En mycket liten sista chans...

Då närmar sig sista tävlingen på svensk mark för i år, det är inte klokt vad en säsong försvinner fort!
Hässelbyloppet, 10km,  går av stapeln på söndag och jag önskar att jag kunde vara lika självsäker och taggad som inför Tjejmilen då jag var övertygad att jag skulle få slå det enda personliga rekord som ännu lever kvar från förra säsongen. Utgångsläget är detsamma, jag har fortfarande kvar det där gamla perset på 10km och jag är grymt sugen på att slå det, men jag skulle bli uppriktigt förvånad om så blir fallet.

Alla förutsättningar finns egentligen för ett snabbt lopp - banan är flack och supersnabb, mitt nuvarande rekord är satt just på den banan, vädret ska bli kanon och startfältet kommer bjuda på många snabba ryggar som kan bidra till en bra tid.  Det är bara några problem:

1. Jag är inte pigg.
2. Jag är inte pigg alls.
3. Jag är så långt ifrån pigg man kan vara.
4. Jag är ungefär minus 10 på pigghetsskalan.

Hösttröttheten, som alltid kommer med höstmörkret, i kombination med hård träning och stress på jobbet har ätit upp all min energi och i flera dagar har jag känt mig trött och superhänging. När jag vaknar på morgonen är det första jag tänker att jag längtar efter att det ska bli kväll igen så att man får sova, men när kvällen äntligen kommer är jag så uppe i varv att jag ändå inte kommer i säng i tid.
För tre veckor sedan inledde jag mina förbereldeser inför Florens marathon och det finns inte utrymme i dessa förberedelser att trappa ner träningen och toppa formen till Hässelbyloppet varför det är med rejält nertränad kropp jag ställer mig på startlinjen på söndag.
Söndagens lopp innebär nämligen avslutningen på en tre veckor lång träningsperiod och jag insåg idag att det var 19 dagar sedan jag var helt fri från träning - vilket är en lång period för mig. Nästa vecka bjuder dock på lite välbehövlig återhämtning och chans att fylla på energidepåerna innan tre s k "grisveckor" väntar som sista träningsperiod inför Florens. För det är inte nu utan om 6 veckor jag ska vara i form.

Det som talar för att jag ändå ska kunna prestera på söndag är att träningen faktiskt går bra, riktigt bra!
Jag överpresterar på nästan vartenda träningspass och både tider och löpkänsla har varit grymt bra under en längre tid. Det är således bara mina träningsfria timmar på dygnet som jag känner mig hängig, trött, hungrig och har ont överrallt.
Kan man av detta dra slutsatsen att det inte är bra att vila?

Planen för söndagen blir att gå på känsla. Känns kroppen så bra som den har gjort på träning ska jag våga öppna hårt och ha siktet på en sluttid under 36 minuter. Känns kroppen inte bra får jag anpassa mig efter det och göra det bästa av dagen och ha kul ändå.
Eller där ljuger jag.
Springer man inte bra blir det inte särskilt kul, det är en stor lögn och något man säger för att peppa sig själv. Det är verkligen precis som min bror svarade mig dagen innan Lidingöloppet när jag försökte peppa honom med att säga att det viktigaste trots allt är att ha kul:
"Snabbt är kul. Långsamt är inte kul."
Huvudet på spiken och så sant som det är sagt.

För övrigt bjuder dock helgen på andra skojigheter, som kommer att vara precis lika skoj oavsett om jag springer snabbt eller inte.
Imorgon ska jag stå vid sidan om på Växjö marathon och heja fram min storebror till stordåd. Ska bli riktigt kul och en ny upplevelse att få supporta någon annan och få ge tillbaka för alla gånger han har varit ett stöd åt mig! Efter loppet bär det av mot Stockholm för att träffa resten av brorsans familj, gosa med lilla Hugo som nu har blivit 3 månader gammal och fnissa med bästa svägerskan J som jag inte träffat på länge.
Även på söndagens lopp kommer jag få chansen att agera hejjarklack för efter min målgång är planen att jogga ner utmed tävlingsbanan för att samtidigt kunna följa flera släktingars (eller släkt-i-släktingar rättare sagt...) framfart i spåret och därefter väntar gemensam middag för hela släktens löpare och den trogna hejjarklacken.

Trevlig helg till er alla!