Uppmuntringspresent!

Att få veta att man är lika mycket värd i sina vänners ögon oavsett om man springer bra eller ej och att man för dem inte "bara" är en löpare är en mycket trevlig insikt...

Får man karameller med smak av äppelpaj och vaniljsås och en
strut gelehjärtan kan man omöjligt vara deppig längre. 

The båtten is nådd

Ett maratonlopp i toppform kan vara alldeles, alldeles underbart, nästan så att man aldrig vill att det ska ta slut och man blir ledsen när man närmar sig mål för att det roliga är över. Ett maratonlopp i dålig form med massa problem är alldeles, alldeles fruktansvärt och då tittar man på varenda en av de 42 kilometerskyltarna och håller nedräkning för att man längtar till det är över. Sådan var min marathondag i Florens.

Jag visste när jag åkte till Florens att det var en chansning att starta (läs tidigare inlägg) varför det var lite svårt att tagga upp och hitta den där riktiga inspirationen och motivationen inför loppet. Normalt har man ju en så klar målsättning, nu visste jag inte alls vad, eller om, min kropp skulle kunna prestera och det tidspann jag funderade på som sluttid sträckte sig på över en timme från bästa till sämsta tid. Att mentalt förbereda sig när man inte alls vet vad som väntar är svårt och jag får säga att jag kände mig en aning förvirrad och likgiltig inför det som väntade.

Men den känslan försvann i samma stund som jag steg in i startfållan. För när man väl är på plats och känner stämningen, nervositeten och adrenalinet som kokar bland alla tusentals människor som ska ställas inför samma utmaning kan man inte annat än att själv dras med och bli peppad. Började fundera på att uppladdningen sista dagarna kanske ändå faktiskt hade gått ganska bra. De senaste träningarna hade kanske en liten förbättring känts, jag hade sovit riktigt gott hela natten inför loppet, fått en bra frukost som de var snälla nog att servera extra tidigt på hotellet så att man skulle ha gott om tid innan starten på loppet och uppvärmningen kändes precis som vanligt. Tänk om det ändå skulle funka?

Startskottet skickade iväg oss, givetvis inte på utsatt tid för det gör det aldrig i denna mara där starten sker enligt info ”någon gång mellan 9,00 – 9,30”. De första 4-5km flöt på bra och det kändes precis som vanligt. Men redan vid 5km började sedan känningarna komma i magen varför jag slog av på takten och bestämde mig för att försöka hålla mig strax över 4,00min/km, ingen vidare tävlingsfart men ger ändå en okej sluttid och är en fart som jag vet att jag lyckades hålla utan att magen protesterade i 20km på träning förra veckan. I den farten var värken faktiskt hanterbar även denna dag, men bara en stund, för när jag passerade halvmaran med en total snittfart ganska exakt på 4,00 min/km och kände att det bara blev värre och värre i magen insåg jag att det här inte var ett lopp där jag kan styra över tiden. Här handlade det istället om huruvida jag skulle kunna ta mig hela vägen till målet vid Piazza Santa Croce eller inte.

Jag hade svårt att andas, kunde inte svälja, mådde illa och hade framförallt fruktansvärt, vidrigt ont. Därför slutade jag att titta på klockan och bestämde mig för att springa på säkerhet och bara se till att jag inte pressade mig mer än vad kroppen med säkerhet klarade av för att garanterat lyckas ta mig runt hela banan.
Jag tror inte att det går att beskriva för någon som inte själv upplevt det hur mycket mental kraft man måste mobilisera för att i 35km tänka bort smärtan, trycka bort alla negativa tankar om att avbryta och att tvinga sig själv att fortsätta springa och inte ge upp trots att kroppen ber om det. Hela tiden kommer tankarna på att bryta, hela tiden kommer tvivlet på att man inte kommer att klara det och det är ett krig att inte låta tankarna och smärtan vinna.
Sista 5km är nästan alltid ett krig på maraton, har man en dålig dag kanske även sista 10km men det klarar man alltid att hantera för det är man inställd på och det är normalt. Men att föra denna kamp i 35km är fruktansvärt ansträngande och innebär 2,5timme mental och fysisk kamp som inte går att beskriva, det är helt klart det jobbigaste jag någonsin utsatt mig själv för.

