få utöva sin underbara sport och samtidigt kunna njuta av omgivningar och frisk luft som piggar upp efter en natt i ett instängt sovrum.
Kvällspasset var raka motsatsen. 22km styrkeintervall med 6*1500m i 3,30 fart stod på schemat. Inte särskilt behagligt. Inte särskilt trevligt. Inte särskilt underbart. Bara ont, ont och ont överallt, men ack så bra träning...

Men när det värker i hela kroppen på den sista intervallen, och när man nu ligger här i soffan och inte ens orkar gå till sängen för att sova är det inte utan att man undrar varför man utsätter sin kropp för denna behandling gång på gång?

Men, man glömmer fort. Imorgon väntar lång lugn distans igen och då återfår löpningen sin glans å sin självklara plats som nummer ett i mitt liv.

God natt.

Höst

Gav mig ut på morgonpass i morse. Klockan var 7.30 och dimman låg tät. Termometern visade 8 grader, luften var kylig men frisk och det kändes som om lungorna hade plats för flera liter extra luft.
Klädd i långa tajts, keps och långärmad tröja (dagen till ära i illgult för att försäkra mig om att inte bli misstagen för ett rådjur av någon av alla skjutgalna jägare som vid den här tiden på året tror att de har ensamrätt till skogen) gav jag mig iväg genom den söndagssovande staden.
Efter två kilometer byttes asfalten mot skogsväg. Samma skogsväg som jag springer på flera gånger i veckan, men idag såg den annorlunda ut på något sätt. Jag kunde först inte sätta fingret på vad det var som inte stämde men sakta men säkert började jag inse vad som hade hänt.
Det hade blivit höst.

Vägen som nyss var härligt sommargrön och kantad av vackra blommor var nu täckt av hala höstlöv och växtligheten vid vägkanten hade ersatts av bladlösa kvistar. I morgondimman var dessa kvistar täckta av mängder av vita spindelnät och varannan minut fick jag torka just spindelnät ur ansiktet efter att ha krossat någon stackars spindels verk med min framfart.
Passerade utflyktsplatsen och det kändes som igår då jag hade sommarfrukost på en filt i solen med mina bästa vänner. Platsen var idag öde och glasskiosken igenbommad.
Passerade badplatsen som nyss var full av liv, stojande barn och solande vuxna. Bryggan var nu undanplockad och grillplatsen tömd.
Passerade den lilla gölen som för inte länge sedan var härligt blå och gnistrade i solstrålarna kantad av grön vass och full av näckrosor. Nu såg den bara skräckfilmsaktig ut, mörk och kall och med tjock dimma över vattenytan.
Passerade liljekonvaljkullen där jag i våras trippade försiktigt förbi för att inte trampa sönder det vackra, vita täcket av hundratals liljekonvaljer. Nu trippade jag förvisso lika försiktigt, men enbart för att undvika att halka i lövhögarna och på de fuktiga trädrötterna.

Det är oktober. En höstmånad. Hur kunde sommaren försvinna så snabbt?! Vill liksom klamra mig fast, vill inte inse att mörkret är på väg med kyla och rusk i släptåg för att hålla sig kvar så länge att man glömmer allt vad solsken och kortbyxor heter. En höstdepression slog till med full kraft, åt upp all min energi och placerade mig under en filt där jag försökte drömma mig bort med hjälp av en bra bok.

Depressionen blev dock mycket kortvarig. Hösten har ju många goda sidor också.
Den godaste fick jag uppleva bara ett par timmar senare då jag satte mig till bords för söndagsmiddag hos min fina svärmor och blev serverad min absoluta favoriträtt som bara hon kan laga. Hennes älggryta slår knock-out på alla fina restaurangmiddagar jag någonsin har smakat. En riktigt mustig gryta med alla tillbehör man kan tänka sig på en söndagsmiddag hos en svärmor och den här gången kröntes kalaset dessutom med en dessert bestående av äppelpaj med nyskördade höstäpplen direkt från trädgården.
Detta är inte en middag man serveras på terrassen en solig sommardag, det är en middag som kommer med hösten och då vete sjutton om det inte är värt lite mörker och ruggigt väder...