Rehabvecka

Shit, vilken välbehövlig vila jag just avnjuter!
Vanligtvis tycker jag att en återhämtningsveckor är kul i ungefär en dag innan det börjar krypa i mig och jag får svårt att förstå varför i hela fridens namn man ska behöva hålla på med sånt där tråkigt som återhämtning.
Den här gången känns det annorlunda, vet i och för sig inte om det är bra eller dåligt, men trots att det är torsdag och rehabveckan har pågått i fyra dagar känns det fortfarande ganska skönt att kroppen får vila och jag har ännu inte börjat klättra på väggarna.

Vad innebär då en rehabvecka? 
Den här veckan är en extremt lugn rehabvecka, nästan identisk med hur en vecka direkt efter ett marathon brukar se ut. Anledningen till att jag har fått en sådan extremlugn vecka trots att jag inte har någon mara att återhämta mig ifrån är för att jag ska ge kroppen en chans att vara hel, frisk och fräsch nog att kunna prestera på topp så pass sent på säsongen som Florens marathon (27 november).
Att vara just hel, frisk och i form från första tävlingen i böjan på mars till sista tävlingen i slutet av november är inte helt enkelt utan en balansgång mellan stenhård träning och återhämtning. Denna balansgång vet jag att jag själv inte kan hantera varför jag är oerhört tacksam att jag har en tränare som känner min kropp bättre än jag känner den själv och drar i bromsen innan det är för sent.

Träningen denna rehabvecka består av 4 lugna distanspass på ca 12-15km på mjukt underlag, 2 pass styrketräning på gymmet och 1 pass simning om 3km. Dessa träningspass är fördelade på fyra dagar vilket innebär hela 3 dagars vila (!) från träning vilket motsvarar den mängd vila jag normalt brukar ha på ca 6 veckor. Utöver detta lugna träningsupplägg har jag (än så länge) lyckats få till minst 8 timmars sömn/natt, inte jobbat över en enda timme och käkat massor med bra mat.
Är jag inte återhämtad och taggad till tusen för gristräning när den här veckan är över kommer jag aldrig att vara det!

Så vad gör jag med all den lediga tiden??
Eftersom jag i början av veckan fortfarande kände mig galet trött gick först all extra tid åt till att kura ihop mig under en filt och sova, sova och sova men nu när den värsta tröttheten lagt sig passar jag på att göra en massa saker som ger mig energi och strunta i allt som är tråkigt och nödvändigt.
- Jag har lunchat med bästis Nettan och hennes lilla Stella, omöjligt att låta bli att bli smittad av energi av en snart 10 månaders tjej som kryper runt som en raket och nyfiket undersöker allt hon kommer åt.
- Jag har promenerat i skogen och pratat, pratat och pratat med min fina vän Marta och avslutat även den stunden med lite bus med hennes lilla tjej i samma ålder som Stella.
- Jag ska ikväll laga min makes favoriträtt och låta honom välja en riktigt grabbig actionfilm i videobutiken för att han behöver skämmas bort lite efter all tid han offrar på mig och min löpning, för att han står ut med att min väckarklocka väcker honom i ottan varje dag, att han åker med mig på tävlingar var och varannan helg, att han får käka spagetti fjorton gånger i veckan och för att han står ut med att jag bryter ihop och lipar av trötthet ibland.
- Jag ska till helgen gå på tjejmiddag med ett gäng tjejer jag inte hunnit träffa på flera veckor, gå på bröllop för min löparkompis B (och få äran att jogga med honom på förmiddagen innan han går nerför altaret!) och jag ska ut i skogen med bästis Malin och hennes vovve följt av söndagsmiddag hos hennes mamma.
- Jag ska ta sovmorgon både lördag och söndag, käka frukost i sängen och läsa morgontidningen i lugn och ro och dricka massor med kaffe. (vilket jag aldrig gör på lördagarsmorgonen då långpass väntar)

Men skrapar man lite på ytan på mitt skal som jag byggt upp för att lura mig själv att jag njuter av att vila behöver man inte skrapa länge innan löpsuget trots allt kommer fram.
För alldeles nyss spenderade jag min lediga tid till att först anmäla mig till Berlin Marathon 2012 (anmälan öppnade idag för er som vill ha en av de resterande 39 999 platserna...) och till att planera in de kommande 5 veckornas träning i kalendern. Kom på mig själv med att slicka mig runt munnen av blotta tanken på progressiva 25km pass, långa styrkeintervaller och jublade när jag såg de tre inplanerade 38km passen som väntar innan Florens.

Men, det är några dagar kvar till dess, så jag tror jag sätter mig i läsfåtöljen med en bra bok en stund och försöker njuta av att regnet smattrar mot fönsterrutorna och inte mot mitt ansikte den här gången...