När jag efter en evighetslång resa korsade mållinjen som åttonde tjej på min sämsta marathontid på tre år (2,54,51 brutto, 2,54,35 netto) kände jag sorgligt nog inte något av den glädje man brukar känna vid målgång, bara lättnad över att det var över och att jag klarade det. Jag staplade direkt ur målfållan och rasade ihop på en stentrappa bland alla kamerautrustade turister framför palatset och grät så att jag hulkade. Inte för att jag var ledsen eller besviken på tiden och placeringen, tiden var nästan bättre än jag hade förväntat mig och placeringen är det ju inget fel på. (även om det den här gången säger mer om den svaga konkurrensen än om att jag skulle sprungit bra) Nej, tårarna kom av att spänningarna släppte och att få gråta en stund där på trappan, en stund i Jonnes famn och en stund i duschen var konstigt nog så himla skönt och för min skalle och min själ lika bra som en massage hade varit för trötta löparmuskler efter ett topplopp.

Efter lite tårar kändes det bara någon timme efter loppet trots allt ganska bra och som om jag på något underligt sätt var nöjd, eller i alla fall likgiltig, då jag inte kunde förvänta mig mer med de förutsättningar som råder. Jag hade gjort vad jag kommit dit för – fullföljt och avslutat säsongen så gott jag kunde och jag slapp toppa min struliga säsong med mitt första DNS.
Så istället för att deppa ner mig såg vi till att hinna med en lätt lunch på en mysig restaurang vid Doumen där vi samtidigt kunde titta när de långsammaste löparna passerade 40km och kämpade mot mål innan vi skyndade mot flygplatsen för att påbörja resan hemåt från den sista tävlingen 2012.

Som jag har sagt tidigare tar jag alltid med mig något positivt och något negativt från varje lopp. Det negativa lämnar vi därhän med ovan sagda ord, och fokuserar istället på det positiva.

Jag tar med mig att jag tror att sådant här bygger pannben och, även om säkert många tycker att det är vansinne att göra såhär mot sig själv, jag är faktiskt stolt över min mentala styrka, min vilja och mitt hjärta för löpningen som gör att jag både vågade starta trots att jag visste att jag inte var i form men framförallt att jag trots alla problem fullföljde och inte gav upp. Jag tar också med mig det positiva i att min lägsta nivå verkligen har höjts, för sämre än så här kan inte de fysiska förutsättningarna vara och om min lägsta nivå är 2,54 på maraton längtar jag till den dagen när jag ska få till det perfekta loppet och få se var min högsta nivå ligger.
För övrigt tar jag med mig allt positivt runtomkring loppet. De vackra dagar vi fick i Florens med fint väder, den goda maten och de trevliga restaurangerna, det fina hotellet och möjligheten till att ta igen förlorad tid tillsammans med min fina Jonne.
Ett härligt avbrott i den grå novembervardagen!

Nu väntar några lugnare veckors träning där kroppen ska få välbehövlig återhämtning efter en lång säsong och under dessa veckor hoppas jag även på att få hjälp av läkare att lösa magproblemen så att jag när den hårda vinterträningen tar vid kan få gå in i den med en tipptopp kropp redo för utmaningar.

Sedan ska jag möta säsongen 2013 starkare än någonsin.

 

Det bästa jag fick med mig hem var nog ändå mina nya armvarmare som jag
inhandlade på marathonexpot. Grymt sköna, vattenavvisande och första gången jag hittat
ett par som faktiskt passar mina sparrisarmar helt perfekt.
13EUR, årets fynd!

