Höst

Gav mig ut på morgonpass i morse. Klockan var 7.30 och dimman låg tät. Termometern visade 8 grader, luften var kylig men frisk och det kändes som om lungorna hade plats för flera liter extra luft.
Klädd i långa tajts, keps och långärmad tröja (dagen till ära i illgult för att försäkra mig om att inte bli misstagen för ett rådjur av någon av alla skjutgalna jägare som vid den här tiden på året tror att de har ensamrätt till skogen) gav jag mig iväg genom den söndagssovande staden.
Efter två kilometer byttes asfalten mot skogsväg. Samma skogsväg som jag springer på flera gånger i veckan, men idag såg den annorlunda ut på något sätt. Jag kunde först inte sätta fingret på vad det var som inte stämde men sakta men säkert började jag inse vad som hade hänt.
Det hade blivit höst.

Vägen som nyss var härligt sommargrön och kantad av vackra blommor var nu täckt av hala höstlöv och växtligheten vid vägkanten hade ersatts av bladlösa kvistar. I morgondimman var dessa kvistar täckta av mängder av vita spindelnät och varannan minut fick jag torka just spindelnät ur ansiktet efter att ha krossat någon stackars spindels verk med min framfart.
Passerade utflyktsplatsen och det kändes som igår då jag hade sommarfrukost på en filt i solen med mina bästa vänner. Platsen var idag öde och glasskiosken igenbommad.
Passerade badplatsen som nyss var full av liv, stojande barn och solande vuxna. Bryggan var nu undanplockad och grillplatsen tömd.
Passerade den lilla gölen som för inte länge sedan var härligt blå och gnistrade i solstrålarna kantad av grön vass och full av näckrosor. Nu såg den bara skräckfilmsaktig ut, mörk och kall och med tjock dimma över vattenytan.
Passerade liljekonvaljkullen där jag i våras trippade försiktigt förbi för att inte trampa sönder det vackra, vita täcket av hundratals liljekonvaljer. Nu trippade jag förvisso lika försiktigt, men enbart för att undvika att halka i lövhögarna och på de fuktiga trädrötterna.

Det är oktober. En höstmånad. Hur kunde sommaren försvinna så snabbt?! Vill liksom klamra mig fast, vill inte inse att mörkret är på väg med kyla och rusk i släptåg för att hålla sig kvar så länge att man glömmer allt vad solsken och kortbyxor heter. En höstdepression slog till med full kraft, åt upp all min energi och placerade mig under en filt där jag försökte drömma mig bort med hjälp av en bra bok.

Depressionen blev dock mycket kortvarig. Hösten har ju många goda sidor också.
Den godaste fick jag uppleva bara ett par timmar senare då jag satte mig till bords för söndagsmiddag hos min fina svärmor och blev serverad min absoluta favoriträtt som bara hon kan laga. Hennes älggryta slår knock-out på alla fina restaurangmiddagar jag någonsin har smakat. En riktigt mustig gryta med alla tillbehör man kan tänka sig på en söndagsmiddag hos en svärmor och den här gången kröntes kalaset dessutom med en dessert bestående av äppelpaj med nyskördade höstäpplen direkt från trädgården.
Detta är inte en middag man serveras på terrassen en solig sommardag, det är en middag som kommer med hösten och då vete sjutton om det inte är värt lite mörker och ruggigt väder...