En fin dag i Florens

Idag har vi haft en skön slappardag i Florens. Efter att ha varit på marathonexpot och fixat nummerlappen redan igår kväll var dagen helt oplanerad och tur var det eftersom en sovmorgon behövdes efter att jag och Jonne turats om att kuta på toa hela natten men upprörda magar.
Tänkte att det var nåt skumt när vi fick betala 38EUR för en paella och en chiliconcarne på flygplatsen igår men nu förstår jag, det ingick ju baciller i priset. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, min form var kass redan innan och sedan en dålig mage ovanpå det. Om förväntningarna på morgondagens lopp var låga innan är de om möjligt ännu lägre nu. Med tanke på allt som gått snett blir jag inte förvånad om jag försover mig och missar starten, blir överkörd av en bil eller bryter benet på upploppet.
Det är verkligen inte meningen att löpning ska funka just nu. Men mer om det efter loppet imon.

För utöver inledningen på toa har det varit en mycket bra dag. Våra magar lugnade sig efter frukost och då vi redan turistat i staden förra året hade vi ingen press att hinna med sevärdheter utan kunde ta dagen som den kom. Jag började med att i lugn och ro ta en lätt jogg medan Jonne var kvar på hotellet och höll koll på världscupen i längdskidor.
Sedan har vi ägnat dagen åt att njuta av staden genom att strosa runt i solen och värmen, ätit lunch på en uteservering utan att ens behöva ha jacka (i november!) och varit på en utsiktsplats där man såg hela den vackra staden.
Därefter lyckades vi även få in en kaffe tillsammans med Hammarbys Charlotte Karlsson som även hon ska springa imorgon. Charlotte, som är regerande svensk mästarinna på marathon, är i toppform och såklart taggad till tusen inför morgondagen. Att prata med henne och se hennes iver inspirerade mig så att jag nästan själv blev positivt inställd till morgondagens lopp och började drömma om bra tider och form. Nästa gång ska jag också vara så taggad, 2013 då jäklar.

Nu ska en pastamiddag intagas innan det blir tidigt sänggående för att vara pigg när klockan ringer i arla morgonstund och för att orka en lång dag innehållande både marathon och hemresa.
Håll gärna en tumme eller två!

När kroppen säger stopp

Jag antar att ni alla har noterat den flik till höger på bloggen där mina kommande tävlingar listas. Jag antar att ni därmed har sett att Florens maraton går av stapeln på söndag.
Jag antar att ni också har noterat att knappt ett ord om detta har dryftats i mina inlägg på sista tiden och jag antar att ni därmed också undrar vad denna tystnad beror på när mina inlägg inför maratonlopp nästan uteslutande brukar röra den uppladdning som brukar föregå en sådan utmaning.
Men det är inte lätt att skriva ett inlägg om en mara när man inte ens vet om man kommer kunna starta och när förberedelserna för den eventuella starten därmed inte är som vanligt.
Det är inte heller roligt att skriva inlägg där man måste ”snacka ner sig” inför ett lopp för att saker har strulat men berg-och-dalbanesäsongen 2012 är det ju inte direkt första gången ni får läsa ett sådant inlägg. Tyvärr.
Därför ska jag även denna gång släppa in er i mina förberedelser och har därmed äran att presentera min nya uppladdningsmetod som jag väljer att kalla för strutsmetoden:

Strutsmetoden går ut på att man stoppar huvudet i sanden och låtsas att ett befintligt problem inte existerar hoppas att problemet ska försvinna av sig självt så att man, när allt på ett mirakulöst sätt plötsligt har löstsig, kan lyfta upp huvudet igen för att möta en trevligare verklighet.

Metoden har inneburit att de kramper i övre delen av magen som har jagat mig sedan Berlin maraton har ignorerats i den mån det går och jag har tvingat mig att träna enligt plan med tron och trösten att genom strutsmetoden kommer kramperna att hinna försvinna innan Florens. Problemet är i nuläget så pass lokaliserat att läkarna tror sig ha hittat en orsak som måste utredas av specialist varför jag tills vidare lever på mediciner som dämpar problemen. Hade hoppats på en tid hos specialist i god tid innan loppet, men även om svensk sjukvård är fantastisk kan den innebära lång väntan, varför jag ännu inte ens fått en tid för den undersökningen. Självklart har jag både känt i kroppen och sett på klockan hur mycket detta har påverkat min fart träning och när snabbdistans över 5km visar tider över en minut långsammare än normalt och samtidigt bringar så mycket smärta att tårarna är nära kanske man för länge sedan borde strukit sina planer på att springa 42km i samma fart.

Men jag har fortsatt leka struts, jag har låtsats att problemet ska gå över och tränat som om en start vore given. För vitsen med strutsmetoden är ju som sagt just att problemen löser sig själv medan man själv har huvudet i sanden och låtsas att de inte finns.

Strutsmetoden har också inneburit att jag under tre veckors mängdträning ignorerat den onormala segheten i benen, inte tillåtit mig att känna den otroliga fysiska trötthet som gör att jag bara vill sova och tänkt bort den mentala trötthet som gör att inget är lika kul som vanligt. Istället har jag inte strukit en kilometer från den träningsplan som är lagd för en Jossan i toppform trots att jag innerst inne egentligen hela tiden känt, hela tiden vetat att kroppen inte funkar som den ska. Men med strutsmetoden tänker man att det kommer att lossna snart och att imorgon känns nog benen plötsligt sådär fantastiskt lätta igen. Dessutom har inte alla dagar och all träning varit kass, jag har haft flera fina långpass på 40km och många pass har känts helt normala men det har varit väldigt upp och ner. Vissa dagar har jag brutit ihop i gråt antingen innan träningen av ångest över att jag bara inte orkar mer eller efter avklarat pass av besvikelse över hur dåligt jag sprungit. Dessa dagar har jag varit 100% säker på att en start i Florens är utesluten. Men så nästa dag har humöret varit bättre och träningen gått ganska bra och då infinner sig plötsligt det där suget efter tävlingsnerv och en liten gnutta hopp tänds om att allt äntligen har vänt. Det är det där hoppet som har fått mig att fortsätta köra på utan att ge upp och som fått mig att tro att strutsmetoden ska funka.

Så blev det plötsligt dags att lätta upp träningen och börja ladda men när jag i helgen låtit nästan en vecka passera med lättare pass (mindre distans men mera fart) utan att ha märkt något av den effekt jag brukar få när jag trappar ner efter en tuff träningsperiod var paniken ett faktum. Jag insåg att jag inte kunde leka struts längre utan var tvungen att ta upp huvudet ur sanden, inse att maran är nära, acceptera att min kropp inte alls svarar på träning som den brukar och jag var tvingad att ta ett beslut. Det blev en helg full av tårar, tankar och bollande av funderingar med både min make och min tränare.

Vi har gemensamt försökt reda ut varför min kropp beter sig såhär, men kommer inte till ett enkelt svar. Den första och största anledningen är givetvis problemen med magen som hindrar mig från att hålla de riktigt höga farterna, men att enbart det skulle vara orsak även till tröttheten och segheten i kropp och knopp tvivlar jag på. Kanske gick jag på min tuffa träning lite för snart efter Berlin, att ta det halvlugnt ett par veckor för att sedan kasta sig in i tre veckor gristräning när man är i slutet av säsongen blev nog för tufft för mig. Kanske var det också oklokt att oplanerat kasta in ett maraton till i det utstakade tävlingsprogrammet och därmed förlänga säsongen med sex veckor när planen var att avsluta säsongen redan i september eftersom tävlingssäsongen inleddes redan tidigt i mars. Men det är lätt att vara efterklok, nu är min fysiska status den som den är och i nuläget spelar det egentligen ingen roll vad man kunde gjort annorlunda utan nu handlar det om att gilla läget och bestämma om man ska ro båten man sjösatt i land eller om man ska vika ner sig och stanna hemma.

Min tränare tycker inte att det finns någon anledning att starta, att jag riskerar att förstöra mig i onödan men stöttar mig ändå om jag väljer att springa. Min man säger samma sak, att det är bara jag som kan bestämma, och det förstår jag givetvis men jag önskar så innerligt att någon kunde ta beslutet åt mig och berätta vad som är rätt. Jag har ett förnuft som säger stanna hemma, en kropp som ber om vila men ett hjärta som skriker spring. 

Jag tror någonstans ändå att lycklig blir man när man följer sitt hjärta, så efter långa överväganden bestämde jag mig i måndags att det är just vad jag kommer att göra.

Hjärnan, förnuftet och min tränares ord ska dock få vara med på ett hörn genom att jag omvärderar min målsättning och inte längre siktar på pers utan struntar i tiden. Jag tänker åka till Florens och avsluta min säsong på ett så bra sätt som möjligt genom att försöka ha kul, försöka njuta av loppet och om min mage har en bra dag och jag slipper kramper ska jag springa med glädje även om jag måste släpa på tunga ben. Jag ska springa bara för min egen skull utan att försöka bevisa för mig själv eller andra att jag kan springa fort och jag ska göra det för att jag vet att jag kommer möta vinterträningen med mer positiva känslor om jag har ett genomfört maraton på en dålig tid än om jag har ett DNS i ryggsäcken.

Sen, på måndag, då ska jag ta säsongsvila.

Efter det sena beslutet att jag ska starta blev det bråttom att springa in
mina nya tävlingsskor som ska rädda mig från Florens förbaskade
kullersten...



...och att beställa hem lite påfyllning av sportdryck och gel.
Vad gjorde man innan internet? Räddar livet på oss lantisar som
inte har tillgång till butiker IRL.

Stockholm vs Göteborg

Då har en lantis varit på besök i stan igen. Den här gången var det för omväxlings skull inte Stockholm som var målet för min resa utan nu var det västkusten och Göteborg som stod värd för en utbildning inom värdering av varulager som jag ivrigt skulle delta på under måndagen och tisdagen.
En utbildning i Stockholm förra veckan och en i Göteborg denna veckan föranleder givetvis att en viss jämförelse görs mellan dessa Sveriges två största städer.

Tillgängligheten till bra löpträning.
Bodde väldigt centralt och bra i Göteborg, Scandic Crown beläget precis vid Centralstationen och ett stenkast från paradgatan avenyn. Då jag inte hittar särskilt bra i Götet (långt ifrån lika bra som i Stockholm) bad jag hotellpersonalen att tipsa mig om bra löprundor för att ge Götet en ärlig chans i matchen om bäst träningsmöjligheter. Fick två tips varav det ena innebar att välja en cykelväg och springa önskad distans i en riktning för att sedan vända och springa samma väg tillbaka. Alternativ två var att med en karta till hjälp följa kanalen och sedan ta en sväng runt hamnen. Alternativ två lät betydligt trevligare och cykelvägarna i Götet var verkligen imponerande, låg som ett rutnät över staden och hade tydliga skyltar om vart man var på väg. Dock tvingades jag till ständiga stopp för rödljus, fick gång på gång kasta mig åt sidan för att undvika att bli överkörd av cyklister och inte en enda gång på min 12km runda lyckades jag hamna på en plats som var lugn från trafik.
I Stockholm har jag bott på flera av de mest centrala hotellen och även här krävs en hel del kryssande mellan människor och stopp vid trafikljus, men efter bara några få minuter är man ute på Djurgården och kan springa utan minsta bil i sikte och tröttnar man på det finns väl uppskyltade slingor både runt Södermalm och Djurgårdsbrunnskanalen som erbjuder perfekta löprundor för en lantis som därmed kan lämna kartan på hotellet utan att riskera att komma bort.
Stockholm vs Göteborg, 1-0.

Kollektivtrafiken.
Vart man än vänder sig i Göteborg finns det en spårvagn på väg emot dig i ursinnig fart. Sitter du i bil räcker det således inte att fokusera på den täta stadstrafiken och de fotgängare och cyklister som korsar din väg utan när du minst anar det dyker det upp en spårvagn ur tomma intet och då vill det till att inte gripas av panik utan snabbt hitta en lucka för att väja undan innan man blir mos. När man är ute och springer snubblar man på spåren och när man försöker sova på natten hör man ständigt ljudet av detta högljudda fordon.
Spårvagnsnätet verkar synnerligen utbyggt, med tanke på att man ser dessa vagnar överallt, men för en utböling på besök i staden är det till ingen nytta för i svårighetsgrad synes det likställt med raketforskning att försöka förstå hur systemet fungerar. Lägger man sedan till den busstrafik man måste lära sig för att lyckas ta sig runt i staden behöver man nog vara släkt med Einstein om man ska fatta det på en dag. Spårvagnar torde dessutom vara känsliga för trafikstörningar (vägarbeten och oväder) vilket jag varje år i Göteborgsvarvstider blir påmind om när man ska försöka ta sig runt i staden när var och varannan linje är avstängd.
Tacka vet jag Stockholms tunnelbana där man bara behöver memorera några få linjer pedagogiskt utmärkta i olika färg och där man kan åka vart man vill oavsett om det är marathon, pridefestival eller till och med världskrig ovan jord.
Stockholm vs Göteborg, 2-0.

Mat.
Efter avslutad kurs och träning var det dags att vara social och dessutom försöka få något i magen. Klockan 19.00 mötte jag upp min kollega i lobbyn med siktet inställt på lite käk.
Döm om min förvåning när fiket vi hamnar på i princip inte har en enda maträtt kvar att servera vid denna "okristligt sena" tidpunkt och när vi blev näst intill utslängda innan vi ens hunnit svälja sista tuggan av paninin eftersom hela plejset tydligen stängde klockan 20.00 trodde jag knappt det var sant.
Klockan åtta kan jag ju nästan få en fika i lilla Gislaved men mitt i centrum i Sveriges näst största stad går detta tydligen inte.
Inser att jag givetvis hade otur och att det självklart finns kvällsöppna fik, men det går inte bortse från att detta aldrig har hänt mig i Stockholm.
Stockholm vs. Göteborg, 3-0.

På dagens morgonjogg fick jag dock glädjen att dela ut första poängen till Götet. På de fem inledande träningsminuterna hann jag passera Nya Ullevi, Nya gamla Ullevi, Scandinavium, Svenska mässan och avslutningsvis Liseberg med Lisebergshallen. Vilket nöjesstråk, så många evenemangsplatser på ett så litet område är verkligen mäktigt! Nya, moderna jättearenor och Gröna Lund i all ära, men gamla Ullevi är kult och Gröna Lund framstår som ett litet marknadstivoli i jämförelse med Liseberg.
Stockholm vs Göteborg, 3-1.

Och där slutar min jämförelse, mer hann jag nämligen inte med under de två dagar som spenderades i staden varav jag 16 timmar var instängd i ett konferensrum vilka ter sig lika oavsett i vilken stad de är placerade varför en konferensrumtävling mellan städerna synes överflödig.
Och om nu någon trevlig göteborgare därute blivit sårad kan jag trösta er med att när jag nu vid hemkomst till Gislaved gör motsvarande tävling fast Göteborg vs Gislaved vinner ni med ungefär 100-1 där Gislaveds enda poäng kommer från den sociala biten som uppfylls av de vänner och familj som troligen är enda anledningen till att man bor kvar i denna hålornas håla.
Men det är en mycket viktig poäng...

Fannys saffransbullar (eller Leilas...)

Förra helgen utlovade jag att ni skulle få ta del av receptet på de saffransbullar vi blev bjudna på hos våra goda vänner Eric och Fanny.
Dags att bli lite husliga alltså, för så grymt goda bullar är det lätt värt jobbet!

De bästa saffransbullar jag ätit. Vinner med hästlängder över
traditionella lussekatter.

Ingredienser:

4 dl mjölk

1 dl vispgrädde

4 påsar (2 g) saffran

50 g jäst

½ tsk salt

2 dl strösocker

250 g kesella 10 %

100 g rumstempererat smör

Cirka 16 dl vetemjöl special

Fyllning:

• 200 g mjukt smör
• 1 dl strösocker
• 1 msk malen kanel
• 1/2 msk kardemummakärnor
• Ägg till pensling
• Ljus sirap och vatten till pensling
• 1 msk kardemummakärnor
• 1/2 dl strösocker

1. Värm mjölk, vispgrädde och saffran till cirka 37 grader. Lös upp jästen i degvätskan.
2. Tillsätt salt, strösocker och kesella.
3. Tillsätt mjukt smör och vetemjöl lite i taget. Knåda degen väl. Låt jäsa till dubbel storlek i bunken under duk, i cirka 45 minuter.
4. Sätt ugnen på 200 grader.
5. Blanda smör, strösocker, kanel och nystötta kardemummakärnor till krämig fyllning.
6. Dela degen och kavla ut en halva i taget till en rektangulär platta, cirka 1 cm tjock.
7. Bred över smörkrämen.
8. Vik ena långsidan mot den andra till ett dubbelvikt ark.
9. Skiva arket i 4 cm breda remsor och skär snitt som delar varje remsa nästan helt (så att det ser ut som ett par byxor).
10. Vrid/snurra varje byxben åt olika håll och knyt ihop till en knut. Se till att ändarna hamnar under knuten. Lägg dem på en muffinsplåt med stora pappersformar.
11. Sätt ugnen på 200 grader.
12. Låt bullarna jäsa under bakduk till dubbel storlek i cirka 40 minuter. Pensla bullarna med uppvispat ägg, strö över strösocker och nymald kardemumma och grädda dem gyllene i mitten av ugnen i cirka 10-12 minuter.
13. Pensla de nygräddade bullarna med sirap utrört med en skvätt vatten och strö genast över stött kardemumma blandat med strösocker.

Trogna vänner

I mitt liv handlar varje dag om de tre P:na:

Prioritering,
Pussel
Planering.

Ska man få ihop löparlivet och samtidigt sköta sitt jobb och vårda sina relationer med familj och vänner gäller det onekligen att vara ganska strukturerad. Träningen prioriteras högt, oftast tyvärr till och med före tid tillsammans med familjen och vännerna, vilket stundtals kan kännas som en felprioritering som får mig att fundera på vad jag är för rutten sorts person som låter min löparsatsning vara viktigare än mina nära och kära.
Jag hoppas och önskar att mina vänner och min familj förstår att de egentligen är viktigast för mig även om jag ofta väljer löparspåret framför gemensamma aktiviteter. Jag hoppas att de vet att i mitt hjärta har de störst plats, även om de i tidsplaneringen inte alltid får motsvarande utrymme.
Jag hoppas att de ska finnas kvar för mig den dagen mitt tidsschema ser annorlunda ut, men det är inget jag förväntar mig, jag bara hoppas.

Jag bara hoppas, för att förvänta sig den lojaliteten vore att kräva för mycket av sin omgivning och jag förstår att det inte är en självklarhet att man får fortsätta vara högt upp på deras prioriteringslista när man gång på gång visar hur illa man själv prioriterar. Därför värmer det oerhört var gång man märker att vännerna finns där, trots att de sällan får den kärlek och uppmärksamhet de förtjänar tillbaka.

Min vän Hanna förtjänar idag en liten hyllning. Gång på gång får jag inbjudningar till fester, middagar, fika, frukostar, promenader och gång på gång tackar jag nej. I onsdags fick jag återigen ett mess med en inbjudan för middag och fredagsmys hemma hos Hanna med familj "i all enkelhet" som hon alltid uttrycker det för att sedan bjuda på en middag av toppklass.
För en gångs skull kunde jag och min Jonne tacka ja och igår blev vi alltså bjudna på en middag bestående av en gulasch som hade kokat hela eftermiddagen följd av hemlagad chokladmousse med hallon. "I all enkelhet" som sagt...
Nåväl, nu var det ju inte i första hand Hannas fantastiska kokkonst som skulle hyllas utan det faktum att hon inte ger upp, inte glömmer bort mig och inte slutar bjuda med mig på skojigheter trots alla gånger jag har tackat nej.
Med tanke på hur många gånger hon har prioriterats bort till förmån för löpningen, hur sällan hon får en inbjudan tillbaka från mig och hur dålig jag är på att höra av mig förtjänar jag nog egentligen inte denna trogna vänskap.
Men jag är tacksam för den, jag inser storheten i den och den bör hyllas.
I mitt nästa liv ska jag betala tillbaka, till dess nöjer jag mig med att säga tack till Hanna och till alla mina andra fina vänner (Nettan, Malin, Marta...) som alla har tålamod, förståelse och fortfarande vill vara mina vänner år efter år.
Guld värda.